Utmaning 30

30

Soppatorsk. Vad annars.
Måndagmorgon och U-sväng på Långholmsgatan,
ingen bra combo. Tvärstopp.
Fem filer i vardera riktningen, snöblandat regn och mörkt
som i en röv. Och rusning.
-Ja tuta ni, det hjälper föga! Arslen!
Ut och knuffa, hjälp till då istället för att tuta, mongobilister!
Idioter!
Hoppla! Ja just det nu kommer 4:an också, mög, och polisen.
Inte få panik, andas, ANDAS, sååå ja.

-Va, misstänkt? Men jag har ju bara slut på bensin, ska jag blåsa?
Jaha ja, visst, whatever. Förbjudet med U-sväng? Aj då jag glömde det,
eller såg inte för det snöar så mycket. Nä. Inga undantag. Just det.
Inga undanflykter heller. 700 spänn.
Som en full tank hade kostat. Körkortet också?
Jaha. Tar ni hand om bilen då? Nehej, inte det.
Ja men då kan vi väl gå in på 7eleven och köpa fika då om vi ska stå här tills
fan avlöser oss.
Ironisk ja, vad annars?
Vad hände med att hjälpa en dam i nöd? Sexistiskt?
Ja ni är ju också damer, ursäkta.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, har ni läst den?
Nähä.
Ja men jag går väl och ställer mej mitt på vägen här då och väntar på nästa buss
och blir överkörd.
Nu tänker jag börja gråta. Bara så ni vet. Och gå härifrån.
Jag går nu. Hem. Ja, och lämna bilen.
Ingen soppa, inget körkort, alla är arga och jag orkar inte mer.
Adjö. Hej då.

(Springer därifrån med tusen tutande bilhorn tjutande i öronen)

(Poliserna springer efter, bärgaren kommer, Radio Stockholms trafikredaktion
talar om en övergiven bil mitt i korsningen och köer på flera mil.
Men det är en annan historia, den här får jag inte slut på.)

27

27

Civilstånd: skild sedan 1999-07

3 st anmärkningar på totalt 2,2 tkr finns registrerade.

Restförd studiemedelsavg 08-12-17 1.268
Restförd trängselskatt 08-06-04 310
Restförd felparkeringsavgift 08-02-20 600

Obs att en betalningsanmärkning har registrerats under den senaste 6-månadersperioden.

Anmärkning presenteras i tre år, dvs 36 mån.

Ännu inte:
Konkursansökan, Misskött kredit och missbrukat bankkonto, Missbrukad kontokredit, Skuldsanering, Näringsförbud.
Men det är bara en tidsfråga. Tänker jag.

Så ser den ut, skammen jag bär som egentligen inte borde bäras som skam.
Skild.
Pank.
Loser. Big time.
Tre år i kylan, igen.

Sånt pratar man inte om.
Det blir obehagligt. För alla.
Biter ihop och kämpar på.

UC:s brev påminner mig om vem jag är. Varje gång. Brev efter brev med strypta krediter och "vi vill erbjuda våra kunder det bästa och därför måste vi tyvärr säga upp din kredit". Och skilsmässa.
I förhållande till mig själv kan jag bära det. Jag har levt på snedden och på tvären och inte gjort som man sagt åt mig. Alltid tvärtom. Alltid följa hjärtat. Ända in i UC.

Det är i förhållande till min rika vän jag skäms.
Den vita, rena, fläckfria, solventa.
För vilken pengar aldrig varit ett problem och som inte förstår frågan ens.
Såsom jag inte förstår innebörden i ordet rik eftersom jag aldrig varit det.
Jag kan bara ha fördomar, han med.
Jag inbillar mig att jag luktar när vi ses. Att jag smittar.

Betalningsanmärkning.
Ekonomisk AIDS, pest, Ebola, smittkoppor.
Karantän tre år.
Allt jag inte kan göra under tre år.

Jag borde inte skämmas. Men jag gör det ändå.

Utmaning 29

29

Varning för trekanter!
De är totalt livsfarliga och helt oberäkneliga.
Är den rödkantad bör man vara
extra uppmärksam.
Kallas då också triangel, och märket återfanns förr
på läkemedel som man blev rolig av.
Då detta uppdagades togs varningstriangeln bort.
Allmänheten hindras från att försöka ha kul med tabletter
och hostmediciner genom att preparaten numera är kamouflerade
i vanliga vita askar.
Dock finns en underjordisk rörelse som håller minnet
av triangelmedicinerna vid liv och vidarebefordrar
kunskaperna muntligt. De är mycket svåra att få kontakt med,
likt papperslösa flyktingar gömmer de sig
i samhället, beskyddade av likasinnade.

Denna trekant, eller triangel, varnar dock
för något helt annat.
Den betyder "varning för vitt" och
återfinns på helt bisarra ställen.
I krogmiljöer betyder den till exempel
"här finns det kokain" och om man
går förbi måste man snorta, annars blir det dryga böter.
I tvättstugor betyder den "varning för tvättmedel"
och på bibliotek " varning för oskrivna blad".
Om man ignorerar den sistnämnda tvingas man
skriva en bok innan man får gå ut.

