90-talet

Jag fick äntligen se Henrik Schyfferts föreställning,
fast på TV. Och av en slump, jag visste inte att den skulle sändas
förrän mitt håglösa zappande tvärnitade på SVT och jag satt som
i trans i nästan två timmar.
Varför?
Fortfarande är han en av de vackraste människor jag sett.
Och en av de jag verkligen, verkligen skulle vilja vara kompis med för hans skarpa intelligens och gränslösa humor. Hur många gånger har jag inte önskat vara en i Killinggänget?
Eller önskat mig ett eget dysfunktionellt humorgäng att dra runt med och göra TV-program?
Vi är generationskamrater och jag älskade som alla andra allt de gjorde.
Och plötsligt var det afton.
Ironi är svårt.
Min far är min första läromästare.
Min vassa trut levererade verbala smockor så fort någon
försökte mobba mig. Det var bra. Och blev en överlevnadsmekanism.
Det tog många år att förstå att ironi inte går ihop med barnuppfostran.
Jag var redan skadad, och kämpade mig sedan bort till andra ringhörnan
och blev gravallvarlig.
Nuförtiden blir jag anklagad för att inte förstå ironi och skämt.
Iallafall inte om det riktas mot mig.
Jag tar åt mig, sägs det.
Kanske har begreppen flutit ihop så att jag inte uppfattar skillnaden längre, jag blir en Aspergare
och tar allt bokstavligt. Det är tråkigt.