74
"Lev farligt, lev mer" säger föreläserskan
med de illröda läpparna.
Det handlar om att våga vara tyst. Att använda tystnaden som pedagogiskt redskap.
De som sitter runtomkring ser förfärade ut.
En säger att hon inte kan vara tyst i en minut för då utbryter kravaller.
Hon är högstadielärare.
Alla förstår vad hon menar, ett uppmuntrande sorl uppstår.
Föreläserskan är tyst, salen sorlar.
Det är behagligt, jag är också tyst, tittar på sorlet.
Känns inte som att jag lever farligt direkt, men i den här församlingen
kanske jag gör det?
Däremot är det farligt att skriva. Jag känner hur mitt stenhårda fokus
på det jag ska uträtta idag luddas upp.
Mitt dagsschema har inte skriva uppskrivet, alltså ska jag inte göra det.
Men det står fikarast, och det står inte att jag inte får skriva och fika samtidigt.
I ett nötskal.
Att inte hålla sig till regler, inte ens de man satt upp själv.
Och att vara tyst.