Den kan också betyda "varning för tomhet"
och återfinns i olika sammanhang.
Det kan vara en ihålig teaterpjäs, en film utan innehåll,
en hjärna utan tankar.
Då dessa är farliga och meningslösa måste de märkas ut
så att allmänheten kan akta sig.
När det gäller tomhet i själen används triangeln uppochner,
och fungerar då som radar för att dra till sig innehåll.

Utmaning 29/Scen

29
Han är långt borta i tankarna och ser inte att han passerat skylten.
Han är så inne i sitt letande att han inte noterar
att gestapokvinnan med rasselnycklarna närmar sig,
hennes skor är ljuddämpade och uniformen är gjord
av halvfranska band.
Hon knackar honom på axeln och harklar sig:
- Öhööhöööm, hur var det här då?
- Va? Ursäkta?
- Du är på tomma-bladavdelningen sedan en halvtimme och du har inte börjat skriva än.
- Ääää va säger du?
- Spela inte dum. Sätt dig där nu och skriv. 300 sidor.
-Men jag gick in av misstag. Jag såg inte skylten, jag svär!
- Jaha den har man hört förr. Men regler är regler. Här. Varsego. Penna och papper.
-Me...men ja kan inte skriva, jag har dyslexi och är analfabet, det går inte!
-Har du intyg?
-Nä brorsan har det, han är därborta.
-Om du inte har det själv gills det inte.
-Men jag svär, jag kan inte skriva! Och inte läsa heller!
-Nä just det, och då brukar man ofta gå till biblioteket, eller hur? Hur kan du veta att du har dyslexi om du inte är alfabetiserad? Du ljuger.
- Nej jag svär, jag kan inte!
- Sluta svär, det blir tjatigt. Gå och skriv nu, annars kallar jag på vakten.
- Men kärring sluta för fan, jag letade bara efter en sak, jag ska gå nu!
- Vad letade du efter här, här finns ju bara tomma böcker?
- Ja men jag vill ha en tom bok för jag kan ju ändå inte läsa men om jag har en bok ser det ut som om jag kan det och då ser jag normal ut när jag sitter och fikar och läser.
-Ha! Du sa att du inte visste att du var på den här avdelningen. Nu är du fast, vakt hitåt!

Efter fyra veckor sitter han fortfarande där. Ibland får han gå ut och ta en cig. Personalen kommer med mat, han sover på golvet med en filt över sig och och en rulle gamla Helsingin Sanomaat under huvudet. Han har just lärt sig alfabetet och kommer inom en snar framtid att börja på den första av de trehundra sidorna. Han beräknas vara färdig om två år.

Ursäkta röran, vi bygger om igen

Nu är jag i farten igen.
Har stora bryderier om hur den här bloggen ska se ut. Det är alltid något fel, och då måste jag ändra.
Men ge inte upp om mig, jag kan bestämma mig! Lovar!
:)

26

SkrivPuff: Utmaning 26

"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till"

Han skrattar, och inser än en gång att det är det enda rätta, den enda möjliga vägen framåt.
Naiv, kallas han. Lättmanipulerad. Det gör ont. Men han kan inte sluta.

Kan inte släppa in misstänksamheten och cynismen i sig igen, då blir han sjuk. Det vet han. Det vet inte de andra.
Ibland låter han sig sjunka ner i förtvivlans djupa träsk för att han inte orkar.
Han orkar inte.
"Livet är inte ett krig" säger någon till honom.
Jo, det är det tamejfan visst det, tänker han då. Ett jävla skitkrig.
Med vapenvilor, förhandlingar, svek, manipulation, list, illvilja, bomber och missiler, väntade och oväntade.
Ibland syns Fi, ibland vet han inte vem det är. Orkar inte.
De som har lösningen når inte honom. Han lever inte ett liv, han ska vinna ett krig.

Han sitter i meditationsställningen som de medeltida munkarna gjorde.
På knä, med en kudde under baken. Det är skönt. Vilsamt. Han landar i sig själv och i universum.
Den goda människan lägger händerna på hans axlar och trycker milt neråt, det blir tungt.
Han trycks ner i kudden men vacklar inte, tappar inte balansen. Blir bara tyngre.
Det är inte obehagligt. Han blir förvånad men rör sig inte.
" För att du ska känna hur mycket du orkar bära" viskar hon med sin änglaröst i hans öra.
Då ler han.
Värmen från hennes händer och röst sprider sig i kroppen och han sitter stilla i tjugo minuter till.
Utan att röra sig, bara andas.

Och han bär. Han bär sig själv, han bär andra, han bär böcker och mat, kattsand, konflikter, skurhinkar, bildäck, ångest och oro.
Han ser inte nyttan med det alls, men kan inte sluta. Det finns bara en väg - framåt.
Den största bördan, näst efter den kroniska bristen på pengar och tid, är hans egen längtan efter kärlek, närhet, ömhet.
Och det är då orden kommer till honom, hans mantra.
"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till".
Och det är precis så han kommer att göra, den dag det är dags igen.

”Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen.”
Han är så full av osammanhängande ord och fraser. Vet inte varför, struntar i varför.
Han vill inte ha torra ben i kroppen och en nedslagen ande. Han vill ha ett möte med en annan människa, ett äkta möte, äntligen, igen, för sjuttioelfte gången.
För det är ju den enda vettiga vägen att gå.
Han ska än en gång frimodigt och frivilligt gå att möta en annan människa,
veta att det antagligen slutar i tårar denna gång med, men kanske kanske slutar det i skratt denna gång?
Bara för att de första sjuttioelva gångerna slutat i sorg betyder ju inte det att de måste göra det alltid?
Han ska springa fram mot det nya mötet och bli lurad minst en gång till.
Men han klarar det. Han vill det. Han orkar bära mer än han tror, varje gång.

Tråkigt, utmaning 22

Det är arbetskväll och Den Stora Ledaren talar till fångarna i Gulag. Jag tänker på Stalin och Sovjet. Hon är med via telebild som inte funkar, man hör hennes röst men bilden fastnar och hänger sig hela tiden så jag måste blunda för att höra vad hon säger. Hon redovisar resultatet av vår förment anonyma arbetsmiljöenkät, där 85 % av de som svarat tycker att arbetskvällarna är bra och meningsfulla. Övriga 15 % tycker att de suger, men eftersom enkäten inte är så anonym är det lätt att lista ut vilka de är och de ska kallas in till samtal. För så är det här.

Likt en religiös sekt där klentrogna och tvivlare kallas till församlingens äldste för att antingen få Satan utdriven ur sig eller lämna sekten. Vi andra, de 85 % som inte tyckte det var någon idé att säga annat än att arbetskvällarna är bra och meningsfulla, sitter tysta. Här får inte finnas tvivel, inte kritik, man har skrivit på, basta.

Vi kallas Medarbetare, inte Anställda. Det är för att vi ska tro att vi arbetar i en platt organisation, där alla är lika mycket värda och alla arbetsuppgifter är lika viktiga. Det är för att dölja att vi inte har råd att ha någon anställd administration, det ställs mot att det skulle bli en lärartjänst mindre om vi hyrde in någon som kunde administrera. Man måste sköta all administration själv, inklusive skruva i glödlampor och renovera lokalerna. Vi slipper städa dock, det gör en städfirma som använder våra datorer för att surfa runt och titta på djurporr på nätterna.

Vi pratar mycket sällan pedagogik, vi pratar listor, elevantal och ekonomi. Vi byter chef var tredje månad. Det ena UFO:t avlöser det andra.

Trots att 85 % av oss sägs gilla arbetskvällarna är ledningens paranoida kontrollbehov gränslöst. Vi prickas av, vaktar svartsjukt på vem som kommer för sent och går tidigare. Det har talats om löneavdrag om man inte dyker upp alls. Om någon kollega plötsligt står utan barnvakt är det illa sett om hon eller han måste stanna hemma. Om en chef inte har någon barnvakt är det ok att stanna hemma. Då och då är det snoriga ungar med på våra arbetskvällar för att föräldern inte vågat vara hemma. Rädslan för det subtila ogillandet är för övermäktig.

Jag skriver det här medan Den Stora Ledaren talar. Hon ser mig inte, så jag kan skriva i min anteckningsbok och alla tror att jag antecknar det hon säger. Jag är en duktig Medarbetare. Vi sitter i bio-sittning och lyssnar skenheligt. Vi har fått ett papper i handen där vi kan läsa exakt det Ledaren säger. En kollega har somnat, två till är på väg. Jag är rädd för Ledaren. Hon är falsk och listig och dominant. Jag skulle aldrig ge mig in i en diskussion med henne, för jag vet att jag skulle säga allt det där som man inte får säga och då skulle jag få sparken. Och ljuga kan jag inte, det vänder sig i magen på mig och jag börjar skämmas inför mig själv, så det är inget alternativ. Jag håller mig ur vägen för henne så gott jag kan.

Efteråt får vi en föreläsning om hermeneutik. Jag har två vetenskapliga grundutbildningar, jag kan det här, och föreläsaren är tråkig. Jag får ont i magen av ångest och stress, jag pallar inte att sitta kvar så jag smyger ut och sätter mig på toa en stund. Det känns som om jag håller på att kvävas. Jag kan inte förmå mig till att gå tillbaka in igen, jag känner mig intellektuellt kränkt av att tvingas åhöra något som jag redan kan och som jag tycker är slöseri med tid. Jag har så mycket annat jag hade kunnat göra, min inbox är full av olästa och obesvarade mail, min rättningshög är decimetertjock och jag har föreläsning i engelska B imorgon. Förbereda sig behöver man inte heller, för man ska kunna sitt ämne när man börjar jobba här. Man ska svara i telefon istället för att planera. Annars är man en Dålig Medarbetare.

Ja, mina systrar som är kvar i smeten, en dag ska någon av oss säga att kejsaren inte har några kläder.