53

Där går han, i sina nya jeans och luvtröjan från San Fransisco.
Två ryggsäckar, HellyHansen-jacka och foträta skor.
Helly-Ylle-kille, reko snubbe. Lärare i samhällskunskap och historia.
Jovialisk? Nä.
Den fyrkantigaste människan av dom alla.
Helt ointaglig, som Fort Knox.
En hjärna stor som en buljongtärning
bakom tjugofem centimeter tjockt pannben.
Hans hår har grånat på ett år, det är rätt åt honom.
Mitt tog iallafall tio år på sej från blont till grått.
Han är så korkad så jag blir stum.
Dumheten är gränslös.
Jag har ätit hans beskäftiga floskler till frukost, lunch och middag i snart ett år.
Jag är passiv aggressiv så det ryker ur öronen, men jag rår inte på denne debile best
med något av mina vapen.
Jag vet inte hur jag ska göra för att få samarbetet att flyta utan blodspillan.
Vill trycka in ögonen i skallen på honom och dela ut en rejäl pungspark.
Tala om för honom att han inte kan fortsätta prata med folk som om de vore idioter,
på scen kallas det publikförakt. Vad heter det på skolspråk?
Elevförakt? Sociopati?
-Nämen säu kan vi inte göura, teänk om alla gjöurde säu bräker han på sin fula skånska.
Jag älskar skåningar och tycker att malmöitiska är helt fascinerande, men när en fin dialekt rådbråkas av en dum människa blir det fult, plötsligt.
En vacker människa som visar sej vara elak blir plötsligt ful, samma mekanism.
-Nöu föur döu tau ansvaur föur det häeRRR, bräker han.
Han har inte problem med kognitionen, det är bara det att han är dum.
Om han inte gått sina fyra år på lärarhögskolan skulle man kunna kalla honom bildningsresistent. Men det kan han ju inte vara, förutsatt att det verkligen förekommer bildning på Lärarhög. De har ju fått en del kritik.

Exempel från fortbildningdag på vår skola i dyslexi:
- Meän vaddäu, doum kan väl sleå äupp i leäxikoän som alla andra?
Nä. Det är ju bland annat det som är svårt för personer med dyslexi.
Jag skäms inför föreläsaren, en av landets bästa inom sitt område.
Skäms för att min nyutexaminerade kollega har så grunda kunskaper och så grund hjärna.
Men hon ger svar på tal och det blir tyst.
Han tror nämligen att:
A) Alla elever är lata
B)Alla elever ljuger och manipulerar
C)Alla elever är ute efter att fuska
D) Alla elever som sjukanmäler sej skolkar egentligen.
E) Alla elever är ute efter att blåsa honom (Det sista kan jag tro, för de genomskådar honom, vilket han inte förstår. Hans största misstag är att inte tillerkänna eleverna egna intellekt som ofta är mer rörliga och utvecklade än hans. Därför ser han det inte. Därför hatar dom honom.

Det blev lugnare på skolan efteråt.
Vi kunde skämta med varandra
och bjuda på oss själva.
Det blev lättare att diskutera och färre samtal för kuratorn.
Hans ersättare var en helt ok person med alla hästarna inne.
Ingen vet vart han tog vägen. Han var bara borta en dag.
Det blev förstås uppståndelse och polisanmälan och skallgång och media,
men dom hittade honom inte.


forts. följer

52

52

Diskvattnet har fått en grumlig hinna och små fettpärlor flyter omkring.
Hon rynkar på näsan och går in i sovrummet, sliter av sig jobbarkläderna
och släpper dem på golvet. Av med behån. På med nåt som inte kliar, skaver eller sticks.
Går in i köket igen, får lirka med vattenkokaren så att den inte nuddar diskvattnet
när hon fyller på vatten. Sen, tänker hon. Sen.
Häller ut kaffesumpen i vasken fast hon vet att det är dåligt.
Det sa de på reningsverket när hon var där på studiebesök för flera år sedan,
hon glömmer det inte. Och likväl. Dessutom kan det bli stopp i köksavloppet.
Surlukten försvinner när doften av nybryggt kaffe (åh dessa klyschor)
sprider sig i lägenheten.
Med kaffekoppen i hand går hon och sätter sig i soffan.
Planerar attacken omsorgsfullt, nästan meditativt.
Skapar en bild av förloppet; starten, mitten, målgången.
Gummihandskarna ska vara nya och torra. Helst ljusgröna.
Mormors plastförkläde från 70-talet, helt vattentätt.
Håret ihopsamlat. Fötterna i gummistövlar med inlägg.
Massor med diskmedel och Cillit Bang, hett vatten.
Musik på hög volym, ingen grannhänsyn nu.
Hon plaskar och spiller, det är som en fyraåring diskar.
Hennes förra man kommenterade alltid plaskandet och
den hårda strålen från kranen. Tyckte att hon var för vårdslös.
Men hon kan inte hjälpa, det måste göras så här.
Allting blir blött.
Om det inte vore så dyrt skulle hon köpa en våtdräkt.
Eller ännu hellre en diskmaskin.
Hon hatar att diska.
Hatar hushållsarbete.
Adrenalinet pumpar, disken får fan för alla orättvisor i världen
och alla oförrätter begångna i det förgångna.
Här har du, kastrullhelvete. Smaka Svinto med extra riv.
Efteråt helt utpumpad och måste lägga sig.
En veckas vila till nästa disk.

