13 december
Jag är en ljusbärare
när jag mår mindre bra
bär jag mörker
Jag bär ljuset på lite olika sätt
ibland har jag det i en liten ask av redwoodträ
ibland mellan handflatorna, försiktigt kupade
det kan lysa runt mig också
när jag glömt att sätta det under skäppan
jag som predikar att ljuset alltid finns
har ibland tvivel om det
då blir jag mörk och bitter som malört
och vill inte visa mig ute
för hur ska jag kuna bevisa ljuset
när jag bara ser mörker?
hur kan jag säga "men det blir bättre, kanske redan imorgon?"
fast jag inte tror på det för egen del?
Det är mörkt nu
jag förbannar det inte
bara är i det
lördag 12 december 2009
346
12 december
Det luktar myr
knotten är osynliga men känns
jag har just lagt av ryggsäcken och satt mig på en varm sten
tar av gummistövlarna för att lufta fötterna
det är värt det
att gå med oändligheten i tankarna och soltorkat renkött i påsen
jag är odödlig
ett med naturen och därför odödlig
inte rädd för något
allt är lugnt
det är som det ska
Det luktar myr
knotten är osynliga men känns
jag har just lagt av ryggsäcken och satt mig på en varm sten
tar av gummistövlarna för att lufta fötterna
det är värt det
att gå med oändligheten i tankarna och soltorkat renkött i påsen
jag är odödlig
ett med naturen och därför odödlig
inte rädd för något
allt är lugnt
det är som det ska
fredag 11 december 2009
11 december
345
Jag kommer ingenstans och ingenting blir bättre
Jag ser att det är jul snart
och jag bryr mig inte
min katt ska ha insulin och jag har inga pengar
medges ej
står det
överallt
i min panna
medges
ej
om det gick att räkna ner
om det gick att se ett slut
eller en början
men livet är ingen film
det bara fortsätter
oändligt ovisst
allt jag vet gäller inte längre
det är något annat som behövs
något jag inte ser, inte anar, inte förstår
jag skulle inte bli ledsen om min livstråd klipptes av nu
det skulle vara rätt skönt
men bli inte rädda nu
jag reser mig alltid på nio
jag har varit uträknad förr
det är bara så
jävligt
just nu
Jag kommer ingenstans och ingenting blir bättre
Jag ser att det är jul snart
och jag bryr mig inte
min katt ska ha insulin och jag har inga pengar
medges ej
står det
överallt
i min panna
medges
ej
om det gick att räkna ner
om det gick att se ett slut
eller en början
men livet är ingen film
det bara fortsätter
oändligt ovisst
allt jag vet gäller inte längre
det är något annat som behövs
något jag inte ser, inte anar, inte förstår
jag skulle inte bli ledsen om min livstråd klipptes av nu
det skulle vara rätt skönt
men bli inte rädda nu
jag reser mig alltid på nio
jag har varit uträknad förr
det är bara så
jävligt
just nu
onsdag 9 december 2009
343
9 december
Det är hans sätt att prata som får hennes omdöme att ta semester.
Det vackra språket med de många orden är en egen värld uppdelad i oräkneliga nivåer
och möjliga kombinationer.
Allt kan uttryckas, allt vill uttryckas i hans mun.
Hon är inte kär i honom, hon är kär i hans modersmål.
När hon läser något han skriver till henne tar hon på sig förundrans prästkappa och håller andakt i sig själv.
Han blir till en helig odödlig för sin meningsbyggnads skull.
När han går kraschar hennes hårddisk i ren förtvivlan
och tar hans ord med sig till skroten.
Det är hans sätt att prata som får hennes omdöme att ta semester.
Det vackra språket med de många orden är en egen värld uppdelad i oräkneliga nivåer
och möjliga kombinationer.
Allt kan uttryckas, allt vill uttryckas i hans mun.
Hon är inte kär i honom, hon är kär i hans modersmål.
När hon läser något han skriver till henne tar hon på sig förundrans prästkappa och håller andakt i sig själv.
Han blir till en helig odödlig för sin meningsbyggnads skull.
När han går kraschar hennes hårddisk i ren förtvivlan
och tar hans ord med sig till skroten.
måndag 16 november 2009
16 november
SkrivPuff: Utmaning 320 - 16 november
- Baaaaanan, banaaaaan.
Hon överdriver betoningen på vokalerna för att de ska höra skillnaden.
En del hör ändå inte.
- Banan, banan. Anden och anden. Vaddå man förstår ju ändå
av sammanhanget säger dom.
Gillar inte bananer. De är mjuka, kladdiga och alldeles för söta. Går inte att äta på ett värdigt sätt heller. Vad åt småbarnen innan bananerna kom? Är det därför hon inte vill ha barn - för då måste hon kladda med bananer i all oändlighet?
Hålla mig på banan. Komma upp på banan.
Hålla sig på bananen, det är fan svårare än att hålla sig på banan.
Inte med på banan, inte med i matchen.
Ute ur matchen.
Banan var illa lagd. Bananformad. Skruvad.
Och brunfläckig.
Det gick helt enkelt inte
- Baaaaanan, banaaaaan.
Hon överdriver betoningen på vokalerna för att de ska höra skillnaden.
En del hör ändå inte.
- Banan, banan. Anden och anden. Vaddå man förstår ju ändå
av sammanhanget säger dom.
Gillar inte bananer. De är mjuka, kladdiga och alldeles för söta. Går inte att äta på ett värdigt sätt heller. Vad åt småbarnen innan bananerna kom? Är det därför hon inte vill ha barn - för då måste hon kladda med bananer i all oändlighet?
Hålla mig på banan. Komma upp på banan.
Hålla sig på bananen, det är fan svårare än att hålla sig på banan.
Inte med på banan, inte med i matchen.
Ute ur matchen.
Banan var illa lagd. Bananformad. Skruvad.
Och brunfläckig.
Det gick helt enkelt inte
måndag 28 september 2009
När du nått bergets topp, fortsätt opp
271
Gummistövlarna är nya och nyper bra mot stenblocken. Jag har mjölksyra i benen och stannar och flåsar med jämna mellanrum. Min Helly Hansen-anorak är orange. För att fjällräddarna ska hitta mig om det behövs. Pappa går före och mutar mig med druvsocker. - Jodå, lite till. När jag förstår att vi ska ända upp till toppen svindlar det och jag får ny fart, lite rädd men detta tänker jag inte gå miste om. Vet att mamma är orolig och redan väntar på att vi ska komma tillbaks. Pappa ser att jag kommer att orka och ger mig mer druvsocker och sitt oändliga tålamod. Jag sinkar honom, han är van att kliva omkring bland stenblock i oländig terräng och det bekommer honom inte. Det är han som vill upp till toppen, berget har tagit honom och jag ska med. Han vill inte vända, han vet vad som väntar i belöning när klättringen är klar. Han kan inte gå miste om det och vända tillbaka för att jag är trött och inte ser målet. Och han kan inte lämna mig ensam för att springa upp själv och sen komma tillbaka, mamma skulle bli vansinnig om jag berättade att han lämnat mig ensam på fjället för att själv springa upp och vända. Så jag ska med upp. Jag ser i hans ögon att det är något viktigt med detta, något särskilt, och vi gör en tyst överenskommelse med blicken.
Något händer där i mig i det ögonblicket, jag får plötsligt en kraft som är annorlunda än bara muskelstyrka och uthållighet. Vi går tysta, han lite före. Vi säger inget för att spara på syret och för att utsikten kräver tystnad. När vi kommit upp är jag en annan. Jag får ligga på mage och titta ner över stupet, pappa håller i mina fötter för att mota illusionen och impulsen att bara kasta sig ut. Det är trehundra meter slät bergvägg ner till glaciären och jag har aldrig varit med om något liknande. Jag är rädd men njutningen är större och vinner. När vi är klara hoppar jag som en stenget nerför stenskravlet, jag flyger nerför bergssidan i jubel, fötterna dansar och jag snubblar inte en enda gång. Vi kommer överens om att inte säga till mamma att vi varit på toppen.
När vi kommer ner står hon och spanar uppåt fjället med handflatan som skärm över ögonen för att skärpa sikten. Jag ser hennes oro och vill att hon ska se mig och bli lugn för att vi inte ramlat och dött.
Jag strålar antagligen när vi äntligen är på platt mark.
- Har ni varit på toppen? frågar hon fast hon vet.
Jag lämnar henne och pappa ifred för jag behöver inte få utskällningen, det är han som får den. Hon mjuknar när hon hör hur "fantastiskt duktig ungen var på att klättra, klagade ingenting och gick som om hon var född till det".
Själv är jag bara lycklig och stolt, jag kom upp på Helags topp. Jag fick med mig en sten från toppen hem. Och insikten att toppar ska bestigas, det är möjligt och det bör göras.
Gummistövlarna är nya och nyper bra mot stenblocken. Jag har mjölksyra i benen och stannar och flåsar med jämna mellanrum. Min Helly Hansen-anorak är orange. För att fjällräddarna ska hitta mig om det behövs. Pappa går före och mutar mig med druvsocker. - Jodå, lite till. När jag förstår att vi ska ända upp till toppen svindlar det och jag får ny fart, lite rädd men detta tänker jag inte gå miste om. Vet att mamma är orolig och redan väntar på att vi ska komma tillbaks. Pappa ser att jag kommer att orka och ger mig mer druvsocker och sitt oändliga tålamod. Jag sinkar honom, han är van att kliva omkring bland stenblock i oländig terräng och det bekommer honom inte. Det är han som vill upp till toppen, berget har tagit honom och jag ska med. Han vill inte vända, han vet vad som väntar i belöning när klättringen är klar. Han kan inte gå miste om det och vända tillbaka för att jag är trött och inte ser målet. Och han kan inte lämna mig ensam för att springa upp själv och sen komma tillbaka, mamma skulle bli vansinnig om jag berättade att han lämnat mig ensam på fjället för att själv springa upp och vända. Så jag ska med upp. Jag ser i hans ögon att det är något viktigt med detta, något särskilt, och vi gör en tyst överenskommelse med blicken.
Något händer där i mig i det ögonblicket, jag får plötsligt en kraft som är annorlunda än bara muskelstyrka och uthållighet. Vi går tysta, han lite före. Vi säger inget för att spara på syret och för att utsikten kräver tystnad. När vi kommit upp är jag en annan. Jag får ligga på mage och titta ner över stupet, pappa håller i mina fötter för att mota illusionen och impulsen att bara kasta sig ut. Det är trehundra meter slät bergvägg ner till glaciären och jag har aldrig varit med om något liknande. Jag är rädd men njutningen är större och vinner. När vi är klara hoppar jag som en stenget nerför stenskravlet, jag flyger nerför bergssidan i jubel, fötterna dansar och jag snubblar inte en enda gång. Vi kommer överens om att inte säga till mamma att vi varit på toppen.
När vi kommer ner står hon och spanar uppåt fjället med handflatan som skärm över ögonen för att skärpa sikten. Jag ser hennes oro och vill att hon ska se mig och bli lugn för att vi inte ramlat och dött.
Jag strålar antagligen när vi äntligen är på platt mark.
- Har ni varit på toppen? frågar hon fast hon vet.
Jag lämnar henne och pappa ifred för jag behöver inte få utskällningen, det är han som får den. Hon mjuknar när hon hör hur "fantastiskt duktig ungen var på att klättra, klagade ingenting och gick som om hon var född till det".
Själv är jag bara lycklig och stolt, jag kom upp på Helags topp. Jag fick med mig en sten från toppen hem. Och insikten att toppar ska bestigas, det är möjligt och det bör göras.
onsdag 16 september 2009
259
16 september
Emelie hade blivit en riktig gammtskrytsa. Hon talade med ingen och höll sina bittra tankar innanför huden, de pös ut genom porerna och gav luften omkring henne en knappt förnimbar stank av gamla oförrätter. Hennes bror gälbgjutaren hade försnillat hela sin affär, supit bort hela rörelsen och endast Emelies takkrona i jugendstil fanns kvar som tecken på att en i familjen hade en talang. Andra månvarvet efter trettondagen närmade sig och göjemånaden såg ut att bli kall. Utanför sitt pörte uppe på Åsen satt Emelie och studerade stjärnhimlen. Vinden vänder imorgon konstaterade hon. Gnomerna blir oroliga. Det blir en bra dag för isklättring på den lilla glaciären vid Galdhöpiggen. Emelie är traktens driftkucku och byidiot, men det bryr hon sig inte om.
Emelie hade blivit en riktig gammtskrytsa. Hon talade med ingen och höll sina bittra tankar innanför huden, de pös ut genom porerna och gav luften omkring henne en knappt förnimbar stank av gamla oförrätter. Hennes bror gälbgjutaren hade försnillat hela sin affär, supit bort hela rörelsen och endast Emelies takkrona i jugendstil fanns kvar som tecken på att en i familjen hade en talang. Andra månvarvet efter trettondagen närmade sig och göjemånaden såg ut att bli kall. Utanför sitt pörte uppe på Åsen satt Emelie och studerade stjärnhimlen. Vinden vänder imorgon konstaterade hon. Gnomerna blir oroliga. Det blir en bra dag för isklättring på den lilla glaciären vid Galdhöpiggen. Emelie är traktens driftkucku och byidiot, men det bryr hon sig inte om.
onsdag 12 augusti 2009
Texten till bilden
Det var för tio år sen jag sa ajöss och tack för kaffet åt mina soptunnefasoner och avstälpningsplatsbeteende för psykologiska tarmtömningar från andra människor som hade kunnat lösa problemen själva om de tänkt efter före och eventuellt lite efter också. Som Jesus har jag stått och sagt " Låten Edra problem komma till mig, förmenen dem det icke". Schluss und vorbei damit. Jag har en väninna och en lillasyster som inte riktigt hängde med på när jag slutade. Och en glömd svaghet för katter i nöd.
Det var lillasyster som tog sig förbi min avspärrning för åtta år sedan då hennes kattungar blivit nästan vuxna och hon inte pallade att ge bort dem. Till någon, för det var ingen som dög. Utom jag. Så jag lovade att ta hand om dem över vintern så kunde vi hitta nya bra ägare till våren. De är fortfarande kvar. Och igår gjorde jag det igen.
Föll till föga för väninnan som ville att katten ska bo hos mig hellre än hos sin kusin. Löste ett problem åt henne. Fast jag slutat med sånt. Det föregicks av känslan "nu gör jag igen det jag inte borde", det är ett sug i magen som ur ett stort hål som kallar mig att följa impulser och begär, det är sinnesutvidgande hypnotiskt. En rejäl alarmklocka som jag både hör och ser men välje att ignorera. Varför i hela fridens namn då? Katten är bedårande söt. Och trevlig. Mina gamla katter är skitförbannade. Och jag verkar aldrig lära mig.
torsdag 6 augusti 2009
SkrivPuff: Utmaning 218 - 6 augusti
218 - 6 augusti
Husmors ögon är blå som förgätmigej och allseende. Hennes hår är det vackraste i sju kommuner, det ligger tungt flätat och når ner över baken, det är sagogrått.
Hon är lång och vältränad och har två år kvar till pension.
I hennes blod flyter svavelsyra och munnen utsöndrar etter och galla.
Hon vet när jag kommer på morgonen utan att hon sett mig.
Hon vet när jag glömt en kaffekopp i ett rum två hus bort och att jag ätit lunch utan att betala, hon har spioner överallt och öron i väggarna.
Hon är den första jag möter klockan nio på morgonen första dagen på jobbet efter semestern och hon är redan i full stresspanik.
Den ljusblå jeanskjolen fladdrar, den vita T-shirten smiter åt över den höga bysten och flätan donglar lojt med i de snabba rörelserna.
- Jaha, har ni redan kommit. Det var tidigt. Det är alltid samma sak, man hinner aldrig med, kaffet är färdigt. Ni får inte vara någonstans i huset för de uttryckande konst-terapeuterna har hyrt hela stället och ni ska egentligen inte vara här. Ni får bara vara på övervåningen och i köket.
De är sura och gillar inte alls det här. Men jag tycker det är bäst att jag säger det till er nu så att ni inte börjar undra om de pikar er. Bara så ni vet. Det här är ju inte roligt för någon, det vet ni nog. Men det är ju inte jag som bestämmer, jag bara gör som jag blir tillsagd. Ställ in kopparna i diskmaskinen efter er. Ja du vet ju att sån här service får ni bara nu för att det är kurs, sen är det minsann ingen som plockar upp efter er. Det är alltid så med kommunen, de kan aldrig planera och strular alltid, det är alltid samma sak. Jag blir så trött. Stäng dörren efter er. Ni kan väl sitta på baksidan och äta lunch så ni inte krockar med terapeuterna. De är jättesura och gillar inte alls det här. Ni får komma en kvart tidigare så att ni hinner ta mat innan de kommer.
Magknipet återvänder och andningen lägger sig högst upp i hjärnan.
