Sopkarusellen är husets hjärta.
Den snurrar jämnt och fint
om man håller laserögat rent.
När den inte fungerar får huset sopinfarkt.
En sådan märker man inte förrän det är försent
den smyger sig upp längs sopnedkastet
och det har hänt att ingen sagt något
förrän proppen nått andra våningen.
Då får man stå med spade och hacka neråt
om man inte kan dra ut soppåsarna.
Det kan ta flera timmar.
Är man ensam får man ömsom dra i soporna underifrån
sen ta hissen upp till stoppet och hacka ovanifrån
och hålla på så tills det är klart.
Jag är alltid rädd att det ska komma ut likdelar
ur någon påse jag drar sönder eller som öppnar sig själv
eller kattungar
fy fan
jag kan hitta vad som helst i sopinfarkten
ser in i folks privatliv och kan ibland gissa mig till
vem som slängt vad.
Men det behåller jag för mig själv.
Det är meningen att det man slänger i soporna ska vara borta
som när man spolar i toaletten
det ska bara bort
inte fastna och komma fram i ljuset igen.
Skitbra. De fyra sista raderna är överflödiga, tycker jag. Paniken kan gestaltas och skräcken har vi redan förstått!
SvaraRaderaHa ha, jag loggade precis in för att ta bort dem... Huvudet på spiken som vanligt! :)
SvaraRaderaSå, nu är de borta. Tror att jag var på väg in i en helt annan text med de raderna, det finns nämligen en fortsättning. Men den får hitta sin egen form, en annan gång!
SvaraRaderaHe he. Jag började hos Manne hösten 2001, det måste ha varit precis efter det att du hade slutat(?)Jobbade var?
SvaraRaderaDet stämmer. Manne gick i pension i höstas. Efterträddes av mycket sympatiska Leif Halldorf.
SvaraRaderaDet här är stephen king, tycker jag. Otäck. En ögonlös maskin med sin egen vilja.
SvaraRaderaOtäck i en bra bemärkelse, ska jag förtydliga. Jag älskar skräckhistorier. Kanske en fortsättning?
SvaraRaderaJa jag har en på gång med hissen inblandad i... blir rädd bara jag tänker på det. Jag är rädd för skräckhistorier! Men kanske ska försöka?
SvaraRadera