271
Gummistövlarna är nya och nyper bra mot stenblocken. Jag har mjölksyra i benen och stannar och flåsar med jämna mellanrum. Min Helly Hansen-anorak är orange. För att fjällräddarna ska hitta mig om det behövs. Pappa går före och mutar mig med druvsocker. - Jodå, lite till. När jag förstår att vi ska ända upp till toppen svindlar det och jag får ny fart, lite rädd men detta tänker jag inte gå miste om. Vet att mamma är orolig och redan väntar på att vi ska komma tillbaks. Pappa ser att jag kommer att orka och ger mig mer druvsocker och sitt oändliga tålamod. Jag sinkar honom, han är van att kliva omkring bland stenblock i oländig terräng och det bekommer honom inte. Det är han som vill upp till toppen, berget har tagit honom och jag ska med. Han vill inte vända, han vet vad som väntar i belöning när klättringen är klar. Han kan inte gå miste om det och vända tillbaka för att jag är trött och inte ser målet. Och han kan inte lämna mig ensam för att springa upp själv och sen komma tillbaka, mamma skulle bli vansinnig om jag berättade att han lämnat mig ensam på fjället för att själv springa upp och vända. Så jag ska med upp. Jag ser i hans ögon att det är något viktigt med detta, något särskilt, och vi gör en tyst överenskommelse med blicken.
Något händer där i mig i det ögonblicket, jag får plötsligt en kraft som är annorlunda än bara muskelstyrka och uthållighet. Vi går tysta, han lite före. Vi säger inget för att spara på syret och för att utsikten kräver tystnad. När vi kommit upp är jag en annan. Jag får ligga på mage och titta ner över stupet, pappa håller i mina fötter för att mota illusionen och impulsen att bara kasta sig ut. Det är trehundra meter slät bergvägg ner till glaciären och jag har aldrig varit med om något liknande. Jag är rädd men njutningen är större och vinner. När vi är klara hoppar jag som en stenget nerför stenskravlet, jag flyger nerför bergssidan i jubel, fötterna dansar och jag snubblar inte en enda gång. Vi kommer överens om att inte säga till mamma att vi varit på toppen.
När vi kommer ner står hon och spanar uppåt fjället med handflatan som skärm över ögonen för att skärpa sikten. Jag ser hennes oro och vill att hon ska se mig och bli lugn för att vi inte ramlat och dött.
Jag strålar antagligen när vi äntligen är på platt mark.
- Har ni varit på toppen? frågar hon fast hon vet.
Jag lämnar henne och pappa ifred för jag behöver inte få utskällningen, det är han som får den. Hon mjuknar när hon hör hur "fantastiskt duktig ungen var på att klättra, klagade ingenting och gick som om hon var född till det".
Själv är jag bara lycklig och stolt, jag kom upp på Helags topp. Jag fick med mig en sten från toppen hem. Och insikten att toppar ska bestigas, det är möjligt och det bör göras.