Nu är jag tillbaka. Nu gäller det att aldrig göra fel och inte synas. Jag misslyckas direkt. Jag står vid kaffeautomaten i personalrummet och trycker på knappen för att få livselixiret i koppen.
-Jasså, fick du inte kaffe på maten du?
- Jo, men jag tog ingen påtår.
-Tänk på magen du, det kan väl knappast vara bra att dricka så där mycket kaffe.
-Nä men jag har plåtmage.
- Ja men det kan ju ändras. Och tryck bara en gång på knappen, du behöver inte hålla in den, och om du trycker på den andra knappen får du en kanna kaffe. Tryck inte så hårt.
Jag vet att hon har ett helvete hemma med en ond make. Jag vet att hon valt ut mig att ösa sin bittra själ över. Ibland biter jag huvet av henne. Oftast spelar jag dum och låtsas inte förstå elakheterna. Det hjälper. Narren går alltid fri.
To be continued...
Husmors ögon är blå som förgätmigej och allseende. Hennes hår är det vackraste i sju kommuner, det ligger tungt flätat och når ner över baken, det är sagogrått.
Hon är lång och vältränad och har två år kvar till pension.
I hennes blod flyter svavelsyra och munnen utsöndrar etter och galla.
Hon vet när jag kommer på morgonen utan att hon sett mig.
Hon vet när jag glömt en kaffekopp i ett rum två hus bort och att jag ätit lunch utan att betala, hon har spioner överallt och öron i väggarna.
Hon är den första jag möter klockan nio på morgonen första dagen på jobbet efter semestern och hon är redan i full stresspanik.
Den ljusblå jeanskjolen fladdrar, den vita T-shirten smiter åt över den höga bysten och flätan donglar lojt med i de snabba rörelserna.
- Jaha, har ni redan kommit. Det var tidigt. Det är alltid samma sak, man hinner aldrig med, kaffet är färdigt. Ni får inte vara någonstans i huset för de uttryckande konst-terapeuterna har hyrt hela stället och ni ska egentligen inte vara här. Ni får bara vara på övervåningen och i köket.
De är sura och gillar inte alls det här. Men jag tycker det är bäst att jag säger det till er nu så att ni inte börjar undra om de pikar er. Bara så ni vet. Det här är ju inte roligt för någon, det vet ni nog. Men det är ju inte jag som bestämmer, jag bara gör som jag blir tillsagd. Ställ in kopparna i diskmaskinen efter er. Ja du vet ju att sån här service får ni bara nu för att det är kurs, sen är det minsann ingen som plockar upp efter er. Det är alltid så med kommunen, de kan aldrig planera och strular alltid, det är alltid samma sak. Jag blir så trött. Stäng dörren efter er. Ni kan väl sitta på baksidan och äta lunch så ni inte krockar med terapeuterna. De är jättesura och gillar inte alls det här. Ni får komma en kvart tidigare så att ni hinner ta mat innan de kommer.
Magknipet återvänder och andningen lägger sig högst upp i hjärnan.
Nu är jag tillbaka. Nu gäller det att aldrig göra fel och inte synas. Jag misslyckas direkt. Jag står vid kaffeautomaten i personalrummet och trycker på knappen för att få livselixiret i koppen.
-Jasså, fick du inte kaffe på maten du?
- Jo, men jag tog ingen påtår.
-Tänk på magen du, det kan väl knappast vara bra att dricka så där mycket kaffe.
-Nä men jag har plåtmage.
- Ja men det kan ju ändras. Och tryck bara en gång på knappen, du behöver inte hålla in den, och om du trycker på den andra knappen får du en kanna kaffe. Tryck inte så hårt.
Jag vet att hon har ett helvete hemma med en ond make. Jag vet att hon valt ut mig att ösa sin bittra själ över. Ibland biter jag huvet av henne. Oftast spelar jag dum och låtsas inte förstå elakheterna. Det hjälper. Narren går alltid fri.
To be continued...
onsdag 5 augusti 2009
217 - 5 augusti
Utmaning 217 - 5 augusti
Nytt.
Nya kunskaper, nya människor, nya platser.
Hela tiden.
Får hon inte det går hon till drogerna.
Det urblekta livet blir aldrig hennes, hon vet, hon har försökt.
Bli normal.
Det betyder för henne att vara gift med samma man hela livet, ha minst två barn,
hus, jobb och bil. Nöjd.
Är det den förbannade jävla heteronormativiteten som trots allt har henne i sitt järngrepp?
Hon tror att lugnet finns där, i den formeln.
Vem som sagt att det är så vet hon inte, hon bara tror det.
Liksom att hon hellre ville vara född med krulligt hår än med sitt spikraka.
Innerst inne vet hon att hon egentligen inte vill.
Det är bara mycket enklare att vilja ha det
än att vilja ha kulminationsupplevelser på löpande band.
Känn dig själv mumlar hon
varje gång hon vill sträcka sig efter normaliteten.
Och hyser in en kattunge till.
Nytt.
Nya kunskaper, nya människor, nya platser.
Hela tiden.
Får hon inte det går hon till drogerna.
Det urblekta livet blir aldrig hennes, hon vet, hon har försökt.
Bli normal.
Det betyder för henne att vara gift med samma man hela livet, ha minst två barn,
hus, jobb och bil. Nöjd.
Är det den förbannade jävla heteronormativiteten som trots allt har henne i sitt järngrepp?
Hon tror att lugnet finns där, i den formeln.
Vem som sagt att det är så vet hon inte, hon bara tror det.
Liksom att hon hellre ville vara född med krulligt hår än med sitt spikraka.
Innerst inne vet hon att hon egentligen inte vill.
Det är bara mycket enklare att vilja ha det
än att vilja ha kulminationsupplevelser på löpande band.
Känn dig själv mumlar hon
varje gång hon vill sträcka sig efter normaliteten.
Och hyser in en kattunge till.
Fel
210 - 29 juli
- Ja men det var jättebra hörni, klockrent. Du Ulrika levererade komplimangen jättefint,
rakt och ärligt. Inga konstigheter, pang på bara.
Ulrika ler och är rödsvettig i ansiktet, hennes ögon och mun går nästan ihop av leendet.
Johan ser bara nöjd och naturlig ut som den biolog han är. Föreläsaren har
lösgom. Eller bara fasader på tänderna och ett sjukt tandkött. Hans skjorta och byxor är så trendiga så det gör ont, han är snygg. Och självsäker och förlovad.
De utvalda är unga lärare som kämpat för en fast tjänst och som är beredda att bränna ut sig för att behålla den. Därför säger de " Stimulerande. Intressant. Utmanande" hela tiden.
De ser bra ut, är det för att de är unga eller är de utvalda efter sitt utseende?
Studierektorn har nyklippt bob och ler saligt.
Som om hon äntligen fått rätt efter år av argumentation för sin sak.
Hon ser alltid ut så, som en nyfrälst och aningen självrättfärdig nykterist.
De fula kärringarna är jag och Malin som passerat förti.
Vi har varit utbrända många gånger, ärrade frontsoldater med död blick och krig i hållningen.
Vi är skeptiska och försöker dölja det.
Studierektorn kommer på oss.
- Det är ju svårt att vara restaurangchef om man inte provsmakat alla rätterna, ler hon förnumstigt och triumferande.
Det ska betyda att vi kan inte vara bra pedagoger om vi inte gjort övningarna själva först.
I det ögonblicket rinner sinnet och jag vill klappa till henne och gå hem.
Jag är på kurs i att hantera aggressivt beteende och förstår att jag kommer att ha mest nytta av att tillämpa kunskaperna på henne.
- Ja men det var jättebra hörni, klockrent. Du Ulrika levererade komplimangen jättefint,
rakt och ärligt. Inga konstigheter, pang på bara.
Ulrika ler och är rödsvettig i ansiktet, hennes ögon och mun går nästan ihop av leendet.
Johan ser bara nöjd och naturlig ut som den biolog han är. Föreläsaren har
lösgom. Eller bara fasader på tänderna och ett sjukt tandkött. Hans skjorta och byxor är så trendiga så det gör ont, han är snygg. Och självsäker och förlovad.
De utvalda är unga lärare som kämpat för en fast tjänst och som är beredda att bränna ut sig för att behålla den. Därför säger de " Stimulerande. Intressant. Utmanande" hela tiden.
De ser bra ut, är det för att de är unga eller är de utvalda efter sitt utseende?
Studierektorn har nyklippt bob och ler saligt.
Som om hon äntligen fått rätt efter år av argumentation för sin sak.
Hon ser alltid ut så, som en nyfrälst och aningen självrättfärdig nykterist.
De fula kärringarna är jag och Malin som passerat förti.
Vi har varit utbrända många gånger, ärrade frontsoldater med död blick och krig i hållningen.
Vi är skeptiska och försöker dölja det.
Studierektorn kommer på oss.
- Det är ju svårt att vara restaurangchef om man inte provsmakat alla rätterna, ler hon förnumstigt och triumferande.
Det ska betyda att vi kan inte vara bra pedagoger om vi inte gjort övningarna själva först.
I det ögonblicket rinner sinnet och jag vill klappa till henne och gå hem.
Jag är på kurs i att hantera aggressivt beteende och förstår att jag kommer att ha mest nytta av att tillämpa kunskaperna på henne.
fredag 3 juli 2009
185
4 juli
Min röst är stark och klar.
Den bär över skogen, över stock och sten, berg och gran.
Den kastar sig över stup och brer ut sig över vattnet.
Den fyller kyrkorum och ekar mellan husen.
När den vill.
Inte när jag vill.
Ty rösten är en kroppsdel, och när kroppen vägrar
är den tyst.
Den har vägrat i fyra år nu.
Idag ska ska be den följa mig
jag ska försöka kula ikväll
på ett ställe mitt i stan
där ingen ser och alla hör
om det lyckas.
Min röst är jag
och jag
är stark och klar
Inshallah!
Min röst är stark och klar.
Den bär över skogen, över stock och sten, berg och gran.
Den kastar sig över stup och brer ut sig över vattnet.
Den fyller kyrkorum och ekar mellan husen.
När den vill.
Inte när jag vill.
Ty rösten är en kroppsdel, och när kroppen vägrar
är den tyst.
Den har vägrat i fyra år nu.
Idag ska ska be den följa mig
jag ska försöka kula ikväll
på ett ställe mitt i stan
där ingen ser och alla hör
om det lyckas.
Min röst är jag
och jag
är stark och klar
Inshallah!
söndag 28 juni 2009
180
180
Den första härmapan var lillasyster.
Jag var så arg, ville döda henne eller åtminstone klippa av fingrarna på henne.
Tyckte hon var osjälvständig och kände mig invaderad.
Jag var den förstfödde, den märkvärdiga, och så kommer
en liten äcklig unge som stjäl mamma och pappa.
Detroniserad.
Och sedan härmad.
Jag ger henne tjuvnyp.
I skolan härmar någon min frisyr, mina kläder, min attityd.
Jag hatar det. Vill klippa till dom.
Själv härmar jag friskt det jag tycker verkar coolt, snyggt, smart.
Och praktiskt.
Och bemödar mig om att det inte ska märkas
vem jag härmat.
Jag skulle ha dött av skam om någon kommit på mig med att härmas.
Ändå är härmandet livsviktigt för överlevnaden, redan som bäbisar
kör vi igång med spegelneuronandet.
Och fortsätter sedan resten av livet att spegla oss
i varandra.
Ty ingen människa är en ö.
Ibland går man vilse i speglingen
och tror sig vara ett med annan
det är härligt livsfarligt.
Nu härmar jag idén om en sekelskiftesdam
med lång kjol och stråhatt
blus med hög krage och brosch under hakan
snörpt
snöpt
och speglingen:
- leenden, goddag frun, respekt, en ärbar kvinna,
fläckfri och ordentlig.
Jag nickar och ler, rakryggad och bestämd.
Så underbart att få vara en illusion på riktigt.
Den första härmapan var lillasyster.
Jag var så arg, ville döda henne eller åtminstone klippa av fingrarna på henne.
Tyckte hon var osjälvständig och kände mig invaderad.
Jag var den förstfödde, den märkvärdiga, och så kommer
en liten äcklig unge som stjäl mamma och pappa.
Detroniserad.
Och sedan härmad.
Jag ger henne tjuvnyp.
I skolan härmar någon min frisyr, mina kläder, min attityd.
Jag hatar det. Vill klippa till dom.
Själv härmar jag friskt det jag tycker verkar coolt, snyggt, smart.
Och praktiskt.
Och bemödar mig om att det inte ska märkas
vem jag härmat.
Jag skulle ha dött av skam om någon kommit på mig med att härmas.
Ändå är härmandet livsviktigt för överlevnaden, redan som bäbisar
kör vi igång med spegelneuronandet.
Och fortsätter sedan resten av livet att spegla oss
i varandra.
Ty ingen människa är en ö.
Ibland går man vilse i speglingen
och tror sig vara ett med annan
det är härligt livsfarligt.
Nu härmar jag idén om en sekelskiftesdam
med lång kjol och stråhatt
blus med hög krage och brosch under hakan
snörpt
snöpt
och speglingen:
- leenden, goddag frun, respekt, en ärbar kvinna,
fläckfri och ordentlig.
Jag nickar och ler, rakryggad och bestämd.
Så underbart att få vara en illusion på riktigt.
SkrivPuff: Utmaning 179 - 28 juni
SkrivPuff: Utmaning 179 - 28 juni
Jag ville skriva om förändring
vad det är
hur det fungerar
varför somliga räds den
och bygger vindskygg
medan andra
bygger väderkvarnar
il faut'en profiter!
Men det blev åter självbiografiskt
jag är i förändring
ständig förvandling
allt som är fast förflyktigas
jag är skenbart densamma
innan det inre manifesterat sig i det yttre
inte ens jag vet
hur det kommer att se ut
Jag ville skriva om förändring
vad det är
hur det fungerar
varför somliga räds den
och bygger vindskygg
medan andra
bygger väderkvarnar
il faut'en profiter!
Men det blev åter självbiografiskt
jag är i förändring
ständig förvandling
allt som är fast förflyktigas
jag är skenbart densamma
innan det inre manifesterat sig i det yttre
inte ens jag vet
hur det kommer att se ut
lördag 30 maj 2009
En dag blir det mors dag
31 maj
Mamman skickar sms till sin äldsta dotter:
"De är fortfarande kvar. Jag är SKITTRÖTT" står det.
Sen tar hon fram tallrikar till våldgästerna.
Röjer inte med minsta suck sitt missnöje, sin trötthet.
För om hon gjorde det, skulle det bli bråk.
Och hysterisk gråt. Smäll i dörrar, skrik som får Hesa Fredrik
att låta som en viskning. Och då får hon ta reda på det också.
Pappan är långt inne i sitt skal. Han ser på TV och låtsas
att inget av detta angår honom.
Den yngsta dottern som nyss fyllt förti har än en gång flyttat hem till sina föräldrar
tillsammans med man och barn. Barnet är detsamma, men mannen är ny.
Mannen är femti. Mamman fyller sjutti i år.
Den äldsta dottern är sjukligt styvnackad och kräver inget.
Bär mamman, rädd att hon går sönder i förtid.
Önskar att mamman kunde be allihop fara åt helvete, omedelbart.
Väx upp, klipp er, skaffa jobb. Parasiter.
Men det gör hon inte, för alla är sjuka.
Och då är det synd om dom.
Psykiska åkommor av diffust slag som förlamar.
Den nye mannen är sjukpensionär.
Pappan och de båda döttrarna har varit inlagda på psykiatrisk klinik.
Mamman har jobbat på psykiatrisk klinik.
En vårdare, tre patienter. Fyra med den nye mannen.
Varför går hon inte?
Mamman skickar sms till sin äldsta dotter:
"De är fortfarande kvar. Jag är SKITTRÖTT" står det.
Sen tar hon fram tallrikar till våldgästerna.
Röjer inte med minsta suck sitt missnöje, sin trötthet.
För om hon gjorde det, skulle det bli bråk.
Och hysterisk gråt. Smäll i dörrar, skrik som får Hesa Fredrik
att låta som en viskning. Och då får hon ta reda på det också.
Pappan är långt inne i sitt skal. Han ser på TV och låtsas
att inget av detta angår honom.
Den yngsta dottern som nyss fyllt förti har än en gång flyttat hem till sina föräldrar
tillsammans med man och barn. Barnet är detsamma, men mannen är ny.
Mannen är femti. Mamman fyller sjutti i år.
Den äldsta dottern är sjukligt styvnackad och kräver inget.
Bär mamman, rädd att hon går sönder i förtid.
Önskar att mamman kunde be allihop fara åt helvete, omedelbart.
Väx upp, klipp er, skaffa jobb. Parasiter.
Men det gör hon inte, för alla är sjuka.
Och då är det synd om dom.
Psykiska åkommor av diffust slag som förlamar.
Den nye mannen är sjukpensionär.
