50

Jag känner tåringarna. De gör inte ont, de skaver inte, men de kan när som helst börja göra det.
Jag tänker ta av mig pjäxorna, damaskerna och strumporna och befria tårna vid nästa rast.
Men inte än.
Än gör det inte ont.
Snön är hårt packad, inte isig.
Solen värmer och de moln som finns är små små stackmoln.
Svetten rinner längs ryggen, ryggsäcken är varm.
Jag segar på. Jag är lycklig.
Det är vindstilla.
Snön knirrar för varje stavtag, de vallningsfria skidorna brummar lite.
Stannar jag går jag upp i den absoluta tystnaden.
Inte ens en vindpust. Det är vitt och blått.
Jag är exakt mellan himmel och jord.
Jag tänker inte, jag bara är.
Glömmer tåringarna, glömmer de begynnande skavsåren.
Jag bara går.
Jämn takt, benen går av sig själva, armarna också.
Knirr, brum, knirr, brum.
Lätt nedför. Jag står still och låter kroppstyngden verka.
Böjer knäna för att smidigt glida över ojämnheterna.
Och jag glider och jag är lycklig.
Fjället föder mig. Det låter mig inte falla, mina fötter läser marken genom skidorna.
Starka ben bär mig så långt jag vill.
Uppför, små steg. Små jämna steg.
Det tar tid, men jag har inte bråttom.
Stannar, ser mig om, ser ser ser och lyssnar på det som inte hörs.
Det är tyst.
Solen är skarp och visar vägen.
Jag knackar snö från några rösen, de är överisade och alldeles vita.
De syns inte, kan vara farligt om vädret ändras.
Snart ska jag fika, men inte än. Några norrmän på löparskidor susar om mig,
de har bättre glid. Jag har tunga pjäxor, skidor med stålkanter.
Men jag tar mig fram var som helst.
Som en bandvagn, tung och obeveklig.

När jag hemma på kvällen tar av strumporna har jag blödande skavsår.
Men jag har inte känt det.
Något annat var större än smärtan.