En sommardoft

SkrivPuff: 7 juli 2011

En meningslös tillvaro som doftar mälarvatten
det är inte obehagligt
jag har inte kommit iväg på semester än
när grannarna ser mig säger de "Nämen tjena eru tibaks från semesten nu?"
"Nä, jag har inte kommit iväg än, säger jag och försöker att inte se ut som en loser. Men det är precis det jag är. Jag sitter med min bokföring över ett års ekonomiskt vansinne, jag mailar Skatteverket, Trängselskattenheten, Transportstyrelsen, CSN, Kronofogden, Radiotjänst, parkeringsbolag.
Min utbrända hjärna vill inte, inte min utmattade kroppstackare heller. Det går vansinnigt långsamt.
Jag hade tänkt åka iväg från stan runt midsommar, nu är det pappas födelsedag, och jag börjar tvivla på att jag kommer iväg.
Jag ringde och gratulerade honom i morse, han vet hur jag har det, och sa: "Ta en promenad istället, innan du börjar med det där pappersarbetet. Gå ut på Långholmen." Ja, sa jag, jag gör det. Och jag tar din ande med mig. Det blir mindre meningslöst då. När pappa pratar om sin sandlåda på Yttersta Tvärgränd i närheten av där han växte upp hör jag hur hans röst blir grötig. Han längtar ihjäl sig efter en tid och en plats som inte längre finns, aldrig mer kommer att finnas.
Så jag tar honom med mig i ryggsäcken och går ett varv runt Långholmen, badar i den mest uppseendeväckande fula badutstyrsel någon sett på den stranden, bryr mig inte, simmar, Mälarens vatten är kallt och skönt.
Jag mår bättre efteråt.

Synvilla

Aston Villa

Min första kille höll på Aston Villa. Alla mobbade honom för det och kallade dem Synvilla eftersom de var så dåliga. Dessutom hade han glasögon. Men han var snygg. Han drunknade på fyllan i älven för tio år sedan. Det sörjer jag. Jag vet inte om han gjorde det med flit eller om det var en olycka. Älven tar vissa och spottar ut somliga. Numer har jag själv ofta synvillor, och tänker då alltid Aston Villa. Jag följer med ett halvt öga deras plats i tabellerna. Mina synvillor gäller mest siffror. På lönebesked, räkningar, OCR-nummer. Finns det inte tillräckligt med pengar blir jag stressad och skriver fel. Så kommer en påminnelse eller ett inkasso. Ibland betalar jag två gånger och får en liten lapp som jag kan byta mot pengar för en tia på 7eleven. Ibland droppar jag Clear Eyes i ögonen i hopp om att se bättre, klarare. Pedantiskt putsade läsglasögon på det. Och ändå blir det fel. Det finns misstankar om att jag i själva verket är utbränd, vidbränd, utmattad. Men för det krävs rejälare saker än ögondroppar och brillor. En siesta. I min säng, som är på riktigt.

Bagarmossen 3 juli

Ett rum

Linoleummatta, vitbeiga väggar. En stor svart undersökningsbrits i robust gummi. Många har kloat här, det syns små märken. Den är nyss desinficerad. På vägghyllorna provrör, hundgodis, tops. Handfat, tvål. Två stolar. Jag lyfter upp transportburen med min lealösa katt i. Försöker locka ut honom, men den här gången vill han inte. Jag får dra ut honom. Han vet vad som väntar, vi har gjort det tusen gånger. Han är less. Jag håller honom med bakdelen mot mig, ena handen under huvudet, den andra under bröstkorgen. Sköterskan rakar hans framben och stasar. Sätter i kanylen, han gnyr lite men inte mer. Han kan det här. Efteråt hopar han ner på golvet, försöker slita av bandaget med kanylen, men det är väl lindat. Han ger upp och lägger sig i ett hörn. Jag sätter mig på golvet. han reser sig och kommer fram till mig, stryker sig mot mig. Varje gång vi åker hit tror jag att jag ska få åka ensam hem. Ett djur som inte mår bra är mer hjärtskärande än ett barn. För mig. Jag gråter inombords. Dessa kala desinficerade rum. Ska vi gå till dödsrummet nu? Där det finns sköna korgstolar och värmeljus? Mitt hjärta håller på att sprängas. Men vi klarar oss, den här gången också. Vi åker hem med nya förhållningsorder om kost och rutiner. Jag tackar det jag kallar Gud. Mina ögon är torra och skrynkliga som russin. Jag har inga pengar kvar alls denna månad, men katten är med hem. Det är det enda som räknas.