Pappan och de båda döttrarna har varit inlagda på psykiatrisk klinik.
Mamman har jobbat på psykiatrisk klinik.
En vårdare, tre patienter. Fyra med den nye mannen.
Varför går hon inte?
söndag 24 maj 2009
90-talet
Jag fick äntligen se Henrik Schyfferts föreställning,
fast på TV. Och av en slump, jag visste inte att den skulle sändas
förrän mitt håglösa zappande tvärnitade på SVT och jag satt som
i trans i nästan två timmar.
Varför?
Fortfarande är han en av de vackraste människor jag sett.
Och en av de jag verkligen, verkligen skulle vilja vara kompis med för hans skarpa intelligens och gränslösa humor. Hur många gånger har jag inte önskat vara en i Killinggänget?
Eller önskat mig ett eget dysfunktionellt humorgäng att dra runt med och göra TV-program?
Vi är generationskamrater och jag älskade som alla andra allt de gjorde.
Och plötsligt var det afton.
Ironi är svårt.
Min far är min första läromästare.
Min vassa trut levererade verbala smockor så fort någon
försökte mobba mig. Det var bra. Och blev en överlevnadsmekanism.
Det tog många år att förstå att ironi inte går ihop med barnuppfostran.
Jag var redan skadad, och kämpade mig sedan bort till andra ringhörnan
och blev gravallvarlig.
Nuförtiden blir jag anklagad för att inte förstå ironi och skämt.
Iallafall inte om det riktas mot mig.
Jag tar åt mig, sägs det.
Kanske har begreppen flutit ihop så att jag inte uppfattar skillnaden längre, jag blir en Aspergare
och tar allt bokstavligt. Det är tråkigt.
fast på TV. Och av en slump, jag visste inte att den skulle sändas
förrän mitt håglösa zappande tvärnitade på SVT och jag satt som
i trans i nästan två timmar.
Varför?
Fortfarande är han en av de vackraste människor jag sett.
Och en av de jag verkligen, verkligen skulle vilja vara kompis med för hans skarpa intelligens och gränslösa humor. Hur många gånger har jag inte önskat vara en i Killinggänget?
Eller önskat mig ett eget dysfunktionellt humorgäng att dra runt med och göra TV-program?
Vi är generationskamrater och jag älskade som alla andra allt de gjorde.
Och plötsligt var det afton.
Ironi är svårt.
Min far är min första läromästare.
Min vassa trut levererade verbala smockor så fort någon
försökte mobba mig. Det var bra. Och blev en överlevnadsmekanism.
Det tog många år att förstå att ironi inte går ihop med barnuppfostran.
Jag var redan skadad, och kämpade mig sedan bort till andra ringhörnan
och blev gravallvarlig.
Nuförtiden blir jag anklagad för att inte förstå ironi och skämt.
Iallafall inte om det riktas mot mig.
Jag tar åt mig, sägs det.
Kanske har begreppen flutit ihop så att jag inte uppfattar skillnaden längre, jag blir en Aspergare
och tar allt bokstavligt. Det är tråkigt.
lördag 23 maj 2009
142
142
Upprättelse.
Hon vet inte att det är det hon kämpar för,
hon kallar det inte så än.
Hon kallar det ingenting, det är jag som ser på som benämner.
Det sociala arvet klibbar som tjära, hon klafsar med stora kliv
och höga knän för att fötterna inte ska hinna fastna för varje steg hon tar.
Hon får eld i blicken och rasar när någon säger
att Det Sociala Arvet inte finns, att man väljer själv.
Hennes stora hjärta lånar ut pengar hon inte har till kompisens pojkvän.
Som köper gräs för pengarna. Hon får inte tillbaks dom.
I hennes värld hjälps man åt för att överleva,
och hon märker inte att det är hon som hjälps åt mest.
Hon har fullt upp med att hålla sig på banan.
Ibland trillar hon av, då låser hon in sig i flera dagar
och förbannar sig själv.
Jag vet ännu inte vad hon går för,
jag vet inte om hon klarar sommaren, om hon kommer tillbaka i höst.
Är hon av det sega virket, eller bryts hon
under inflytandets obönhörliga makt?
Hon vill bli journalist. Hon skulle bli en bra sån,
orädd, fräck och smart som hon är.
Hon har flyttat långt in i mitt hjärta
och jag skulle kunna gå hur långt som helst
för att jämna ut vägen och ta bort hindren
så att hon kan gå rakt och stadigt dit hon vill.
Men jag har en annan roll
så jag håller mig i bakgrunden och vaktar på avstånd
med värkande oro i bröstet.
Upprättelse.
Hon vet inte att det är det hon kämpar för,
hon kallar det inte så än.
Hon kallar det ingenting, det är jag som ser på som benämner.
Det sociala arvet klibbar som tjära, hon klafsar med stora kliv
och höga knän för att fötterna inte ska hinna fastna för varje steg hon tar.
Hon får eld i blicken och rasar när någon säger
att Det Sociala Arvet inte finns, att man väljer själv.
Hennes stora hjärta lånar ut pengar hon inte har till kompisens pojkvän.
Som köper gräs för pengarna. Hon får inte tillbaks dom.
I hennes värld hjälps man åt för att överleva,
och hon märker inte att det är hon som hjälps åt mest.
Hon har fullt upp med att hålla sig på banan.
Ibland trillar hon av, då låser hon in sig i flera dagar
och förbannar sig själv.
Jag vet ännu inte vad hon går för,
jag vet inte om hon klarar sommaren, om hon kommer tillbaka i höst.
Är hon av det sega virket, eller bryts hon
under inflytandets obönhörliga makt?
Hon vill bli journalist. Hon skulle bli en bra sån,
orädd, fräck och smart som hon är.
Hon har flyttat långt in i mitt hjärta
och jag skulle kunna gå hur långt som helst
för att jämna ut vägen och ta bort hindren
så att hon kan gå rakt och stadigt dit hon vill.
Men jag har en annan roll
så jag håller mig i bakgrunden och vaktar på avstånd
med värkande oro i bröstet.
lördag 16 maj 2009
16 maj
16 maj
Ridån går upp och scenen är min. Jag får äntligen tala, vara mig själv, vara den jag är född att vara. Ibland sjunger jag också. Publiken har betalat, de vill se, höra och känna.
Min lön är applåderna, det som kommer in på kontot räcker till havregryn.
Jag gör det jag helst av allt vill. Jag gör äntligen det jag kan, det jag är bra på.
Det tog 23 år att komma hit, men nu är jag här, och jag stannar.
Ridån går upp och scenen är min. Jag får äntligen tala, vara mig själv, vara den jag är född att vara. Ibland sjunger jag också. Publiken har betalat, de vill se, höra och känna.
Min lön är applåderna, det som kommer in på kontot räcker till havregryn.
Jag gör det jag helst av allt vill. Jag gör äntligen det jag kan, det jag är bra på.
Det tog 23 år att komma hit, men nu är jag här, och jag stannar.
lördag 25 april 2009
115 Nä, ja'nte bitter!
115
- Du kan aldrig gissa vad jag har för ursäkt den här gången.
Syrran är på Säter igen.
Klart jag kan komma på partajet ändå, men det känns liksom lite tungt härinne. Typ sten i bröstet.
Hon måste samla kraft nu, så att hon orkar ta hand om mamma och sitt gudbarn. Hon vet att de har en jobbig tid framför sig nu med gråt, skrik, anklagelser, det vanliga, det oändliga.
Måste skydda barnet.
Måste skydda barnet från mammans vårdslösa inbjudande av losermän i deras vardag.
Måste skydda barnet från en psykiskt sjuk förälder
och en psykiskt sjuk morfar.
Måste skydda mormor så att hon orkar.
Måste få kraft från något hittills oupptäckt batteri eller kärnkraftverk.
Superkvinnan kallade de henne igår, med en underton av ironi. Det gjorde ont.
Superkvinnor föds ur ensamhet, finner sig ensamma och gör det de kan för att klara sig.
De skaffar bettskenor och spikmattor.
För de vet, att om de faller, tar ingen emot.
De måste hela tiden klara sig själva.
Och framförallt inte bli bittra.
- Du kan aldrig gissa vad jag har för ursäkt den här gången.
Syrran är på Säter igen.
Klart jag kan komma på partajet ändå, men det känns liksom lite tungt härinne. Typ sten i bröstet.
Hon måste samla kraft nu, så att hon orkar ta hand om mamma och sitt gudbarn. Hon vet att de har en jobbig tid framför sig nu med gråt, skrik, anklagelser, det vanliga, det oändliga.
Måste skydda barnet.
Måste skydda barnet från mammans vårdslösa inbjudande av losermän i deras vardag.
Måste skydda barnet från en psykiskt sjuk förälder
och en psykiskt sjuk morfar.
Måste skydda mormor så att hon orkar.
Måste få kraft från något hittills oupptäckt batteri eller kärnkraftverk.
Superkvinnan kallade de henne igår, med en underton av ironi. Det gjorde ont.
Superkvinnor föds ur ensamhet, finner sig ensamma och gör det de kan för att klara sig.
De skaffar bettskenor och spikmattor.
För de vet, att om de faller, tar ingen emot.
De måste hela tiden klara sig själva.
Och framförallt inte bli bittra.
fredag 24 april 2009
söndag 19 april 2009
110 The Dreamer
110
Han - för det är alltid en han - släntrar in i hennes liv med fransmannens hela självklarhet.
Utan att fråga eller be om ursäkt.
- How do you say when you bump into people unintendedly? frågar han.
-Ursäkta.
- Schaktaaa?
-Yes, urschäääktaaa.
-Schäktaaa?
-Brilliant.
-And when do you say folåt?
-Förlåt?
-Yes, folaat.
Typ nu, tänker hon. Förlåt för att du bumpar into me bara comme ca och sen sveper iväg till Ryssland och Kalifornien och jag får inte chansen.
Ännu en av de de där vackra fjärilarna som slinker ur håven innan.
En typisk engångsföreteelse som det finns så många av, tänker hon och fimpar cigaretten i resterna av hans vinddrag.
Han - för det är alltid en han - släntrar in i hennes liv med fransmannens hela självklarhet.
Utan att fråga eller be om ursäkt.
- How do you say when you bump into people unintendedly? frågar han.
-Ursäkta.
- Schaktaaa?
-Yes, urschäääktaaa.
-Schäktaaa?
-Brilliant.
-And when do you say folåt?
-Förlåt?
-Yes, folaat.
Typ nu, tänker hon. Förlåt för att du bumpar into me bara comme ca och sen sveper iväg till Ryssland och Kalifornien och jag får inte chansen.
Ännu en av de de där vackra fjärilarna som slinker ur håven innan.
En typisk engångsföreteelse som det finns så många av, tänker hon och fimpar cigaretten i resterna av hans vinddrag.
onsdag 25 mars 2009
84
84
- Hallå anden, är du här idag? Hoho?
- Ja ja jag kommer!
- Är allt okej?
- Ja förutom att skärmsläckaren du laddade ner igår får hela maskinen att hänga sig, jag fattar inte hur jag ska få den att funka. Typiskt Mac. Varför kan du inte ha PC som alla andra?
- Jaså på det humöret. Kaffe?
- Ja tack, starkt som fosterfördrivningsmedel vill jag ha.
- Varsågod, skeden står av sej själv!
- Utmärkt. Nå, idag ska du få dina tre önskningar uppfyllda.
- Va? Idag? Men jag har ju inte tänkt klart?
- Du har haft 39 år på dej.
- Ja men det här är ju stort, man vill ju önska sej nåt klokt.
- Har du inte fattat än att du ska önska det du vill ha, inte försöka vara smart?
- Så det här är sista chansen menar du? Jag hör att din röst är mörkare än vanligt.
- Ja. Sista chansen. Kom igen nu.
- Mmmhmmm... men det blir så töntiga önskningar.
- Ja, och?
- Jag vill bli ekonomiskt oberoende.
- Voilà!
- Jag vill vara frisk jämt.
- Botad!
- Jag vill kunna hela andra människor och djur.
- Försöker du bli Jesus eller?
- Nä bara en skicklig medicinkvinna. Med övernaturliga krafter som funkar.
- Låter bättre. Så, nu drar jag. Tack för den här tiden! Nu ska jag flytta in i din kollegas dator!
- Tack och hej leverpastej! Vi ses!
- Hallå anden, är du här idag? Hoho?
- Ja ja jag kommer!
- Är allt okej?
- Ja förutom att skärmsläckaren du laddade ner igår får hela maskinen att hänga sig, jag fattar inte hur jag ska få den att funka. Typiskt Mac. Varför kan du inte ha PC som alla andra?
- Jaså på det humöret. Kaffe?
- Ja tack, starkt som fosterfördrivningsmedel vill jag ha.
- Varsågod, skeden står av sej själv!
- Utmärkt. Nå, idag ska du få dina tre önskningar uppfyllda.
- Va? Idag? Men jag har ju inte tänkt klart?
- Du har haft 39 år på dej.
- Ja men det här är ju stort, man vill ju önska sej nåt klokt.
- Har du inte fattat än att du ska önska det du vill ha, inte försöka vara smart?
- Så det här är sista chansen menar du? Jag hör att din röst är mörkare än vanligt.
- Ja. Sista chansen. Kom igen nu.
- Mmmhmmm... men det blir så töntiga önskningar.
- Ja, och?
- Jag vill bli ekonomiskt oberoende.
- Voilà!
- Jag vill vara frisk jämt.
- Botad!
- Jag vill kunna hela andra människor och djur.
- Försöker du bli Jesus eller?
- Nä bara en skicklig medicinkvinna. Med övernaturliga krafter som funkar.
- Låter bättre. Så, nu drar jag. Tack för den här tiden! Nu ska jag flytta in i din kollegas dator!
- Tack och hej leverpastej! Vi ses!
söndag 15 mars 2009
74
74
"Lev farligt, lev mer" säger föreläserskan
med de illröda läpparna.
Det handlar om att våga vara tyst. Att använda tystnaden som pedagogiskt redskap.
De som sitter runtomkring ser förfärade ut.
En säger att hon inte kan vara tyst i en minut för då utbryter kravaller.
Hon är högstadielärare.
Alla förstår vad hon menar, ett uppmuntrande sorl uppstår.
Föreläserskan är tyst, salen sorlar.
Det är behagligt, jag är också tyst, tittar på sorlet.
Känns inte som att jag lever farligt direkt, men i den här församlingen
kanske jag gör det?
Däremot är det farligt att skriva. Jag känner hur mitt stenhårda fokus
på det jag ska uträtta idag luddas upp.
Mitt dagsschema har inte skriva uppskrivet, alltså ska jag inte göra det.
Men det står fikarast, och det står inte att jag inte får skriva och fika samtidigt.
I ett nötskal.
Att inte hålla sig till regler, inte ens de man satt upp själv.
Och att vara tyst.
"Lev farligt, lev mer" säger föreläserskan
med de illröda läpparna.
Det handlar om att våga vara tyst. Att använda tystnaden som pedagogiskt redskap.
De som sitter runtomkring ser förfärade ut.
En säger att hon inte kan vara tyst i en minut för då utbryter kravaller.
Hon är högstadielärare.
Alla förstår vad hon menar, ett uppmuntrande sorl uppstår.
Föreläserskan är tyst, salen sorlar.
Det är behagligt, jag är också tyst, tittar på sorlet.
Känns inte som att jag lever farligt direkt, men i den här församlingen
kanske jag gör det?
Däremot är det farligt att skriva. Jag känner hur mitt stenhårda fokus
på det jag ska uträtta idag luddas upp.
Mitt dagsschema har inte skriva uppskrivet, alltså ska jag inte göra det.
Men det står fikarast, och det står inte att jag inte får skriva och fika samtidigt.
I ett nötskal.
Att inte hålla sig till regler, inte ens de man satt upp själv.
Och att vara tyst.
lördag 14 mars 2009
73
73
Det kom som en överraskning, men i själva verket hade hon anat det länge.
Hon hade svalt Det Röda pillret istället för Det Blå.
Allt var så lungt, skönt och småtråkigt som hon ville ha det. Inga förändringar, samma kaffesort, samma allting. Det var bra. Skulle hon nu äntligen få sin hett eftertraktade Bingolotto-hjärna, den som nöjde sig.
Allt hon nånsin önskat: vara normal och vara nöjd.
Till skillnd från andra vet hon precis vad normal är.
Det är ett lugnt sinne som fridfullt går till ett lagom spännande jobb,
utan övertid. På hemvägen går man förbi Söderhallarna och köper något egoistiskt smaskigt
och tar med hem. Man är inte helt mentalt trashad efter en arbetsdag.
Varje lördag promenerar man till NK och gör ett fynd.
Sen tar man 66:an hem och känner sig nöjd. Sen tittar man på det som SVT tycker att man ska titta på på lördagar klockan 20. Vad det än är.