Sopkarusellen

Sopkarusellen är husets hjärta.
Den snurrar jämnt och fint
om man håller laserögat rent.
När den inte fungerar får huset sopinfarkt.
En sådan märker man inte förrän det är försent
den smyger sig upp längs sopnedkastet
och det har hänt att ingen sagt något
förrän proppen nått andra våningen.
Då får man stå med spade och hacka neråt
om man inte kan dra ut soppåsarna.
Det kan ta flera timmar.
Är man ensam får man ömsom dra i soporna underifrån
sen ta hissen upp till stoppet och hacka ovanifrån
och hålla på så tills det är klart.
Jag är alltid rädd att det ska komma ut likdelar
ur någon påse jag drar sönder eller som öppnar sig själv
eller kattungar
fy fan
jag kan hitta vad som helst i sopinfarkten
ser in i folks privatliv och kan ibland gissa mig till
vem som slängt vad.
Men det behåller jag för mig själv.
Det är meningen att det man slänger i soporna ska vara borta
som när man spolar i toaletten
det ska bara bort
inte fastna och komma fram i ljuset igen.

Åh en bild!

51

Shit vilken fart, hon ligger i kurvorna,
hinner ju knappt med att ratta!
Gula streck, undrar vilket land vi är i.
Skit samma, tänker inte stanna ändå.
Förrän bensinen tar slut. Yiiiihaaaa! Frihet!
Tänk att jag fick en ny bil till slut. En ny! Lovely. Undrar om det är hastighetsbegränsning här? Men det är ju helt tomt, jag kan ju låtsas att jag fick kramp i benet och fastnade på gaspedalen. Ser lite halt ut, ny asfalt kanske. Och gröna träd. Påminner om Bajen-flaggan faktiskt. Om det inte är så att vi är ute och åker i Transportstyrelsens noll-visions-bok. Då är det här en illustration till hur farligt det är att köra för fort.
Om man inte ser de enskilda löven på träden är man för het på gasen. Hoppas det inte är några cyklister ute. Eller stavgångare. Hatar stavgångare. Spretar överallt.
Men nu ska vi inte tänka på det, nu ska vi njuta av drömmen om friheten och lukten av nybil, sommar och oändligt mycket pengar.

50

Jag känner tåringarna. De gör inte ont, de skaver inte, men de kan när som helst börja göra det.
Jag tänker ta av mig pjäxorna, damaskerna och strumporna och befria tårna vid nästa rast.
Men inte än.
Än gör det inte ont.
Snön är hårt packad, inte isig.
Solen värmer och de moln som finns är små små stackmoln.
Svetten rinner längs ryggen, ryggsäcken är varm.
Jag segar på. Jag är lycklig.
Det är vindstilla.
Snön knirrar för varje stavtag, de vallningsfria skidorna brummar lite.
Stannar jag går jag upp i den absoluta tystnaden.
Inte ens en vindpust. Det är vitt och blått.
Jag är exakt mellan himmel och jord.
Jag tänker inte, jag bara är.
Glömmer tåringarna, glömmer de begynnande skavsåren.
Jag bara går.
Jämn takt, benen går av sig själva, armarna också.
Knirr, brum, knirr, brum.
Lätt nedför. Jag står still och låter kroppstyngden verka.
Böjer knäna för att smidigt glida över ojämnheterna.
Och jag glider och jag är lycklig.
Fjället föder mig. Det låter mig inte falla, mina fötter läser marken genom skidorna.
Starka ben bär mig så långt jag vill.
Uppför, små steg. Små jämna steg.
Det tar tid, men jag har inte bråttom.
Stannar, ser mig om, ser ser ser och lyssnar på det som inte hörs.
Det är tyst.
Solen är skarp och visar vägen.
Jag knackar snö från några rösen, de är överisade och alldeles vita.
De syns inte, kan vara farligt om vädret ändras.
Snart ska jag fika, men inte än. Några norrmän på löparskidor susar om mig,
de har bättre glid. Jag har tunga pjäxor, skidor med stålkanter.
Men jag tar mig fram var som helst.
Som en bandvagn, tung och obeveklig.

