SkrivPuff: Utmaning 218 - 6 augusti

218 - 6 augusti

Husmors ögon är blå som förgätmigej och allseende. Hennes hår är det vackraste i sju kommuner, det ligger tungt flätat och når ner över baken, det är sagogrått.
Hon är lång och vältränad och har två år kvar till pension.
I hennes blod flyter svavelsyra och munnen utsöndrar etter och galla.
Hon vet när jag kommer på morgonen utan att hon sett mig.
Hon vet när jag glömt en kaffekopp i ett rum två hus bort och att jag ätit lunch utan att betala, hon har spioner överallt och öron i väggarna.
Hon är den första jag möter klockan nio på morgonen första dagen på jobbet efter semestern och hon är redan i full stresspanik.
Den ljusblå jeanskjolen fladdrar, den vita T-shirten smiter åt över den höga bysten och flätan donglar lojt med i de snabba rörelserna.
- Jaha, har ni redan kommit. Det var tidigt. Det är alltid samma sak, man hinner aldrig med, kaffet är färdigt. Ni får inte vara någonstans i huset för de uttryckande konst-terapeuterna har hyrt hela stället och ni ska egentligen inte vara här. Ni får bara vara på övervåningen och i köket.
De är sura och gillar inte alls det här. Men jag tycker det är bäst att jag säger det till er nu så att ni inte börjar undra om de pikar er. Bara så ni vet. Det här är ju inte roligt för någon, det vet ni nog. Men det är ju inte jag som bestämmer, jag bara gör som jag blir tillsagd. Ställ in kopparna i diskmaskinen efter er. Ja du vet ju att sån här service får ni bara nu för att det är kurs, sen är det minsann ingen som plockar upp efter er. Det är alltid så med kommunen, de kan aldrig planera och strular alltid, det är alltid samma sak. Jag blir så trött. Stäng dörren efter er. Ni kan väl sitta på baksidan och äta lunch så ni inte krockar med terapeuterna. De är jättesura och gillar inte alls det här. Ni får komma en kvart tidigare så att ni hinner ta mat innan de kommer.

Magknipet återvänder och andningen lägger sig högst upp i hjärnan.
Nu är jag tillbaka. Nu gäller det att aldrig göra fel och inte synas. Jag misslyckas direkt. Jag står vid kaffeautomaten i personalrummet och trycker på knappen för att få livselixiret i koppen.
-Jasså, fick du inte kaffe på maten du?
- Jo, men jag tog ingen påtår.
-Tänk på magen du, det kan väl knappast vara bra att dricka så där mycket kaffe.
-Nä men jag har plåtmage.
- Ja men det kan ju ändras. Och tryck bara en gång på knappen, du behöver inte hålla in den, och om du trycker på den andra knappen får du en kanna kaffe. Tryck inte så hårt.

Jag vet att hon har ett helvete hemma med en ond make. Jag vet att hon valt ut mig att ösa sin bittra själ över. Ibland biter jag huvet av henne. Oftast spelar jag dum och låtsas inte förstå elakheterna. Det hjälper. Narren går alltid fri.

To be continued...

217 - 5 augusti

Utmaning 217 - 5 augusti

Nytt.
Nya kunskaper, nya människor, nya platser.
Hela tiden.
Får hon inte det går hon till drogerna.
Det urblekta livet blir aldrig hennes, hon vet, hon har försökt.
Bli normal.
Det betyder för henne att vara gift med samma man hela livet, ha minst två barn,
hus, jobb och bil. Nöjd.
Är det den förbannade jävla heteronormativiteten som trots allt har henne i sitt järngrepp?
Hon tror att lugnet finns där, i den formeln.
Vem som sagt att det är så vet hon inte, hon bara tror det.
Liksom att hon hellre ville vara född med krulligt hår än med sitt spikraka.
Innerst inne vet hon att hon egentligen inte vill.
Det är bara mycket enklare att vilja ha det
än att vilja ha kulminationsupplevelser på löpande band.
Känn dig själv mumlar hon
varje gång hon vill sträcka sig efter normaliteten.
Och hyser in en kattunge till.

Fel

210 - 29 juli

- Ja men det var jättebra hörni, klockrent. Du Ulrika levererade komplimangen jättefint,
rakt och ärligt. Inga konstigheter, pang på bara.
Ulrika ler och är rödsvettig i ansiktet, hennes ögon och mun går nästan ihop av leendet.
Johan ser bara nöjd och naturlig ut som den biolog han är. Föreläsaren har
lösgom. Eller bara fasader på tänderna och ett sjukt tandkött. Hans skjorta och byxor är så trendiga så det gör ont, han är snygg. Och självsäker och förlovad.
De utvalda är unga lärare som kämpat för en fast tjänst och som är beredda att bränna ut sig för att behålla den. Därför säger de " Stimulerande. Intressant. Utmanande" hela tiden.
De ser bra ut, är det för att de är unga eller är de utvalda efter sitt utseende?
Studierektorn har nyklippt bob och ler saligt.
Som om hon äntligen fått rätt efter år av argumentation för sin sak.
Hon ser alltid ut så, som en nyfrälst och aningen självrättfärdig nykterist.
De fula kärringarna är jag och Malin som passerat förti.
Vi har varit utbrända många gånger, ärrade frontsoldater med död blick och krig i hållningen.
Vi är skeptiska och försöker dölja det.
Studierektorn kommer på oss.
- Det är ju svårt att vara restaurangchef om man inte provsmakat alla rätterna, ler hon förnumstigt och triumferande.
Det ska betyda att vi kan inte vara bra pedagoger om vi inte gjort övningarna själva först.
I det ögonblicket rinner sinnet och jag vill klappa till henne och gå hem.
Jag är på kurs i att hantera aggressivt beteende och förstår att jag kommer att ha mest nytta av att tillämpa kunskaperna på henne.