Man har lagom hög inkomst och inga skulder. Man är inte intresserad av politik, bara av TV-serier som är lagom spännande. Inget sjukt och skruvat.
Man går och lägger sig senast 22.30, helst 22 så man hinner läsa lite i sin - just det - lagom spännande bok. Av Jan Guillou eller Martina Haag. Sen släcker man och sover utan sömnpiller och utan mardrömmar. Och vaknar utsövd på måndag morgon och tänker Ja! En ny dag! Vad härligt! Men hon svalde det röda jävla pillret och blev tvungen att rädda hela fucking världen. Bara för att hon är färgblind.
Det stod alldeles klart nu.
Det kom som en överraskning, men i själva verket hade hon anat det länge.
Hon hade svalt Det Röda pillret istället för Det Blå.
Allt var så lungt, skönt och småtråkigt som hon ville ha det. Inga förändringar, samma kaffesort, samma allting. Det var bra. Skulle hon nu äntligen få sin hett eftertraktade Bingolotto-hjärna, den som nöjde sig.
Allt hon nånsin önskat: vara normal och vara nöjd.
Till skillnd från andra vet hon precis vad normal är.
Det är ett lugnt sinne som fridfullt går till ett lagom spännande jobb,
utan övertid. På hemvägen går man förbi Söderhallarna och köper något egoistiskt smaskigt
och tar med hem. Man är inte helt mentalt trashad efter en arbetsdag.
Varje lördag promenerar man till NK och gör ett fynd.
Sen tar man 66:an hem och känner sig nöjd. Sen tittar man på det som SVT tycker att man ska titta på på lördagar klockan 20. Vad det än är.
Man har lagom hög inkomst och inga skulder. Man är inte intresserad av politik, bara av TV-serier som är lagom spännande. Inget sjukt och skruvat.
Man går och lägger sig senast 22.30, helst 22 så man hinner läsa lite i sin - just det - lagom spännande bok. Av Jan Guillou eller Martina Haag. Sen släcker man och sover utan sömnpiller och utan mardrömmar. Och vaknar utsövd på måndag morgon och tänker Ja! En ny dag! Vad härligt! Men hon svalde det röda jävla pillret och blev tvungen att rädda hela fucking världen. Bara för att hon är färgblind.
Det stod alldeles klart nu.
torsdag 12 mars 2009
71
71
Måste hon ha just det papper som jag ligger på?
Alltid samma sak. Man får aldrig sova ifred.
Räkningar är ju skönast att ligga på, fattar hon inte det?
Men det är ju inte lätt att ha människa,
de är svåra att uppfostra.
Min och brorsans är i och för sig rätt ok, vi har ju bättre lägenhet nu
än för tre år sen.
Och inomhusgräs i en balkonglåda, rätt schysst för innesnubbar som oss.
Hoppsan! Hårboll coming up!
*Klöök klök hulk klöööök*
På rena lakanen. Ja och?
Finns väl tvättmaskin. Titta vad hon springer hysteriskt nu
och ska ta bort. Slappna av!
Det är vår främsta uppgift, tycker jag.
Få henne att fatta att det är det som är grejen.
"Sitta stilla, göra ingenting, våren kommer och gräset växer av sig själv".
Man ska betrakta livet, inte jaga det.
Ibland jagar vi varandra jag och brorsan,
men det är för att hålla kroppen i trim så att vi kan vara stilla
så länge vi behöver.
Vi brukar visa henne hur man gör gymnastik när man just vaknat,
man kan inte bara rusa upp och stressa,
man måste sträcka på sig först och väcka hela kroppen.
Men hon far upp som skjuten ur en kanon när hon väl vaknat,
då blir iallafall jag lite rädd.
Jag undrar vad "gå till jobbet" betyder.
Hon säger det när hon går ut, det betyder att vi får sova ifred
iallafall tolv timmar.
Sen, när hon kommer tillbaka, då kan man lägga sig på henne,
och då ligger hon still.
Äntligen.
Nä, är det dags för eftermiddagsluren.
Zen Master Demetrius
Måste hon ha just det papper som jag ligger på?
Alltid samma sak. Man får aldrig sova ifred.
Räkningar är ju skönast att ligga på, fattar hon inte det?
Men det är ju inte lätt att ha människa,
de är svåra att uppfostra.
Min och brorsans är i och för sig rätt ok, vi har ju bättre lägenhet nu
än för tre år sen.
Och inomhusgräs i en balkonglåda, rätt schysst för innesnubbar som oss.
Hoppsan! Hårboll coming up!
*Klöök klök hulk klöööök*
På rena lakanen. Ja och?
Finns väl tvättmaskin. Titta vad hon springer hysteriskt nu
och ska ta bort. Slappna av!
Det är vår främsta uppgift, tycker jag.
Få henne att fatta att det är det som är grejen.
"Sitta stilla, göra ingenting, våren kommer och gräset växer av sig själv".
Man ska betrakta livet, inte jaga det.
Ibland jagar vi varandra jag och brorsan,
men det är för att hålla kroppen i trim så att vi kan vara stilla
så länge vi behöver.
Vi brukar visa henne hur man gör gymnastik när man just vaknat,
man kan inte bara rusa upp och stressa,
man måste sträcka på sig först och väcka hela kroppen.
Men hon far upp som skjuten ur en kanon när hon väl vaknat,
då blir iallafall jag lite rädd.
Jag undrar vad "gå till jobbet" betyder.
Hon säger det när hon går ut, det betyder att vi får sova ifred
iallafall tolv timmar.
Sen, när hon kommer tillbaka, då kan man lägga sig på henne,
och då ligger hon still.
Äntligen.
Nä, är det dags för eftermiddagsluren.
Zen Master Demetrius
tisdag 10 mars 2009
70
70
Min författarsjäl lever av ilska och humor
och har ett hetsigt temperament till skillnad från
den övriga själen.
Den är svårskött, eller vill inte bli skött alls,
för den är förvildad sen födseln
och kan tyvärr inte ta regi alls.
Den bits, rivs och sätter snubbelben om man försöker.
Den blir dock glad av att få bli riktigt förbannad
så presentera gärna en orättvisa, en felbehandling,
något kränkt, utstött, trasigt eller ömt
så blommar den med alldeles för många och för stora blommor.
Det går också bra med sjuk humor, svart humor,
opassande skämt, lyteskomik, burleskerier
och rena bondhumorn.
Allt sånt går ner.
Den behöver också mycket frisk luft
och stora ytor, helst utan tak,
men om det ska vara tak så måste det vara
av katedralshöjd,
annars får den klaustrofobi.
En liten svart teaterscen kan funka,
då den ibland får för sig att den är skådis.
Men eftersom den inte kan ta regi går det dåligt med det.
Den behöver antidepressiva på vintern
och skitsnygga solglasögon på sommaren.
Tål inte halvskugga,
vill stå soligt hela tiden och gärna i centrum
trots viss social fobi.
Min författarsjäl lever av ilska och humor
och har ett hetsigt temperament till skillnad från
den övriga själen.
Den är svårskött, eller vill inte bli skött alls,
för den är förvildad sen födseln
och kan tyvärr inte ta regi alls.
Den bits, rivs och sätter snubbelben om man försöker.
Den blir dock glad av att få bli riktigt förbannad
så presentera gärna en orättvisa, en felbehandling,
något kränkt, utstött, trasigt eller ömt
så blommar den med alldeles för många och för stora blommor.
Det går också bra med sjuk humor, svart humor,
opassande skämt, lyteskomik, burleskerier
och rena bondhumorn.
Allt sånt går ner.
Den behöver också mycket frisk luft
och stora ytor, helst utan tak,
men om det ska vara tak så måste det vara
av katedralshöjd,
annars får den klaustrofobi.
En liten svart teaterscen kan funka,
då den ibland får för sig att den är skådis.
Men eftersom den inte kan ta regi går det dåligt med det.
Den behöver antidepressiva på vintern
och skitsnygga solglasögon på sommaren.
Tål inte halvskugga,
vill stå soligt hela tiden och gärna i centrum
trots viss social fobi.
69
- Jag räknar baklänges från 30 till ett. Under tiden kommer du att gå djupare in i vila, in i dej själv.
Var uppmärksam på kroppens signaler, betrakta dom. Försök att mota ut alla tankar som kommer, sparka på dom om det behövs.
Hon ligger nerbäddad i en vilfåtölj, med en tung blå landstingsfilt över sej. Den talar om för kroppen att det är okej att slappna av. Hennes hjärna tycker inte det. Nacken vilar mot en tjock dunkudde, och under vardera armen sitter en skumgummibulle fastkilad. En hoprullad filt stöder knävecken. Hon känner sej som i Nirvana eller på ett lyxhotell. Upprymd av omtanken om hennes kropp, vaksam som en hök på mannen som ska räkna ner henne.
- Trettio.
Kroppen börjar sitt inbördeskrig. Vila-springa, vila-springa.
-Tjugonio.
Å hjälp vilken lång tid det tar mellan räkningarna. Jag hinner ju tänka hur mycket som helst. Inte tänka var det, sparka tankarna på Marie och hennes psykos. Kroppen signalerar, men vad? Surr? Bort med Vidar och hans slacker-liv. Bort sa jag! Stick! Chefen. Fuck off. Pengar. Skjut mig. Nu.
-Tjuogoåtta.
Reclaim my brain. Hur svårt kan det vara? Högersidan tung mot kudden, ansiktshalvan hänger, kroppen delad, en tredjedel av den har eget liv. Känner? Jo. Det är skönt. Skönt skönt skönt.
-Tjugosju.
Vänster ögonlock rycker, vill öppna sig och kika. Är intresserat av rummet, vill titta ut genom fönstret, se om han läser eller bara pratar fritt. Låter behagligt. Han läser nog. Monotont. Det är bra. Bra bra. Tvingar ögat att vara stängt. Curiosity killed the cat. Gardinerna är vita med stora gula cirklar. Tänk om en vaktmästare kommer in och säger att han ska ha in tjugofem sjukhussängar här nu. Vad jobbigt. Då får vi sparka ut honom.
- Din hjärna är som en gepard, säger han. Den är så snabb så det är svårt att samarbeta med den.
- Jag vet, den är hopplös. Jag kan inte heller samarbeta.
- Din kognition är liksom korsfäst. Han ser tveksam ut, hon skrattar högt. Ska måla av sin korsfästa hjärna och ge honom en bild nästa gång.
- Kan man jobba mot naturlagarna?
-Kan man väl. Men det går nog inget bra.
- Så får vi jobba med dom istället. Nästa gång ska vi försöka flytta tyngdpunkten från ditt huvud till fötterna.
Hon vill äga sina tankar, sin hjärna, sin kropp. Allt far omkring i ett moln av stoft, galna atomer låsta i en fysisk gestalt som faller samman av det inre trycket. Imploderar. Och exploderar. En hjärna som en gepard, vackert, men här finns ingen savann att springa på och bara inbillade bytesdjur. Bättre då att läsa på om Newton. Han levde också ensam hela sitt liv, och tyckte det var helt okej. Han fick vara ifred med sin hjärna och stördes av ingen. Hon ska bli Newton.
Var uppmärksam på kroppens signaler, betrakta dom. Försök att mota ut alla tankar som kommer, sparka på dom om det behövs.
Hon ligger nerbäddad i en vilfåtölj, med en tung blå landstingsfilt över sej. Den talar om för kroppen att det är okej att slappna av. Hennes hjärna tycker inte det. Nacken vilar mot en tjock dunkudde, och under vardera armen sitter en skumgummibulle fastkilad. En hoprullad filt stöder knävecken. Hon känner sej som i Nirvana eller på ett lyxhotell. Upprymd av omtanken om hennes kropp, vaksam som en hök på mannen som ska räkna ner henne.
- Trettio.
Kroppen börjar sitt inbördeskrig. Vila-springa, vila-springa.
-Tjugonio.
Å hjälp vilken lång tid det tar mellan räkningarna. Jag hinner ju tänka hur mycket som helst. Inte tänka var det, sparka tankarna på Marie och hennes psykos. Kroppen signalerar, men vad? Surr? Bort med Vidar och hans slacker-liv. Bort sa jag! Stick! Chefen. Fuck off. Pengar. Skjut mig. Nu.
-Tjuogoåtta.
Reclaim my brain. Hur svårt kan det vara? Högersidan tung mot kudden, ansiktshalvan hänger, kroppen delad, en tredjedel av den har eget liv. Känner? Jo. Det är skönt. Skönt skönt skönt.
-Tjugosju.
Vänster ögonlock rycker, vill öppna sig och kika. Är intresserat av rummet, vill titta ut genom fönstret, se om han läser eller bara pratar fritt. Låter behagligt. Han läser nog. Monotont. Det är bra. Bra bra. Tvingar ögat att vara stängt. Curiosity killed the cat. Gardinerna är vita med stora gula cirklar. Tänk om en vaktmästare kommer in och säger att han ska ha in tjugofem sjukhussängar här nu. Vad jobbigt. Då får vi sparka ut honom.
- Din hjärna är som en gepard, säger han. Den är så snabb så det är svårt att samarbeta med den.
- Jag vet, den är hopplös. Jag kan inte heller samarbeta.
- Din kognition är liksom korsfäst. Han ser tveksam ut, hon skrattar högt. Ska måla av sin korsfästa hjärna och ge honom en bild nästa gång.
- Kan man jobba mot naturlagarna?
-Kan man väl. Men det går nog inget bra.
- Så får vi jobba med dom istället. Nästa gång ska vi försöka flytta tyngdpunkten från ditt huvud till fötterna.
Hon vill äga sina tankar, sin hjärna, sin kropp. Allt far omkring i ett moln av stoft, galna atomer låsta i en fysisk gestalt som faller samman av det inre trycket. Imploderar. Och exploderar. En hjärna som en gepard, vackert, men här finns ingen savann att springa på och bara inbillade bytesdjur. Bättre då att läsa på om Newton. Han levde också ensam hela sitt liv, och tyckte det var helt okej. Han fick vara ifred med sin hjärna och stördes av ingen. Hon ska bli Newton.
måndag 9 mars 2009
Bonustankar att sätta upp på kylskåpet (inte skrivna av mej!)
Varje vecka har två dagar, för vilka vi inte ska hysa oro,
två dagar som ska hållas fria från fruktan och farhågor
En av dessa dagar är gårdagen,
med dess misstag och bekymmer,
dess värk och smärta.
Gårdagen har för alltid passerat bortom horisonten.
All världens rikedomar kan ej göra ogjord
en enda av våra handlingar, ej få ett enda av våra ord osagt.
Gårdagen är för alltid borta.
Varje vecka har också en morgondag,
vars börda ej ska tynga oss,
dess stora möjligheter och små prestationer.
Också morgondagen ligger bortom horisonten.
Men också morgondagens sol ska lysa.
Strålande mot en klarblå himmel eller dold bakom en mask av moln
-men den kommer att lysa.
Och tills dess den stiger fram har vi ingen andel i morgondagen.
Den är ännu ofödd.
Så återstår då bara en dag. Idag.
Varje människa orkar strida en enda dags strid.
Det är bara när du och jag bär bördan
av dessa två fruktansvärda evigheter
- gårdagen och morgondagen - som våra krafter sviktar.
Det är inte dagens upplevelser som tynger våra axlar mot jorden
- det är vår känsla av skuld och bitterhet för vad som skedde i går
eller bävan inför vad morgondagen månde ha i sitt sköte.
Så låt oss då leva bara en dag i sänder!
Christer L. Nordlund
Jag tycker visserligen att det är lite pekoral-varning, men jag gillar den ändå. För det högstämda, kvasi-religiösa Stagnelius-wannabee-ismen. Eller är det Tegnér jag tänker på? Blandar alltid ihop dem. Men sanningar kan ju sägas på flera olika sätt, och jag tycker det här ändå var sympatiskt och tröstande i det läge jag befinner mig nu. Chranna.
två dagar som ska hållas fria från fruktan och farhågor
En av dessa dagar är gårdagen,
med dess misstag och bekymmer,
dess värk och smärta.
Gårdagen har för alltid passerat bortom horisonten.
All världens rikedomar kan ej göra ogjord
en enda av våra handlingar, ej få ett enda av våra ord osagt.
Gårdagen är för alltid borta.
Varje vecka har också en morgondag,
vars börda ej ska tynga oss,
dess stora möjligheter och små prestationer.
Också morgondagen ligger bortom horisonten.
Men också morgondagens sol ska lysa.
Strålande mot en klarblå himmel eller dold bakom en mask av moln
-men den kommer att lysa.
Och tills dess den stiger fram har vi ingen andel i morgondagen.
Den är ännu ofödd.
Så återstår då bara en dag. Idag.
Varje människa orkar strida en enda dags strid.
Det är bara när du och jag bär bördan
av dessa två fruktansvärda evigheter
- gårdagen och morgondagen - som våra krafter sviktar.
Det är inte dagens upplevelser som tynger våra axlar mot jorden
- det är vår känsla av skuld och bitterhet för vad som skedde i går
eller bävan inför vad morgondagen månde ha i sitt sköte.