När jag hemma på kvällen tar av strumporna har jag blödande skavsår.
Men jag har inte känt det.
Något annat var större än smärtan.

49

49

På golvet:
En papperskorg med tre döda hyacinter
en balkonglåda med jord sen i somras, det ligger ogrodda gräsfrön i den
en transportbur till katt eller liten hund
två knöliga trasmattor
en datorväska
spridda papper och broschyrer från läromedelsföretag
en ghetto-blaster från 80-talet
otaliga grodor med sladdar i, jag behöver ett eget kärnkraftverk!
Två stolar för mycket, en med en hög kläder på som legat i två månader
en med låneböcker och en fårskinnsväst
en kartong till en iMac som jag lånar
ett sprucket glasbord fullt med:
kaffemugg från Pressbyrån
kaffemugg från Nittsjö
telefon
Hello Kitty-klocka
hårsnoddar
rulltobak, papper och filter
träskål med kattkam och borste, Niquitin Mint-tabletter, en skruvmejsel, hörlurar till iPod, låsolja, nässpray, ayurvediska matsmältningstabletter, förkylningste, askkopp, två rullar gaffa-tejp: grå och svart, två mobiler, tre oöppnade brev från Transportstyrelsen (trängselskatt, jag lovar), en sked, nagellack, nagelfil, B-vitaminer, tesil, tändare, snusdosa, hopfällbar mini-ikon, två pennor och en oljelampa.

Ett utmärkt sceneri för ett skräckprogram på TV3.
Snart kommer Gnomen och Anti-Krist och ringer på...

Mikaelas läs- och matblogg: Utlottning av ljudböcker!

Mikaelas läs- och matblogg: Utlottning av ljudböcker!

Här kan man vinna ljudböcker!
Jag skulle vilja vinna Mörkrets hjärta, eller Evander. Paasilinna går också bra. Eller vad som helst egentligen! Bara jag vinner något! Tjoho!

Min bästa kollega och lekkamrat

48

Igår samtalade vi om hur det är att ha en spegelvänd hjärna,
och en spegelvänd-spegelvänd hjärna.
Det går lättare att hitta stavfel om man läser upp-och-ner.
Han är stor på Rolf Lassgård-vis och har kerubansikte.
Jag lunkar bakom honom för att öva på att gå långsamt.
Han är Kapha, jag är Vata. För honom kommer alltid Det Mänskliga först,
alltid. I alla situationer. När jag känner mig som mest kaotisk,
hopplös och förvirrad säger han:
- Du är så bra, för du är så mänsklig. Och ler varmt.
Det gör att jag står ut med mig själv en stund till
och kan tänka att det finns något bra med att vara som mig,
att jag kanske duger att vara lärare iallafall.
Han kan världens alla skapelseberättelser och förklarar det krökta rummet så att barn kan förstå. Hans svaghet är godis, han går på viktminskningskurs med KBT på vårdcentralen
"och det är fanimej inte lätt".
Han är en syrerik gestalt som låter folk stå raka,
han böjer inte människor.
Allt som finns får finnas.
Han läser mig bortom den fysiska gestalten utan att förfasa sig och kan tala utan ord.
Omgiven av fyrkantiga systemmänniskor
dagarna i ända behöver jag det obegripliga för att kunna andas.
Jag är bara lycklig när jag lär mig, och av honom kan jag lära.
Det är mycket med det jordiska, men med det underjordiska
och utomjordiska är det ännu mer.
Med honom är det fullständigt naturligt att vistas i alla världarna samtidigt.
Med honom är det roligt att vara människa.

47

47
Återvända har tunga skor och kragen uppfälld över ansiktet
undviker att se på dem han möter
viker undan
Återvända har svansen mellan benen och böjd nacke
talar inte
Han har fickorna fulla av sorg och ingen förväntan på banken
ett maskätet minne av en gnista som lös vägen
och slocknade
andas mörker och svart luft, röker Gauloises utan filter
inte för att det är coolt utan för att de är billigast
tjocka som skolkritor med svart tobak som franska Främlingslegionen
har i sina nödpaket
hostar segt slem ur lungornas innersta
bränner sig på fingrarna av varmrökt ända in
Återvända vill inte synas, inte höras, inte säga något
är stum på eget bevåg för det finns inget att säga mer
ingen återvändo
att vända åter utan framgång mätt i erfarenheter som glänser, barn eller IT-miljoner
är en återvändsgränd
inte en återkomst
ett förnedrande nederlag
att komma åter till sin hatade stad
där hån är språkstandard, poesi är för kärringar
och föraktet för bildning fräser som magnesiumband
Återvända ville inte vända åter
men hade ingenannanstans
att gå