SkrivPuff: Utmaning 218 - 6 augusti

218 - 6 augusti

Husmors ögon är blå som förgätmigej och allseende. Hennes hår är det vackraste i sju kommuner, det ligger tungt flätat och når ner över baken, det är sagogrått.
Hon är lång och vältränad och har två år kvar till pension.
I hennes blod flyter svavelsyra och munnen utsöndrar etter och galla.
Hon vet när jag kommer på morgonen utan att hon sett mig.
Hon vet när jag glömt en kaffekopp i ett rum två hus bort och att jag ätit lunch utan att betala, hon har spioner överallt och öron i väggarna.
Hon är den första jag möter klockan nio på morgonen första dagen på jobbet efter semestern och hon är redan i full stresspanik.
Den ljusblå jeanskjolen fladdrar, den vita T-shirten smiter åt över den höga bysten och flätan donglar lojt med i de snabba rörelserna.
- Jaha, har ni redan kommit. Det var tidigt. Det är alltid samma sak, man hinner aldrig med, kaffet är färdigt. Ni får inte vara någonstans i huset för de uttryckande konst-terapeuterna har hyrt hela stället och ni ska egentligen inte vara här. Ni får bara vara på övervåningen och i köket.
De är sura och gillar inte alls det här. Men jag tycker det är bäst att jag säger det till er nu så att ni inte börjar undra om de pikar er. Bara så ni vet. Det här är ju inte roligt för någon, det vet ni nog. Men det är ju inte jag som bestämmer, jag bara gör som jag blir tillsagd. Ställ in kopparna i diskmaskinen efter er. Ja du vet ju att sån här service får ni bara nu för att det är kurs, sen är det minsann ingen som plockar upp efter er. Det är alltid så med kommunen, de kan aldrig planera och strular alltid, det är alltid samma sak. Jag blir så trött. Stäng dörren efter er. Ni kan väl sitta på baksidan och äta lunch så ni inte krockar med terapeuterna. De är jättesura och gillar inte alls det här. Ni får komma en kvart tidigare så att ni hinner ta mat innan de kommer.

Magknipet återvänder och andningen lägger sig högst upp i hjärnan.
Nu är jag tillbaka. Nu gäller det att aldrig göra fel och inte synas. Jag misslyckas direkt. Jag står vid kaffeautomaten i personalrummet och trycker på knappen för att få livselixiret i koppen.
-Jasså, fick du inte kaffe på maten du?
- Jo, men jag tog ingen påtår.
-Tänk på magen du, det kan väl knappast vara bra att dricka så där mycket kaffe.
-Nä men jag har plåtmage.
- Ja men det kan ju ändras. Och tryck bara en gång på knappen, du behöver inte hålla in den, och om du trycker på den andra knappen får du en kanna kaffe. Tryck inte så hårt.

Jag vet att hon har ett helvete hemma med en ond make. Jag vet att hon valt ut mig att ösa sin bittra själ över. Ibland biter jag huvet av henne. Oftast spelar jag dum och låtsas inte förstå elakheterna. Det hjälper. Narren går alltid fri.

To be continued...