Så låt oss då leva bara en dag i sänder!
Christer L. Nordlund
Jag tycker visserligen att det är lite pekoral-varning, men jag gillar den ändå. För det högstämda, kvasi-religiösa Stagnelius-wannabee-ismen. Eller är det Tegnér jag tänker på? Blandar alltid ihop dem. Men sanningar kan ju sägas på flera olika sätt, och jag tycker det här ändå var sympatiskt och tröstande i det läge jag befinner mig nu. Chranna.
68
68
Gud satt vid skrivbordet och tänkte. Han var bekymrad. De senaste skapelserna hade inte blivit bra. Adam och Eva hade pallat förbjudna äpplen och han blev tvungen att kasta ut dom ur paradiset. Noa hade i och för sig lyckats, men dinosaurierna fick inte plats på arken så dom dränktes i syndafloden.
Moses bara tjatade på honom, trots allt han hade gjort för att rädda den token undan egyptierna och uppenbara sig i brinnande buskar. Kasta ner manna och stekta sparvar och då ville han ha skedar också. Nån måtta får det vara, använd händerna. När Moses kom och krävde tjugo budord för att få ordning på sitt folk prutade Gud ner dom till tio, och la in några riktigt svåra bara för att se hur dom skulle fixa det. Gud hade tänkt be Moses hämta budorden på K2, men då hade han väl knorrat ännu högre, så det fick bli Siani. Det låg ju ändå i närheten. Det var roligt att se hur dom kämpade, Gud skrattade roat för sig själv. Dom fattar ännu inte att dom måste tänka själva. Gabriel kom flygande så fjädrarna yrde och taxade in i Guds rökrum.
-Jag har en idé!
-Men Gabriel titta vad det blir av dina idéer. Dom funkar inte!
-Jamen den här är klockren, det är vår sista chans att skapa nåt bra. Du måste lyssna, snälla?
-Du tappar fjädrar överallt, håller du på att bli en rugguggla istället för en ängel?
-Nej jag tror det är en personlig kris, jag går igenom en metamorfos och då tappar jag alltid vingarna.
- Okej berätta då. Vad är det för idé?
Gabriel viskar i Guds öra så att inte Satan ska höra, den jäveln är ju överallt.
- Va? Ett barn? Som är mitt?
-Ssssscchh inte så högt, han kan höra.
-Men hur skulle det gå till?
-Tadaaa! Här, redan fixat! Jag åker ner med det till Maria och säger att han heter Jesus Kristus och är Guds son.
- Men hon är ju oskuld, vad ska Josef tänka? De har inte haft sex än, bara hånglat lite i snickarverkstan.
- Vad skulle folket tänka, om Guds son kom från en kvinna som haft sex med en vanlig man? Och sen övertalas att det är Gud som är pappa? Och att ungen är sänd för att rädda världen?
-Du har rätt. Vi chansar. Det kan ju bara gå åt helvete, eller hur, ha ha!
-Haha, det är nästan lika roligt som Telenors reklam, har du sett den?
-Vilken då?
-Okej, person 1: "-Jag mår urdåligt" person 2: "-Har du också svalt en klocka". Hahaaahaha kul va?
- Måttligt. Jag tycker den här är bättre: Per, vad gör du i skåpet? Jag leker periskåp! hahahahihihoho
- Nä, seriöst. Ska jag flyga ner med grabben?
-Ja gör det.
-Det kan bli hemskt för honom, därnere. Kan bli mobbad för att hans pappa inte syns. Kanske tror dom att han är idiot.
-Men då får jag väl rycka in på nåt sätt. Göra nåt mirakel.
-Då drar jag nu. Whish me luck!
- Guds fred Gabriel! God speed!
-Ciao!
Forts. följer...
(Fritt efter O Grande Criado)
Gud satt vid skrivbordet och tänkte. Han var bekymrad. De senaste skapelserna hade inte blivit bra. Adam och Eva hade pallat förbjudna äpplen och han blev tvungen att kasta ut dom ur paradiset. Noa hade i och för sig lyckats, men dinosaurierna fick inte plats på arken så dom dränktes i syndafloden.
Moses bara tjatade på honom, trots allt han hade gjort för att rädda den token undan egyptierna och uppenbara sig i brinnande buskar. Kasta ner manna och stekta sparvar och då ville han ha skedar också. Nån måtta får det vara, använd händerna. När Moses kom och krävde tjugo budord för att få ordning på sitt folk prutade Gud ner dom till tio, och la in några riktigt svåra bara för att se hur dom skulle fixa det. Gud hade tänkt be Moses hämta budorden på K2, men då hade han väl knorrat ännu högre, så det fick bli Siani. Det låg ju ändå i närheten. Det var roligt att se hur dom kämpade, Gud skrattade roat för sig själv. Dom fattar ännu inte att dom måste tänka själva. Gabriel kom flygande så fjädrarna yrde och taxade in i Guds rökrum.
-Jag har en idé!
-Men Gabriel titta vad det blir av dina idéer. Dom funkar inte!
-Jamen den här är klockren, det är vår sista chans att skapa nåt bra. Du måste lyssna, snälla?
-Du tappar fjädrar överallt, håller du på att bli en rugguggla istället för en ängel?
-Nej jag tror det är en personlig kris, jag går igenom en metamorfos och då tappar jag alltid vingarna.
- Okej berätta då. Vad är det för idé?
Gabriel viskar i Guds öra så att inte Satan ska höra, den jäveln är ju överallt.
- Va? Ett barn? Som är mitt?
-Ssssscchh inte så högt, han kan höra.
-Men hur skulle det gå till?
-Tadaaa! Här, redan fixat! Jag åker ner med det till Maria och säger att han heter Jesus Kristus och är Guds son.
- Men hon är ju oskuld, vad ska Josef tänka? De har inte haft sex än, bara hånglat lite i snickarverkstan.
- Vad skulle folket tänka, om Guds son kom från en kvinna som haft sex med en vanlig man? Och sen övertalas att det är Gud som är pappa? Och att ungen är sänd för att rädda världen?
-Du har rätt. Vi chansar. Det kan ju bara gå åt helvete, eller hur, ha ha!
-Haha, det är nästan lika roligt som Telenors reklam, har du sett den?
-Vilken då?
-Okej, person 1: "-Jag mår urdåligt" person 2: "-Har du också svalt en klocka". Hahaaahaha kul va?
- Måttligt. Jag tycker den här är bättre: Per, vad gör du i skåpet? Jag leker periskåp! hahahahihihoho
- Nä, seriöst. Ska jag flyga ner med grabben?
-Ja gör det.
-Det kan bli hemskt för honom, därnere. Kan bli mobbad för att hans pappa inte syns. Kanske tror dom att han är idiot.
-Men då får jag väl rycka in på nåt sätt. Göra nåt mirakel.
-Då drar jag nu. Whish me luck!
- Guds fred Gabriel! God speed!
-Ciao!
Forts. följer...
(Fritt efter O Grande Criado)
söndag 8 mars 2009
64
64
Han kan inte skriva längre.
Fingrarna har separerat sig från hjärnan,
det är som om de inte fattar längre.
Händerna är stela men varma, endast långfingrarna går att använda.
Det går trögt.
Högerarmen domnar ibland, och då går den inte att använda alls.
Han undrar om det är så här det känns efter en stroke,
när orden försvinner och inte hittar ut genom munnen.
Hans stroke sitter i fingrarna, tankarna far runt som vanligt.
Fast de sitter inte heller ihop längre, de är fragment som inte låter sig fångas i handling.
Han skäms för sin glömska, skäms för sin oförmåga.
Det känns som om han ska kräkas varje gång han öppnar munnen för att prata.
Illamåendet sitter i magmunnen, och i halsen ett inåtvänt Adamsäpple.
Han vill ändå skriva, att inte kunna uttrycka sig är helvetet på jorden.
Bokstäverna byter plats i vartannat ord, han tål inte stavfel och måste rätta på en gång.
Det tar tid. Tid han inte har.
Han är som en långvårdspatient, rör sig frånvarande och stelt.
Han tänker att tiden ändå kommer att få honom på knä.
Men den ska inte få honom utan strid.
Han ska utkämpa striden halvsittande i sängen,
med TENS-apparaten på och alla värktabletter som finns.
Han kan inte skriva längre.
Fingrarna har separerat sig från hjärnan,
det är som om de inte fattar längre.
Händerna är stela men varma, endast långfingrarna går att använda.
Det går trögt.
Högerarmen domnar ibland, och då går den inte att använda alls.
Han undrar om det är så här det känns efter en stroke,
när orden försvinner och inte hittar ut genom munnen.
Hans stroke sitter i fingrarna, tankarna far runt som vanligt.
Fast de sitter inte heller ihop längre, de är fragment som inte låter sig fångas i handling.
Han skäms för sin glömska, skäms för sin oförmåga.
Det känns som om han ska kräkas varje gång han öppnar munnen för att prata.
Illamåendet sitter i magmunnen, och i halsen ett inåtvänt Adamsäpple.
Han vill ändå skriva, att inte kunna uttrycka sig är helvetet på jorden.
Bokstäverna byter plats i vartannat ord, han tål inte stavfel och måste rätta på en gång.
Det tar tid. Tid han inte har.
Han är som en långvårdspatient, rör sig frånvarande och stelt.
Han tänker att tiden ändå kommer att få honom på knä.
Men den ska inte få honom utan strid.
Han ska utkämpa striden halvsittande i sängen,
med TENS-apparaten på och alla värktabletter som finns.
lördag 7 mars 2009
66
66
"Kunskap är makt" (ska översättas med: jag vet mer än du).
Han skriver orden långsamt och med eftertryck på whiteboardtavlan, men utelämnar citationstecknen. Parentesen tänker han bara flyktigt.
Eleverna sitter allvarliga och väntar på fortsättningen med pennorna beredda mot papperet.
Parentesen i hans huvud utvecklar sig till en onödigt lång konstpaus.
Vad menar jag egentligen?
Det är ju bara den som har kunskap som kan säga så.
Om man inte tyckte att man hade kunskap skulle man inte säga det.
Står jag här och är översittare?
Och utövar makt?
Klart jag gör.
Men jag skulle ju aldrig säga det om jag föreläste för såna som har mer makt än mig.
Det ligger något klistrigt folkuppfostrande här.
Bara den som har makt kan säga så, eftersom det förstärker vederbörandes pondus.
Den som är maktlös och utan kunskaper (vilken sorts kunskaper?)
kan ju inte ens förstå vad den borde kunna.
Man borde istället säga att "vissa kunskaper ger makt i en del situationer".
Men det är ju inte lika klatschigt.
Högt säger han:
-Ährm, kunskap ger makt. Så är det.
Ta makt över ditt liv annars gör någon annan det, och det snabbt som fan!
Innan man hinner säga flaska sitter man där med någon annan över sig.
Eller något annat.
Som tablettmissbruk, shoppoholism och andra tvångsneuroser.
Kroppen är lat, kom ihåg det! Den måste kultiveras under milt tvång av en medveten ande.
Vässa era pennor och mata er hjärna med smart food och mycket vatten.
Du ska ta ledningen och makten!
Drick djupt ur kunskapens källa eller låt bli!
Låt ingen sätta sig på er utan väldigt goda argument.
Ja. Fundera på det här till nästa vecka.
Skriv en A4 i Times New Roman storlek 12 och lägg i mitt fack på fredag.
Jahapp!
Då var det kaffe och en rök för mig och ut i kylan med er.
Stå inte inne och häng, hjärnan behöver frisk luft för att fungera.
Nöjd men en smula tankfull lämnar han klassrummet.
Han ser inte frågetecknen och uppgivenheten i elevernas ansikten
när de tar på sig jackorna och går ut och röker.
"Kunskap är makt" (ska översättas med: jag vet mer än du).
Han skriver orden långsamt och med eftertryck på whiteboardtavlan, men utelämnar citationstecknen. Parentesen tänker han bara flyktigt.
Eleverna sitter allvarliga och väntar på fortsättningen med pennorna beredda mot papperet.
Parentesen i hans huvud utvecklar sig till en onödigt lång konstpaus.
Vad menar jag egentligen?
Det är ju bara den som har kunskap som kan säga så.
Om man inte tyckte att man hade kunskap skulle man inte säga det.
Står jag här och är översittare?
Och utövar makt?
Klart jag gör.
Men jag skulle ju aldrig säga det om jag föreläste för såna som har mer makt än mig.
Det ligger något klistrigt folkuppfostrande här.
Bara den som har makt kan säga så, eftersom det förstärker vederbörandes pondus.
Den som är maktlös och utan kunskaper (vilken sorts kunskaper?)
kan ju inte ens förstå vad den borde kunna.
Man borde istället säga att "vissa kunskaper ger makt i en del situationer".
Men det är ju inte lika klatschigt.
Högt säger han:
-Ährm, kunskap ger makt. Så är det.
Ta makt över ditt liv annars gör någon annan det, och det snabbt som fan!
Innan man hinner säga flaska sitter man där med någon annan över sig.
Eller något annat.
Som tablettmissbruk, shoppoholism och andra tvångsneuroser.
Kroppen är lat, kom ihåg det! Den måste kultiveras under milt tvång av en medveten ande.
Vässa era pennor och mata er hjärna med smart food och mycket vatten.
Du ska ta ledningen och makten!
Drick djupt ur kunskapens källa eller låt bli!
Låt ingen sätta sig på er utan väldigt goda argument.
Ja. Fundera på det här till nästa vecka.
Skriv en A4 i Times New Roman storlek 12 och lägg i mitt fack på fredag.
Jahapp!
Då var det kaffe och en rök för mig och ut i kylan med er.
Stå inte inne och häng, hjärnan behöver frisk luft för att fungera.
Nöjd men en smula tankfull lämnar han klassrummet.
Han ser inte frågetecknen och uppgivenheten i elevernas ansikten
när de tar på sig jackorna och går ut och röker.
söndag 22 februari 2009
54
54
Det ingen vet är att det var jag som förde bort honom.
Det ingen vet är att det var jag som förde bort honom.
Jag kan inte berätta hur förrän det är preskriberat.
En gång tyckte jag faktiskt om honom.
Han var snäll och ödmjuk och en reko grabb.
Men samma dag han blev klassföreståndare fick han något hårt och skrämt i blicken.
Vår relation blev aldrig mer densamma.
Han började befalla, som om han hade något att befalla över.
Han blev en småpåve, en vit medelålders man med alla sedvanliga attribut.
Han skulle styra upp det hela. Han skulle styra upp mig.
Han planerade saker på mina lektioner så att det plötsligt inte fanns engelska på schemat den dag jag skulle ha det. - Oj då, sa han. Och ändrade inte tillbaka.
Det hände flera gånger. -Oj då, sa han. Och gjorde inget åt det.
Han skällde ut mig för att jag inte talat om för honom att jag gett eleverna sovmorgon.
Han skulle ju inte ens vara där?!
Jag har aldrig blivit utskälld av en kollega. Blir det strul talar man som civiliserade till varandra och försöker lösa situationen. Alla vet att det är ett stressigt jobb, det blir fel ibland, och då backar man upp varandra. Det kan hända stjärn-pedagogen likaväl som den nybakade.
Solidaritet, tror jag det kallas.
Han kämpade för att få kontroll, för att få allt att passa i hans fyrkantiga värld.
Och när människorna runtom är runda är det svårt att få till det.
Och det gick inte längre.
Jag blev tvungen att agera på eget mandat.
53
53
"Allt som är fast förflyktigas"
"Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger"
The decisive moment, the point of no return.
Det vore lättare att tänka ut det som förblivit detsamma.
Lukten i föräldrahemmet, känslan av evighet när hon står och stirrar ut över älven.
Älven.
Forsen.
Där hon inte fick vara men där hon nästan varje dag hoppade mellan stenarna.
Visste att hon var en god simmerska och inte rädd för vatten.
Men detta vatten hade förrädiska virvlar som kunde suga ner en i turbinerna
eller ner på botten
och det forsade och skummade och vrålade
det var oemotståndligt
hon ramlade aldrig i.
Nu är forsen tyst och tämjd
förtrollningen är borta och vattnet mesigt lugnt
det finns inget att titta på längre.
En promenadväg är byggd längs stranden
så att man inte behöver kasa i slänten och klättra och bli jordig.
Det är bara tråkigt och dött.
"Allt som är fast förflyktigas"
"Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger"
The decisive moment, the point of no return.
Det vore lättare att tänka ut det som förblivit detsamma.
Lukten i föräldrahemmet, känslan av evighet när hon står och stirrar ut över älven.
Älven.
Forsen.
Där hon inte fick vara men där hon nästan varje dag hoppade mellan stenarna.
Visste att hon var en god simmerska och inte rädd för vatten.
