En dag blir det mors dag

31 maj

Mamman skickar sms till sin äldsta dotter:
"De är fortfarande kvar. Jag är SKITTRÖTT" står det.
Sen tar hon fram tallrikar till våldgästerna.
Röjer inte med minsta suck sitt missnöje, sin trötthet.
För om hon gjorde det, skulle det bli bråk.
Och hysterisk gråt. Smäll i dörrar, skrik som får Hesa Fredrik
att låta som en viskning. Och då får hon ta reda på det också.
Pappan är långt inne i sitt skal. Han ser på TV och låtsas
att inget av detta angår honom.
Den yngsta dottern som nyss fyllt förti har än en gång flyttat hem till sina föräldrar
tillsammans med man och barn. Barnet är detsamma, men mannen är ny.
Mannen är femti. Mamman fyller sjutti i år.
Den äldsta dottern är sjukligt styvnackad och kräver inget.
Bär mamman, rädd att hon går sönder i förtid.
Önskar att mamman kunde be allihop fara åt helvete, omedelbart.
Väx upp, klipp er, skaffa jobb. Parasiter.
Men det gör hon inte, för alla är sjuka.
Och då är det synd om dom.
Psykiska åkommor av diffust slag som förlamar.
Den nye mannen är sjukpensionär.
Pappan och de båda döttrarna har varit inlagda på psykiatrisk klinik.
Mamman har jobbat på psykiatrisk klinik.
En vårdare, tre patienter. Fyra med den nye mannen.
Varför går hon inte?

90-talet

Jag fick äntligen se Henrik Schyfferts föreställning,
fast på TV. Och av en slump, jag visste inte att den skulle sändas
förrän mitt håglösa zappande tvärnitade på SVT och jag satt som
i trans i nästan två timmar.
Varför?
Fortfarande är han en av de vackraste människor jag sett.
Och en av de jag verkligen, verkligen skulle vilja vara kompis med för hans skarpa intelligens och gränslösa humor. Hur många gånger har jag inte önskat vara en i Killinggänget?
Eller önskat mig ett eget dysfunktionellt humorgäng att dra runt med och göra TV-program?
Vi är generationskamrater och jag älskade som alla andra allt de gjorde.
Och plötsligt var det afton.
Ironi är svårt.
Min far är min första läromästare.
Min vassa trut levererade verbala smockor så fort någon
försökte mobba mig. Det var bra. Och blev en överlevnadsmekanism.
Det tog många år att förstå att ironi inte går ihop med barnuppfostran.
Jag var redan skadad, och kämpade mig sedan bort till andra ringhörnan
och blev gravallvarlig.
Nuförtiden blir jag anklagad för att inte förstå ironi och skämt.
Iallafall inte om det riktas mot mig.
Jag tar åt mig, sägs det.
Kanske har begreppen flutit ihop så att jag inte uppfattar skillnaden längre, jag blir en Aspergare
och tar allt bokstavligt. Det är tråkigt.