4 juli
Min röst är stark och klar.
Den bär över skogen, över stock och sten, berg och gran.
Den kastar sig över stup och brer ut sig över vattnet.
Den fyller kyrkorum och ekar mellan husen.
När den vill.
Inte när jag vill.
Ty rösten är en kroppsdel, och när kroppen vägrar
är den tyst.
Den har vägrat i fyra år nu.
Idag ska ska be den följa mig
jag ska försöka kula ikväll
på ett ställe mitt i stan
där ingen ser och alla hör
om det lyckas.
Min röst är jag
och jag
är stark och klar
Inshallah!
fredag 3 juli 2009
söndag 28 juni 2009
180
180
Den första härmapan var lillasyster.
Jag var så arg, ville döda henne eller åtminstone klippa av fingrarna på henne.
Tyckte hon var osjälvständig och kände mig invaderad.
Jag var den förstfödde, den märkvärdiga, och så kommer
en liten äcklig unge som stjäl mamma och pappa.
Detroniserad.
Och sedan härmad.
Jag ger henne tjuvnyp.
I skolan härmar någon min frisyr, mina kläder, min attityd.
Jag hatar det. Vill klippa till dom.
Själv härmar jag friskt det jag tycker verkar coolt, snyggt, smart.
Och praktiskt.
Och bemödar mig om att det inte ska märkas
vem jag härmat.
Jag skulle ha dött av skam om någon kommit på mig med att härmas.
Ändå är härmandet livsviktigt för överlevnaden, redan som bäbisar
kör vi igång med spegelneuronandet.
Och fortsätter sedan resten av livet att spegla oss
i varandra.
Ty ingen människa är en ö.
Ibland går man vilse i speglingen
och tror sig vara ett med annan
det är härligt livsfarligt.
Nu härmar jag idén om en sekelskiftesdam
med lång kjol och stråhatt
blus med hög krage och brosch under hakan
snörpt
snöpt
och speglingen:
- leenden, goddag frun, respekt, en ärbar kvinna,
fläckfri och ordentlig.
Jag nickar och ler, rakryggad och bestämd.
Så underbart att få vara en illusion på riktigt.
Den första härmapan var lillasyster.
Jag var så arg, ville döda henne eller åtminstone klippa av fingrarna på henne.
Tyckte hon var osjälvständig och kände mig invaderad.
Jag var den förstfödde, den märkvärdiga, och så kommer
en liten äcklig unge som stjäl mamma och pappa.
Detroniserad.
Och sedan härmad.
Jag ger henne tjuvnyp.
I skolan härmar någon min frisyr, mina kläder, min attityd.
Jag hatar det. Vill klippa till dom.
Själv härmar jag friskt det jag tycker verkar coolt, snyggt, smart.
Och praktiskt.
Och bemödar mig om att det inte ska märkas
vem jag härmat.
Jag skulle ha dött av skam om någon kommit på mig med att härmas.
Ändå är härmandet livsviktigt för överlevnaden, redan som bäbisar
kör vi igång med spegelneuronandet.
Och fortsätter sedan resten av livet att spegla oss
i varandra.
Ty ingen människa är en ö.
Ibland går man vilse i speglingen
och tror sig vara ett med annan
det är härligt livsfarligt.
Nu härmar jag idén om en sekelskiftesdam
med lång kjol och stråhatt
blus med hög krage och brosch under hakan
snörpt
snöpt
och speglingen:
- leenden, goddag frun, respekt, en ärbar kvinna,
fläckfri och ordentlig.
Jag nickar och ler, rakryggad och bestämd.
Så underbart att få vara en illusion på riktigt.
SkrivPuff: Utmaning 179 - 28 juni
SkrivPuff: Utmaning 179 - 28 juni
Jag ville skriva om förändring
vad det är
hur det fungerar
varför somliga räds den
och bygger vindskygg
medan andra
bygger väderkvarnar
il faut'en profiter!
Men det blev åter självbiografiskt
jag är i förändring
ständig förvandling
allt som är fast förflyktigas
jag är skenbart densamma
innan det inre manifesterat sig i det yttre
inte ens jag vet
hur det kommer att se ut
Jag ville skriva om förändring
vad det är
hur det fungerar
varför somliga räds den
och bygger vindskygg
medan andra
bygger väderkvarnar
il faut'en profiter!
Men det blev åter självbiografiskt
jag är i förändring
ständig förvandling
allt som är fast förflyktigas
jag är skenbart densamma
innan det inre manifesterat sig i det yttre
inte ens jag vet
hur det kommer att se ut
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)