Men detta vatten hade förrädiska virvlar som kunde suga ner en i turbinerna
eller ner på botten
och det forsade och skummade och vrålade
det var oemotståndligt
hon ramlade aldrig i.
Nu är forsen tyst och tämjd
förtrollningen är borta och vattnet mesigt lugnt
det finns inget att titta på längre.
En promenadväg är byggd längs stranden
så att man inte behöver kasa i slänten och klättra och bli jordig.
Det är bara tråkigt och dött.
lördag 21 februari 2009
53
Där går han, i sina nya jeans och luvtröjan från San Fransisco.
Två ryggsäckar, HellyHansen-jacka och foträta skor.
Helly-Ylle-kille, reko snubbe. Lärare i samhällskunskap och historia.
Jovialisk? Nä.
Den fyrkantigaste människan av dom alla.
Helt ointaglig, som Fort Knox.
En hjärna stor som en buljongtärning
bakom tjugofem centimeter tjockt pannben.
Hans hår har grånat på ett år, det är rätt åt honom.
Mitt tog iallafall tio år på sej från blont till grått.
Han är så korkad så jag blir stum.
Dumheten är gränslös.
Jag har ätit hans beskäftiga floskler till frukost, lunch och middag i snart ett år.
Jag är passiv aggressiv så det ryker ur öronen, men jag rår inte på denne debile best
med något av mina vapen.
Jag vet inte hur jag ska göra för att få samarbetet att flyta utan blodspillan.
Vill trycka in ögonen i skallen på honom och dela ut en rejäl pungspark.
Tala om för honom att han inte kan fortsätta prata med folk som om de vore idioter,
på scen kallas det publikförakt. Vad heter det på skolspråk?
Elevförakt? Sociopati?
-Nämen säu kan vi inte göura, teänk om alla gjöurde säu bräker han på sin fula skånska.
Jag älskar skåningar och tycker att malmöitiska är helt fascinerande, men när en fin dialekt rådbråkas av en dum människa blir det fult, plötsligt.
En vacker människa som visar sej vara elak blir plötsligt ful, samma mekanism.
-Nöu föur döu tau ansvaur föur det häeRRR, bräker han.
Han har inte problem med kognitionen, det är bara det att han är dum.
Om han inte gått sina fyra år på lärarhögskolan skulle man kunna kalla honom bildningsresistent. Men det kan han ju inte vara, förutsatt att det verkligen förekommer bildning på Lärarhög. De har ju fått en del kritik.
Exempel från fortbildningdag på vår skola i dyslexi:
- Meän vaddäu, doum kan väl sleå äupp i leäxikoän som alla andra?
Nä. Det är ju bland annat det som är svårt för personer med dyslexi.
Jag skäms inför föreläsaren, en av landets bästa inom sitt område.
Skäms för att min nyutexaminerade kollega har så grunda kunskaper och så grund hjärna.
Men hon ger svar på tal och det blir tyst.
Han tror nämligen att:
A) Alla elever är lata
B)Alla elever ljuger och manipulerar
C)Alla elever är ute efter att fuska
D) Alla elever som sjukanmäler sej skolkar egentligen.
E) Alla elever är ute efter att blåsa honom (Det sista kan jag tro, för de genomskådar honom, vilket han inte förstår. Hans största misstag är att inte tillerkänna eleverna egna intellekt som ofta är mer rörliga och utvecklade än hans. Därför ser han det inte. Därför hatar dom honom.
Det blev lugnare på skolan efteråt.
Vi kunde skämta med varandra
och bjuda på oss själva.
Det blev lättare att diskutera och färre samtal för kuratorn.
Hans ersättare var en helt ok person med alla hästarna inne.
Ingen vet vart han tog vägen. Han var bara borta en dag.
Det blev förstås uppståndelse och polisanmälan och skallgång och media,
men dom hittade honom inte.
forts. följer
52
52
Diskvattnet har fått en grumlig hinna och små fettpärlor flyter omkring.
Hon rynkar på näsan och går in i sovrummet, sliter av sig jobbarkläderna
och släpper dem på golvet. Av med behån. På med nåt som inte kliar, skaver eller sticks.
Går in i köket igen, får lirka med vattenkokaren så att den inte nuddar diskvattnet
när hon fyller på vatten. Sen, tänker hon. Sen.
Häller ut kaffesumpen i vasken fast hon vet att det är dåligt.
Det sa de på reningsverket när hon var där på studiebesök för flera år sedan,
hon glömmer det inte. Och likväl. Dessutom kan det bli stopp i köksavloppet.
Surlukten försvinner när doften av nybryggt kaffe (åh dessa klyschor)
sprider sig i lägenheten.
Med kaffekoppen i hand går hon och sätter sig i soffan.
Planerar attacken omsorgsfullt, nästan meditativt.
Skapar en bild av förloppet; starten, mitten, målgången.
Gummihandskarna ska vara nya och torra. Helst ljusgröna.
Mormors plastförkläde från 70-talet, helt vattentätt.
Håret ihopsamlat. Fötterna i gummistövlar med inlägg.
Massor med diskmedel och Cillit Bang, hett vatten.
Musik på hög volym, ingen grannhänsyn nu.
Hon plaskar och spiller, det är som en fyraåring diskar.
Hennes förra man kommenterade alltid plaskandet och
den hårda strålen från kranen. Tyckte att hon var för vårdslös.
Men hon kan inte hjälpa, det måste göras så här.
Allting blir blött.
Om det inte vore så dyrt skulle hon köpa en våtdräkt.
Eller ännu hellre en diskmaskin.
Hon hatar att diska.
Hatar hushållsarbete.
Adrenalinet pumpar, disken får fan för alla orättvisor i världen
och alla oförrätter begångna i det förgångna.
Här har du, kastrullhelvete. Smaka Svinto med extra riv.
Efteråt helt utpumpad och måste lägga sig.
En veckas vila till nästa disk.
Diskvattnet har fått en grumlig hinna och små fettpärlor flyter omkring.
Hon rynkar på näsan och går in i sovrummet, sliter av sig jobbarkläderna
och släpper dem på golvet. Av med behån. På med nåt som inte kliar, skaver eller sticks.
Går in i köket igen, får lirka med vattenkokaren så att den inte nuddar diskvattnet
när hon fyller på vatten. Sen, tänker hon. Sen.
Häller ut kaffesumpen i vasken fast hon vet att det är dåligt.
Det sa de på reningsverket när hon var där på studiebesök för flera år sedan,
hon glömmer det inte. Och likväl. Dessutom kan det bli stopp i köksavloppet.
Surlukten försvinner när doften av nybryggt kaffe (åh dessa klyschor)
sprider sig i lägenheten.
Med kaffekoppen i hand går hon och sätter sig i soffan.
Planerar attacken omsorgsfullt, nästan meditativt.
Skapar en bild av förloppet; starten, mitten, målgången.
Gummihandskarna ska vara nya och torra. Helst ljusgröna.
Mormors plastförkläde från 70-talet, helt vattentätt.
Håret ihopsamlat. Fötterna i gummistövlar med inlägg.
Massor med diskmedel och Cillit Bang, hett vatten.
Musik på hög volym, ingen grannhänsyn nu.
Hon plaskar och spiller, det är som en fyraåring diskar.
Hennes förra man kommenterade alltid plaskandet och
den hårda strålen från kranen. Tyckte att hon var för vårdslös.
Men hon kan inte hjälpa, det måste göras så här.
Allting blir blött.
Om det inte vore så dyrt skulle hon köpa en våtdräkt.
Eller ännu hellre en diskmaskin.
Hon hatar att diska.
Hatar hushållsarbete.
Adrenalinet pumpar, disken får fan för alla orättvisor i världen
och alla oförrätter begångna i det förgångna.
Här har du, kastrullhelvete. Smaka Svinto med extra riv.
Efteråt helt utpumpad och måste lägga sig.
En veckas vila till nästa disk.
fredag 20 februari 2009
Sopkarusellen
Sopkarusellen är husets hjärta.
Den snurrar jämnt och fint
om man håller laserögat rent.
När den inte fungerar får huset sopinfarkt.
En sådan märker man inte förrän det är försent
den smyger sig upp längs sopnedkastet
och det har hänt att ingen sagt något
förrän proppen nått andra våningen.
Då får man stå med spade och hacka neråt
om man inte kan dra ut soppåsarna.
Det kan ta flera timmar.
Är man ensam får man ömsom dra i soporna underifrån
sen ta hissen upp till stoppet och hacka ovanifrån
och hålla på så tills det är klart.
Jag är alltid rädd att det ska komma ut likdelar
ur någon påse jag drar sönder eller som öppnar sig själv
eller kattungar
fy fan
jag kan hitta vad som helst i sopinfarkten
ser in i folks privatliv och kan ibland gissa mig till
vem som slängt vad.
Men det behåller jag för mig själv.
Det är meningen att det man slänger i soporna ska vara borta
som när man spolar i toaletten
det ska bara bort
inte fastna och komma fram i ljuset igen.
Den snurrar jämnt och fint
om man håller laserögat rent.
När den inte fungerar får huset sopinfarkt.
En sådan märker man inte förrän det är försent
den smyger sig upp längs sopnedkastet
och det har hänt att ingen sagt något
förrän proppen nått andra våningen.
Då får man stå med spade och hacka neråt
om man inte kan dra ut soppåsarna.
Det kan ta flera timmar.
Är man ensam får man ömsom dra i soporna underifrån
sen ta hissen upp till stoppet och hacka ovanifrån
och hålla på så tills det är klart.
Jag är alltid rädd att det ska komma ut likdelar
ur någon påse jag drar sönder eller som öppnar sig själv
eller kattungar
fy fan
jag kan hitta vad som helst i sopinfarkten
ser in i folks privatliv och kan ibland gissa mig till
vem som slängt vad.
Men det behåller jag för mig själv.
Det är meningen att det man slänger i soporna ska vara borta
som när man spolar i toaletten
det ska bara bort
inte fastna och komma fram i ljuset igen.
Åh en bild!
51
Shit vilken fart, hon ligger i kurvorna,
hinner ju knappt med att ratta!
Gula streck, undrar vilket land vi är i.
Skit samma, tänker inte stanna ändå.
Förrän bensinen tar slut. Yiiiihaaaa! Frihet!
Tänk att jag fick en ny bil till slut. En ny! Lovely. Undrar om det är hastighetsbegränsning här? Men det är ju helt tomt, jag kan ju låtsas att jag fick kramp i benet och fastnade på gaspedalen. Ser lite halt ut, ny asfalt kanske. Och gröna träd. Påminner om Bajen-flaggan faktiskt. Om det inte är så att vi är ute och åker i Transportstyrelsens noll-visions-bok. Då är det här en illustration till hur farligt det är att köra för fort.
Om man inte ser de enskilda löven på träden är man för het på gasen. Hoppas det inte är några cyklister ute. Eller stavgångare. Hatar stavgångare. Spretar överallt.
Men nu ska vi inte tänka på det, nu ska vi njuta av drömmen om friheten och lukten av nybil, sommar och oändligt mycket pengar.
torsdag 19 februari 2009
50
Jag känner tåringarna. De gör inte ont, de skaver inte, men de kan när som helst börja göra det.
Jag tänker ta av mig pjäxorna, damaskerna och strumporna och befria tårna vid nästa rast.
Men inte än.
Än gör det inte ont.
Snön är hårt packad, inte isig.
Solen värmer och de moln som finns är små små stackmoln.
Svetten rinner längs ryggen, ryggsäcken är varm.
Jag segar på. Jag är lycklig.
Det är vindstilla.
Snön knirrar för varje stavtag, de vallningsfria skidorna brummar lite.
Stannar jag går jag upp i den absoluta tystnaden.
Inte ens en vindpust. Det är vitt och blått.
Jag är exakt mellan himmel och jord.
Jag tänker inte, jag bara är.
Glömmer tåringarna, glömmer de begynnande skavsåren.
Jag bara går.
Jämn takt, benen går av sig själva, armarna också.
Knirr, brum, knirr, brum.
Lätt nedför. Jag står still och låter kroppstyngden verka.
Böjer knäna för att smidigt glida över ojämnheterna.
Och jag glider och jag är lycklig.
Fjället föder mig. Det låter mig inte falla, mina fötter läser marken genom skidorna.
Starka ben bär mig så långt jag vill.
Uppför, små steg. Små jämna steg.
Det tar tid, men jag har inte bråttom.
Stannar, ser mig om, ser ser ser och lyssnar på det som inte hörs.
Det är tyst.
Solen är skarp och visar vägen.
Jag knackar snö från några rösen, de är överisade och alldeles vita.
De syns inte, kan vara farligt om vädret ändras.
Snart ska jag fika, men inte än. Några norrmän på löparskidor susar om mig,
de har bättre glid. Jag har tunga pjäxor, skidor med stålkanter.
Men jag tar mig fram var som helst.
Som en bandvagn, tung och obeveklig.
När jag hemma på kvällen tar av strumporna har jag blödande skavsår.
Men jag har inte känt det.
Något annat var större än smärtan.
Jag känner tåringarna. De gör inte ont, de skaver inte, men de kan när som helst börja göra det.
Jag tänker ta av mig pjäxorna, damaskerna och strumporna och befria tårna vid nästa rast.
Men inte än.
Än gör det inte ont.
Snön är hårt packad, inte isig.
Solen värmer och de moln som finns är små små stackmoln.
Svetten rinner längs ryggen, ryggsäcken är varm.
Jag segar på. Jag är lycklig.
Det är vindstilla.
Snön knirrar för varje stavtag, de vallningsfria skidorna brummar lite.
Stannar jag går jag upp i den absoluta tystnaden.
Inte ens en vindpust. Det är vitt och blått.
Jag är exakt mellan himmel och jord.
Jag tänker inte, jag bara är.
Glömmer tåringarna, glömmer de begynnande skavsåren.
Jag bara går.
Jämn takt, benen går av sig själva, armarna också.
Knirr, brum, knirr, brum.
Lätt nedför. Jag står still och låter kroppstyngden verka.
Böjer knäna för att smidigt glida över ojämnheterna.
Och jag glider och jag är lycklig.
Fjället föder mig. Det låter mig inte falla, mina fötter läser marken genom skidorna.
Starka ben bär mig så långt jag vill.
Uppför, små steg. Små jämna steg.
Det tar tid, men jag har inte bråttom.
Stannar, ser mig om, ser ser ser och lyssnar på det som inte hörs.
Det är tyst.
Solen är skarp och visar vägen.
Jag knackar snö från några rösen, de är överisade och alldeles vita.
De syns inte, kan vara farligt om vädret ändras.
Snart ska jag fika, men inte än. Några norrmän på löparskidor susar om mig,
de har bättre glid. Jag har tunga pjäxor, skidor med stålkanter.
Men jag tar mig fram var som helst.
Som en bandvagn, tung och obeveklig.
När jag hemma på kvällen tar av strumporna har jag blödande skavsår.
Men jag har inte känt det.
Något annat var större än smärtan.
tisdag 17 februari 2009
49
49
På golvet:
En papperskorg med tre döda hyacinter
en balkonglåda med jord sen i somras, det ligger ogrodda gräsfrön i den
en transportbur till katt eller liten hund
två knöliga trasmattor
en datorväska
spridda papper och broschyrer från läromedelsföretag
en ghetto-blaster från 80-talet
otaliga grodor med sladdar i, jag behöver ett eget kärnkraftverk!
Två stolar för mycket, en med en hög kläder på som legat i två månader
en med låneböcker och en fårskinnsväst
en kartong till en iMac som jag lånar
ett sprucket glasbord fullt med:
kaffemugg från Pressbyrån
kaffemugg från Nittsjö
telefon
Hello Kitty-klocka
hårsnoddar
rulltobak, papper och filter
träskål med kattkam och borste, Niquitin Mint-tabletter, en skruvmejsel, hörlurar till iPod, låsolja, nässpray, ayurvediska matsmältningstabletter, förkylningste, askkopp, två rullar gaffa-tejp: grå och svart, två mobiler, tre oöppnade brev från Transportstyrelsen (trängselskatt, jag lovar), en sked, nagellack, nagelfil, B-vitaminer, tesil, tändare, snusdosa, hopfällbar mini-ikon, två pennor och en oljelampa.
Ett utmärkt sceneri för ett skräckprogram på TV3.
Snart kommer Gnomen och Anti-Krist och ringer på...
På golvet:
En papperskorg med tre döda hyacinter
en balkonglåda med jord sen i somras, det ligger ogrodda gräsfrön i den
en transportbur till katt eller liten hund
två knöliga trasmattor
en datorväska
spridda papper och broschyrer från läromedelsföretag
en ghetto-blaster från 80-talet
otaliga grodor med sladdar i, jag behöver ett eget kärnkraftverk!
Två stolar för mycket, en med en hög kläder på som legat i två månader
en med låneböcker och en fårskinnsväst
en kartong till en iMac som jag lånar
ett sprucket glasbord fullt med:
kaffemugg från Pressbyrån
kaffemugg från Nittsjö
telefon
Hello Kitty-klocka
hårsnoddar
rulltobak, papper och filter
träskål med kattkam och borste, Niquitin Mint-tabletter, en skruvmejsel, hörlurar till iPod, låsolja, nässpray, ayurvediska matsmältningstabletter, förkylningste, askkopp, två rullar gaffa-tejp: grå och svart, två mobiler, tre oöppnade brev från Transportstyrelsen (trängselskatt, jag lovar), en sked, nagellack, nagelfil, B-vitaminer, tesil, tändare, snusdosa, hopfällbar mini-ikon, två pennor och en oljelampa.
Ett utmärkt sceneri för ett skräckprogram på TV3.
Snart kommer Gnomen och Anti-Krist och ringer på...
Mikaelas läs- och matblogg: Utlottning av ljudböcker!
Mikaelas läs- och matblogg: Utlottning av ljudböcker!
Här kan man vinna ljudböcker!
Jag skulle vilja vinna Mörkrets hjärta, eller Evander. Paasilinna går också bra. Eller vad som helst egentligen! Bara jag vinner något! Tjoho!
Här kan man vinna ljudböcker!
Jag skulle vilja vinna Mörkrets hjärta, eller Evander. Paasilinna går också bra. Eller vad som helst egentligen! Bara jag vinner något! Tjoho!
Min bästa kollega och lekkamrat
48
Igår samtalade vi om hur det är att ha en spegelvänd hjärna,
och en spegelvänd-spegelvänd hjärna.
Det går lättare att hitta stavfel om man läser upp-och-ner.
Han är stor på Rolf Lassgård-vis och har kerubansikte.
Jag lunkar bakom honom för att öva på att gå långsamt.
Han är Kapha, jag är Vata. För honom kommer alltid Det Mänskliga först,
alltid. I alla situationer. När jag känner mig som mest kaotisk,
hopplös och förvirrad säger han:
- Du är så bra, för du är så mänsklig. Och ler varmt.
Det gör att jag står ut med mig själv en stund till
och kan tänka att det finns något bra med att vara som mig,
att jag kanske duger att vara lärare iallafall.
Han kan världens alla skapelseberättelser och förklarar det krökta rummet så att barn kan förstå. Hans svaghet är godis, han går på viktminskningskurs med KBT på vårdcentralen
"och det är fanimej inte lätt".
Han är en syrerik gestalt som låter folk stå raka,
han böjer inte människor.
Allt som finns får finnas.
Han läser mig bortom den fysiska gestalten utan att förfasa sig och kan tala utan ord.
Omgiven av fyrkantiga systemmänniskor
dagarna i ända behöver jag det obegripliga för att kunna andas.
Jag är bara lycklig när jag lär mig, och av honom kan jag lära.
Det är mycket med det jordiska, men med det underjordiska
och utomjordiska är det ännu mer.
Med honom är det fullständigt naturligt att vistas i alla världarna samtidigt.
Med honom är det roligt att vara människa.
Igår samtalade vi om hur det är att ha en spegelvänd hjärna,
och en spegelvänd-spegelvänd hjärna.
Det går lättare att hitta stavfel om man läser upp-och-ner.
Han är stor på Rolf Lassgård-vis och har kerubansikte.
Jag lunkar bakom honom för att öva på att gå långsamt.
Han är Kapha, jag är Vata. För honom kommer alltid Det Mänskliga först,
alltid. I alla situationer. När jag känner mig som mest kaotisk,
hopplös och förvirrad säger han:
- Du är så bra, för du är så mänsklig. Och ler varmt.
Det gör att jag står ut med mig själv en stund till
och kan tänka att det finns något bra med att vara som mig,
att jag kanske duger att vara lärare iallafall.
Han kan världens alla skapelseberättelser och förklarar det krökta rummet så att barn kan förstå. Hans svaghet är godis, han går på viktminskningskurs med KBT på vårdcentralen
"och det är fanimej inte lätt".
Han är en syrerik gestalt som låter folk stå raka,
han böjer inte människor.
Allt som finns får finnas.
Han läser mig bortom den fysiska gestalten utan att förfasa sig och kan tala utan ord.
Omgiven av fyrkantiga systemmänniskor
dagarna i ända behöver jag det obegripliga för att kunna andas.
Jag är bara lycklig när jag lär mig, och av honom kan jag lära.
Det är mycket med det jordiska, men med det underjordiska
och utomjordiska är det ännu mer.
Med honom är det fullständigt naturligt att vistas i alla världarna samtidigt.
Med honom är det roligt att vara människa.
söndag 15 februari 2009
47
47
Återvända har tunga skor och kragen uppfälld över ansiktet
undviker att se på dem han möter
viker undan
Återvända har svansen mellan benen och böjd nacke
talar inte
Han har fickorna fulla av sorg och ingen förväntan på banken
ett maskätet minne av en gnista som lös vägen
och slocknade
andas mörker och svart luft, röker Gauloises utan filter
inte för att det är coolt utan för att de är billigast
tjocka som skolkritor med svart tobak som franska Främlingslegionen
har i sina nödpaket
hostar segt slem ur lungornas innersta
bränner sig på fingrarna av varmrökt ända in
Återvända vill inte synas, inte höras, inte säga något
är stum på eget bevåg för det finns inget att säga mer
ingen återvändo
att vända åter utan framgång mätt i erfarenheter som glänser, barn eller IT-miljoner
är en återvändsgränd
inte en återkomst
ett förnedrande nederlag
att komma åter till sin hatade stad
där hån är språkstandard, poesi är för kärringar
och föraktet för bildning fräser som magnesiumband
Återvända ville inte vända åter
men hade ingenannanstans
att gå
Återvända har tunga skor och kragen uppfälld över ansiktet
undviker att se på dem han möter
viker undan
Återvända har svansen mellan benen och böjd nacke
talar inte
Han har fickorna fulla av sorg och ingen förväntan på banken
ett maskätet minne av en gnista som lös vägen
och slocknade
andas mörker och svart luft, röker Gauloises utan filter
inte för att det är coolt utan för att de är billigast
tjocka som skolkritor med svart tobak som franska Främlingslegionen
har i sina nödpaket
hostar segt slem ur lungornas innersta
bränner sig på fingrarna av varmrökt ända in
Återvända vill inte synas, inte höras, inte säga något
är stum på eget bevåg för det finns inget att säga mer
ingen återvändo
att vända åter utan framgång mätt i erfarenheter som glänser, barn eller IT-miljoner
är en återvändsgränd
inte en återkomst
ett förnedrande nederlag
att komma åter till sin hatade stad
där hån är språkstandard, poesi är för kärringar
och föraktet för bildning fräser som magnesiumband
Återvända ville inte vända åter
men hade ingenannanstans
att gå
fredag 13 februari 2009
45 Huller om buller
45
Den börjar nu.
Det är en dikt om kärlek.
En kärleksdikt.
Med andra ord en sån som får den tilltalade att svimma
och man måste komma med luktsalt
Jag vet inte hur man gör
Jag har aldrig skrivit en sån förut
(Nu ljög jag. Fast jag har inte sett någon bli sanslös av den)
Hur börjar man?
"Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda"
(Citat; EA Karlfeldt. Karlfeldt är pekoral sa alltid morfar.)
Det river hemskt, jag får en faslig klåda
På det onämnbara stället (tallkottkörteln)
Omstart:
Djupt nere i i synonymlådan
ligger de rätta orden
metaforerna och de skitgamla klyschorna
"Dina ögon äro omvända stjärnkikare, man ser universum i dem"
Omstart:
Huller om buller
ligger lakanen i sängen
och vi bäddar inte
huller om buller
ligger räkningarna
kräkningarna
i en stor hög
vi betalar inte
- Vaddårå, man skulle ju konsumera?
Och om man betalar med kort så kostar det ju inget, var det inte så?
Huller om buller
ligger de alla de gamla kärlekarna i en skokartong
döpt Minnen
eller kastas
för när du kom brann allt det gamla upp
som fågel Fenix
Jag går över gatan huller om buller
ska möta dig
som också går huller om buller
vi har bestämt olika tider och inte samma plats
risken är att vi aldrig möts
vi är så spontana och fria
att vi bestämmer olika klockslag var för sig varje dag
utan att berätta för den andra
Den börjar nu.
Det är en dikt om kärlek.
En kärleksdikt.
Med andra ord en sån som får den tilltalade att svimma
och man måste komma med luktsalt
Jag vet inte hur man gör
Jag har aldrig skrivit en sån förut
(Nu ljög jag. Fast jag har inte sett någon bli sanslös av den)
Hur börjar man?
"Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda"
(Citat; EA Karlfeldt. Karlfeldt är pekoral sa alltid morfar.)
Det river hemskt, jag får en faslig klåda
På det onämnbara stället (tallkottkörteln)
Omstart:
Djupt nere i i synonymlådan
ligger de rätta orden
metaforerna och de skitgamla klyschorna
"Dina ögon äro omvända stjärnkikare, man ser universum i dem"
Omstart:
Huller om buller
ligger lakanen i sängen
och vi bäddar inte
huller om buller
ligger räkningarna
kräkningarna
i en stor hög
vi betalar inte
- Vaddårå, man skulle ju konsumera?
Och om man betalar med kort så kostar det ju inget, var det inte så?
Huller om buller
ligger de alla de gamla kärlekarna i en skokartong
döpt Minnen
eller kastas
för när du kom brann allt det gamla upp
som fågel Fenix
Jag går över gatan huller om buller
ska möta dig
som också går huller om buller
vi har bestämt olika tider och inte samma plats
risken är att vi aldrig möts
vi är så spontana och fria
att vi bestämmer olika klockslag var för sig varje dag
utan att berätta för den andra
torsdag 12 februari 2009
42
42
Chrannas hantlangare
Jag skulle satsa allt på Lalle.
Om det var hon som var frivillig. Om det inte var det, skulle jag övertala henne att bli frivillig genom att lova vad som helst i utbyte.
Utom att titta på det som kommer ur hennes näsa när hon
nässköljer.
Jag skulle visa henne alla mina kreditkort och räkningarna,
jag skulle be henne följa med mig till banken, soc, AF, FK, CSN,
till och med låta henne anmäla mig till Lyxfällan nu när programledarna verkar lite mer mänskliga. Och hon skulle vara med i programmet som stöd när bryter ihop och grinar
och blir förtvivlad och vill skjuta mig.
Jag skulle anförtro henne allt som jag inte klarar av.
Och jag skulle göra detsamma för henne med glädje.
Men min huvudperson skulle nog inte vilja hjälp med något,
inte där hon är just nu. Men hon skulle behöva beordra några stycken
att göra som hon säger, annars kan hon inte genomföra sitt uppdrag.
Skulle det komma frivilliga skulle hon avfärda dom som psykiskt insufficienta och därmed olämpliga och jaga bort dom.
Efteråt skulle hon behöva en och annan sympatisör när hon springer gatlopp
på kvällstidningarnas löp.
Chrannas hantlangare
Jag skulle satsa allt på Lalle.
Om det var hon som var frivillig. Om det inte var det, skulle jag övertala henne att bli frivillig genom att lova vad som helst i utbyte.
Utom att titta på det som kommer ur hennes näsa när hon
nässköljer.
Jag skulle visa henne alla mina kreditkort och räkningarna,
jag skulle be henne följa med mig till banken, soc, AF, FK, CSN,
till och med låta henne anmäla mig till Lyxfällan nu när programledarna verkar lite mer mänskliga. Och hon skulle vara med i programmet som stöd när bryter ihop och grinar
och blir förtvivlad och vill skjuta mig.
Jag skulle anförtro henne allt som jag inte klarar av.
Och jag skulle göra detsamma för henne med glädje.
Men min huvudperson skulle nog inte vilja hjälp med något,
inte där hon är just nu. Men hon skulle behöva beordra några stycken
att göra som hon säger, annars kan hon inte genomföra sitt uppdrag.
Skulle det komma frivilliga skulle hon avfärda dom som psykiskt insufficienta och därmed olämpliga och jaga bort dom.
Efteråt skulle hon behöva en och annan sympatisör när hon springer gatlopp
på kvällstidningarnas löp.
41
41
Hon sätter sig ner och spejar
spelar oberörd
lindar svansen prydligt runt tassarna
och börjar tvätta sig omsorgsfullt.
Tvättar sig på ryggen och kollar in kompisen
utan att han märker det,
han fokuserar på något hon inte ser.
Hon reser sig upp,
gymnastiserar och vänder ljudlöst om,
går fram emot honom igen
sätter sig alldeles bakom
vill hjälpa till att fokusera
men vet att man inte kan göra det
betraktar sina sex tår istället
hon är ättling till Hemingways katter
de som hade en tå för mycket
hon tycker det är snyggt med för många tår
hon vill gå fram och kika om han också har sex tår
men vill inte störa
tvättar sig igen
tvättar honom diskret på svanstippen
kan inte låta bli
man måste vara fin när man fokuserar, tänker hon
han märker fortfarande inget
hon ser några sorkhål
och bestämmer sig för
att smyga på sorkarna istället
Hon sätter sig ner och spejar
spelar oberörd
lindar svansen prydligt runt tassarna
och börjar tvätta sig omsorgsfullt.
Tvättar sig på ryggen och kollar in kompisen
utan att han märker det,
han fokuserar på något hon inte ser.
Hon reser sig upp,
gymnastiserar och vänder ljudlöst om,
går fram emot honom igen
sätter sig alldeles bakom
vill hjälpa till att fokusera
men vet att man inte kan göra det
betraktar sina sex tår istället
hon är ättling till Hemingways katter
de som hade en tå för mycket
hon tycker det är snyggt med för många tår
hon vill gå fram och kika om han också har sex tår
men vill inte störa
tvättar sig igen
tvättar honom diskret på svanstippen
kan inte låta bli
man måste vara fin när man fokuserar, tänker hon
han märker fortfarande inget
hon ser några sorkhål
och bestämmer sig för
att smyga på sorkarna istället
40
40
Om jag skulle vägra ha mobiltelefon.
Om jag helt sonika deklarerade öppet och utan rädsla:
- Jo, jag har telefonskräck så jag har bestämt mig för att
sluta ha telefon överhuvudtaget.
- Men va faaaaan så kan man väl inte göra?
Du får väl gå i terapi!
- Varför då? Man kan ju vägra att ha körkort.
- Kan man väl inte, såna människor är ju asjobbiga.
Ska har skjuts jämt och överallt.
- Men det funkar ju, alla har inte körkort.
Varför måste alla ha telefon? Det finns ju mejl?
Mejlångest har jag inte.
- Du är ju sjuk i huvet, klart du måste ha telefon. Man har det. Alla har det.
- Men jag har levt i 33 år utan mobil. Det gick bra.
Osv.
Ingen bra idé.
Men ändå...
Om jag skulle vägra ha mobiltelefon.
Om jag helt sonika deklarerade öppet och utan rädsla:
- Jo, jag har telefonskräck så jag har bestämt mig för att
sluta ha telefon överhuvudtaget.
- Men va faaaaan så kan man väl inte göra?
Du får väl gå i terapi!
- Varför då? Man kan ju vägra att ha körkort.
- Kan man väl inte, såna människor är ju asjobbiga.
Ska har skjuts jämt och överallt.
- Men det funkar ju, alla har inte körkort.
Varför måste alla ha telefon? Det finns ju mejl?
Mejlångest har jag inte.
- Du är ju sjuk i huvet, klart du måste ha telefon. Man har det. Alla har det.
- Men jag har levt i 33 år utan mobil. Det gick bra.
Osv.
Ingen bra idé.
Men ändå...
söndag 8 februari 2009
Tjugo år senare...
39
Välkomna till veckans upplaga av Märkvärdiga Människor.
Idag sänder vi en exklusiv intervju med en mycket svårfångad individ.
Vår reporter fick träffa kvinnan bakom mannen som skrivit sig in i svenska folkets hjärtan som ny nationalskald.
- Ja Hanna, du kände ju Fredrik under några år före sekelskiftet. Visste du redan då att han var en begåvning?
- Ja alltså begåvning och begåvning, som svensklärare får man ju läsa det mesta och blir med tiden ganska hårdhudad. Men jo, Fredde berörde mig direkt.
- Du var med andra ord hans lärare?
- Ja fast jag hade inget att lära honom.
- Hur var han som människa då?
-Vaddå människa?
- Alltså, var han sina texter eller var de frikopplade?
- Ingen aning.
- Förstod du någonsin vad han menade?
- Jag tror att jag förstod allting, men frågan var ju vad han ville ha sagt, egentligen, och det blev lite luddigt emellanåt.
- Blev det många missförstånd?
- Ibland tror jag att alltihop är ett missförstånd. Ofta undrade jag vad vi egentligen pratade om, men det kändes inte viktigt att veta det. Det var kul, helt enkelt.
- När träffade du honom senast?
- Ja det är väl en tretti år sen. Han hade kurser i frontallobssex och skrev på boken "18 vägar till Nirvana utan sprit". Han hade blivit nykterist då.
- Åhå, när kom vändpunkten?
- Jag tror det var efter framgångarna med "18 vägar till Nirvana med sprit och lustgas". Han fick en baksmälla som varade i fyra år.
- Du har ju levt på institution större delen av 2000-talet. Hur har det påverkat er relation?
- Vi ses inte så ofta som sagt. Jag har ju utegångsförbud eftersom jag skulle hoppa från Kaknästornet om jag bara fick chansen, eller göra något annat som inte är socialt accepterat. Så vi mailar, det går bra.
- Vad gör man som lärare när man får en sån elev?
- Ingenting, helst. Man tittar på.
- Vad har du gjort med ditt liv efter din lärargärning då?
- Jag tog upp farmors yrke och blev cigarrullerska. Det har gått bra. Just nu håller jag på och utvecklar en ny sorts tobak som är utblandad med ekologiskt odlad Cannabis.
- Jaha. Vad anser du om att hans skrifter är obligatoriska i grundskolan?
- Det är väldigt positivt. Det har länge saknats relevant livskunskap på schemat.
- Ni gav ju ut en roman tillsammans, "Sanning eller kånka". Den är ju i princip helt obegriplig och många litteraturvetare har försökt analysera den och gått bet. Hur vill du beskriva den?
- Den är oerhört osammanhängande. Vi kunde ju aldrig enas om vad den skulle handla om så vi bara skrev. Ingen lyssnade på den andra, och det är väl där, någonstans i skärningspunkten som sanningen finns. Ja det var en härlig tid. Jag drev min feministiska vinkel och Fredde var ju helt emot allt sånt, så det blev en salig blandning av kosmiska vandringar, förundran och förtvivlan. Och en stor portion andlighet. Av det blev en helt ny syntes, en konstruktiv dekonstruktion av två jag skulle man kunna säga.
- Man ser ju tydliga spår av Strindberg, Plura och Le Clézio i hans egna verk.
- Åh, de där soporna. Det var innan han renodlade sitt språk och insåg att han kunde själv.
- En sista avslutande fråga: hur är relation idag?
- Den är som den alltid har varit. Oändligt tålmodig, öm och kärleksfull. Kanterna har slipats med åren. Jag måste erkänna att jag var ett ormbo av känslomässig taggtråd innan vi lärde känna varandra, nu är jag utredd och befriad.
- Tack Hanna, det var mycket vänligt att du tog emot oss här i din cell. Lycka till med din nya tobakssort!
- Tackar tackar.
- Och därmed är det slut på veckans program av Märkvärdiga Människor. På återseende om en vecka!
Välkomna till veckans upplaga av Märkvärdiga Människor.
Idag sänder vi en exklusiv intervju med en mycket svårfångad individ.
Vår reporter fick träffa kvinnan bakom mannen som skrivit sig in i svenska folkets hjärtan som ny nationalskald.
- Ja Hanna, du kände ju Fredrik under några år före sekelskiftet. Visste du redan då att han var en begåvning?
- Ja alltså begåvning och begåvning, som svensklärare får man ju läsa det mesta och blir med tiden ganska hårdhudad. Men jo, Fredde berörde mig direkt.
- Du var med andra ord hans lärare?
- Ja fast jag hade inget att lära honom.
- Hur var han som människa då?
-Vaddå människa?
- Alltså, var han sina texter eller var de frikopplade?
- Ingen aning.
- Förstod du någonsin vad han menade?
- Jag tror att jag förstod allting, men frågan var ju vad han ville ha sagt, egentligen, och det blev lite luddigt emellanåt.
- Blev det många missförstånd?
- Ibland tror jag att alltihop är ett missförstånd. Ofta undrade jag vad vi egentligen pratade om, men det kändes inte viktigt att veta det. Det var kul, helt enkelt.
- När träffade du honom senast?
- Ja det är väl en tretti år sen. Han hade kurser i frontallobssex och skrev på boken "18 vägar till Nirvana utan sprit". Han hade blivit nykterist då.
- Åhå, när kom vändpunkten?
- Jag tror det var efter framgångarna med "18 vägar till Nirvana med sprit och lustgas". Han fick en baksmälla som varade i fyra år.
- Du har ju levt på institution större delen av 2000-talet. Hur har det påverkat er relation?
- Vi ses inte så ofta som sagt. Jag har ju utegångsförbud eftersom jag skulle hoppa från Kaknästornet om jag bara fick chansen, eller göra något annat som inte är socialt accepterat. Så vi mailar, det går bra.
- Vad gör man som lärare när man får en sån elev?
- Ingenting, helst. Man tittar på.
- Vad har du gjort med ditt liv efter din lärargärning då?
- Jag tog upp farmors yrke och blev cigarrullerska. Det har gått bra. Just nu håller jag på och utvecklar en ny sorts tobak som är utblandad med ekologiskt odlad Cannabis.
- Jaha. Vad anser du om att hans skrifter är obligatoriska i grundskolan?
- Det är väldigt positivt. Det har länge saknats relevant livskunskap på schemat.
- Ni gav ju ut en roman tillsammans, "Sanning eller kånka". Den är ju i princip helt obegriplig och många litteraturvetare har försökt analysera den och gått bet. Hur vill du beskriva den?
- Den är oerhört osammanhängande. Vi kunde ju aldrig enas om vad den skulle handla om så vi bara skrev. Ingen lyssnade på den andra, och det är väl där, någonstans i skärningspunkten som sanningen finns. Ja det var en härlig tid. Jag drev min feministiska vinkel och Fredde var ju helt emot allt sånt, så det blev en salig blandning av kosmiska vandringar, förundran och förtvivlan. Och en stor portion andlighet. Av det blev en helt ny syntes, en konstruktiv dekonstruktion av två jag skulle man kunna säga.
- Man ser ju tydliga spår av Strindberg, Plura och Le Clézio i hans egna verk.
- Åh, de där soporna. Det var innan han renodlade sitt språk och insåg att han kunde själv.
- En sista avslutande fråga: hur är relation idag?
- Den är som den alltid har varit. Oändligt tålmodig, öm och kärleksfull. Kanterna har slipats med åren. Jag måste erkänna att jag var ett ormbo av känslomässig taggtråd innan vi lärde känna varandra, nu är jag utredd och befriad.
- Tack Hanna, det var mycket vänligt att du tog emot oss här i din cell. Lycka till med din nya tobakssort!
- Tackar tackar.
- Och därmed är det slut på veckans program av Märkvärdiga Människor. På återseende om en vecka!
fredag 6 februari 2009
Jidder från sjunde våningen
38
Jo, här kan man gå på krogen me tvättkorgen under armen.
I pyjamas och skitit hår, helt åkej.
Ta en bira mellan maskinerna. Jorå.
De e ba förortsmännschorna som klär upp sej.
Här e vi vanliga knegare serru. Sista utposten.
Inga flott-orrar här inte, och ingen jäla galleria heller.
Nä, vi e oss själva.
Helt ostajlade. Tare lugnt å så.
Sommar och plankton
Taube och Carl Ankton.
Jorå. Serru.
Genuint elle va fan det heter. Äkta. Man ha ju vatt me.
Ett tag. Man e vandrande kultur.
En annan minns ju utedassen på Hornsgatan, inte fan hade vi nåt badrum.
Jävlit fattit.
Morbror Jonne å hans polare dök efter socker i vattnet
vid Tanto.
Och Kron-Kalle tog guldörhängena
ur mossans öron.
Vi snackar lågkånjunktur på riktit.
Inte som nu då man e fattig bafatt man inte kan tjacka plasmateve.
Nä, annat vare förr.
Svenne Berka. Greta Garbo.
Man e stolt vettu, får tårar i jacken.
Jorå. Kom föbi vettja så ska ja visare.
Vi kan dra en bira på Kvarnen å sen dra till
Zinken och kolla bandy.
Söderstadion är kyrkan och Nacka min Gud.
Å de e så jäla vacket.
Förlinkar du va mandom rotar?
Nä, skorpan gäspar två å man få knata hem
till Knivsöder.
/Söderkisens dotter
Jo, här kan man gå på krogen me tvättkorgen under armen.
I pyjamas och skitit hår, helt åkej.
Ta en bira mellan maskinerna. Jorå.
De e ba förortsmännschorna som klär upp sej.
Här e vi vanliga knegare serru. Sista utposten.
Inga flott-orrar här inte, och ingen jäla galleria heller.
Nä, vi e oss själva.
Helt ostajlade. Tare lugnt å så.
Sommar och plankton
Taube och Carl Ankton.
Jorå. Serru.
Genuint elle va fan det heter. Äkta. Man ha ju vatt me.
Ett tag. Man e vandrande kultur.
En annan minns ju utedassen på Hornsgatan, inte fan hade vi nåt badrum.
Jävlit fattit.
Morbror Jonne å hans polare dök efter socker i vattnet
vid Tanto.
Och Kron-Kalle tog guldörhängena
ur mossans öron.
Vi snackar lågkånjunktur på riktit.
Inte som nu då man e fattig bafatt man inte kan tjacka plasmateve.
Nä, annat vare förr.
Svenne Berka. Greta Garbo.
Man e stolt vettu, får tårar i jacken.
Jorå. Kom föbi vettja så ska ja visare.
Vi kan dra en bira på Kvarnen å sen dra till
Zinken och kolla bandy.
Söderstadion är kyrkan och Nacka min Gud.
Å de e så jäla vacket.
Förlinkar du va mandom rotar?
Nä, skorpan gäspar två å man få knata hem
till Knivsöder.
/Söderkisens dotter
37
37
- Du kommer inte att flytta tillbaka, eller hur?
Hon skurar diskbänken för tredje gången.
- Nej, antagligen inte.
Han tittar ut på 22-kubiksbilen från OK.
- Jag ger det ett år. Om det inte blir bättre kommer jag tillbaka.
Hon säger det helt utan anklagan, men ögonen talar.
Hon vill inte att han ska höra sorgen, hon vill se oberörd
ut. Men i ögonen finns den där hemliga vädjan som han vet
att han kommer att efterkomma.
Och hon vet att han vet.
Han försöker se morsk ut, det hör till spelet.
Hon döljer nästan sin hemliga önskan att han återvänder,
och skäms sedan över att det innebär att hon hoppas att det går åt helvete.
Han ser det och tar tag i en flyttlåda.
Önskar att han kunde leva här, ha ett liv.
Men det går inte. Han blir sjuk om han stannar.
Själen blir torr som lutfisk innan den är blötlagd,
hjärtat blir svart av mögel och instängd ensamhet.
Bättre med kaos, kaos är bättre.
När bilen med hans hem rullar ut på Riks 70
vet han att han kommer att återvända.
Om några år.
Han måste bara bränna broarna först
och ljuset i båda ändar.
Först då kan han komma hem
som veteran
lite äldre, lite klokare, lite trasigare eller helare,
det spelar ingen roll
men han måste leva ett liv
innan han kan komma hem
- Du kommer inte att flytta tillbaka, eller hur?
Hon skurar diskbänken för tredje gången.
- Nej, antagligen inte.
Han tittar ut på 22-kubiksbilen från OK.
- Jag ger det ett år. Om det inte blir bättre kommer jag tillbaka.
Hon säger det helt utan anklagan, men ögonen talar.
Hon vill inte att han ska höra sorgen, hon vill se oberörd
ut. Men i ögonen finns den där hemliga vädjan som han vet
att han kommer att efterkomma.
Och hon vet att han vet.
Han försöker se morsk ut, det hör till spelet.
Hon döljer nästan sin hemliga önskan att han återvänder,
och skäms sedan över att det innebär att hon hoppas att det går åt helvete.
Han ser det och tar tag i en flyttlåda.
Önskar att han kunde leva här, ha ett liv.
Men det går inte. Han blir sjuk om han stannar.
Själen blir torr som lutfisk innan den är blötlagd,
hjärtat blir svart av mögel och instängd ensamhet.
Bättre med kaos, kaos är bättre.
När bilen med hans hem rullar ut på Riks 70
vet han att han kommer att återvända.
Om några år.
Han måste bara bränna broarna först
och ljuset i båda ändar.
Först då kan han komma hem
som veteran
lite äldre, lite klokare, lite trasigare eller helare,
det spelar ingen roll
men han måste leva ett liv
innan han kan komma hem
torsdag 5 februari 2009
5 februari
36
Grönt!
Det är grönt åt alla håll!
Otroligt!
Jag kan gå åt vilket håll som helst, det är grönt!
Om jag går åt vänster kommer jag till grönt
om jag går åt höger kommer jag till grönt
om jag går rakt fram kommer jag till grönt
Det är grönt!
Och om jag inte vet vart jag ska
så spelar det ju ingen roll vart jag går
för det grönt överallt
Och blå himmel också.
Det är bara för mycket
Var ligger det här stället?
Dit vill jag
Om jag bara går där det är grönt
så är det grönt
4 februari
35
Jag hade befarat den här dagen, eftersom jag skulle vara på två ställen samtidigt.
Jag skulle ha lektion med min vanliga klass och hålla i den första träffen med distanskursen.
På samma dag och timme.
Ingen kunde vara vikarie.
Ingen.
Det finns en subtil ordning för bestraffningar på min arbetsplats.
Jag har varit för kaxig.
Jag har stuckit ut hakan och sagt att jag gärna har distanskursen.
Det var inte bra.
För man ska tycka illa om distanskurser.
Det är inte bra pedagogik säger de.
Det beror på vilken pedagogik man använder säger jag.
Och gör kursen.
Då får man ingen hjälp när man sitter i skiten
och har blivit dubbelbokad.
Då blir alla plötsligt mycket upptagna.
Men jag löste det
genom att vara på båda ställena samtidigt
med en timmes förskjutning åt ena hållet
så det gick bra
och jag behöver ingen vikarie nästa gång
bara så ni vet
Ha!
Jag hade befarat den här dagen, eftersom jag skulle vara på två ställen samtidigt.
Jag skulle ha lektion med min vanliga klass och hålla i den första träffen med distanskursen.
På samma dag och timme.
Ingen kunde vara vikarie.
Ingen.
Det finns en subtil ordning för bestraffningar på min arbetsplats.
Jag har varit för kaxig.
Jag har stuckit ut hakan och sagt att jag gärna har distanskursen.
Det var inte bra.
För man ska tycka illa om distanskurser.
Det är inte bra pedagogik säger de.
Det beror på vilken pedagogik man använder säger jag.
Och gör kursen.
Då får man ingen hjälp när man sitter i skiten
och har blivit dubbelbokad.
Då blir alla plötsligt mycket upptagna.
Men jag löste det
genom att vara på båda ställena samtidigt
med en timmes förskjutning åt ena hållet
så det gick bra
och jag behöver ingen vikarie nästa gång
bara så ni vet
Ha!
tisdag 3 februari 2009
Missad chans! 3 februari
3 februari
Om jag inte tar chansen att gå och lägga mig nu så kommer jag inte att somna alls inatt!
Mitt sovtåg går NU...
Om jag inte tar chansen att gå och lägga mig nu så kommer jag inte att somna alls inatt!
Mitt sovtåg går NU...
måndag 2 februari 2009
Ljuset 32
1 februari:
Ljuset är allt.
Ljuset är inuti, även när det inte syns.
Det vet hon.
Hon går med skakande händer och en hares hjärta
in i det mörka med sitt minimala ljus.
Livrädd men beslutsam, det finns ingen annan väg.
När ljuset kommer utifrån jublar själen.
Ljuset är allt. Solen är allt. Solen är livet.
Ljusa nätter, vita nätter, hon vill vara där de vita nätterna är.
Vill vara i ljus alltid.
Vill inte vara i mörker halva året. Halva livet.
Blir arg, deprimerad, hämmad, ledsen och trött.
Blir en annan person med ljuset närvarande.
Blir hel
Är halv när midnatt råder
Förbannar mörkret och ruinerar sig på ljusslingor
Idag såg hon en aning av ljuset och insåg
jublande
att hon har överlevt
ännu en vinter
Ljuset är allt.
Ljuset är inuti, även när det inte syns.
Det vet hon.
Hon går med skakande händer och en hares hjärta
in i det mörka med sitt minimala ljus.
Livrädd men beslutsam, det finns ingen annan väg.
När ljuset kommer utifrån jublar själen.
Ljuset är allt. Solen är allt. Solen är livet.
Ljusa nätter, vita nätter, hon vill vara där de vita nätterna är.
Vill vara i ljus alltid.
Vill inte vara i mörker halva året. Halva livet.
Blir arg, deprimerad, hämmad, ledsen och trött.
Blir en annan person med ljuset närvarande.
Blir hel
Är halv när midnatt råder
Förbannar mörkret och ruinerar sig på ljusslingor
Idag såg hon en aning av ljuset och insåg
jublande
att hon har överlevt
ännu en vinter
Lost 33
2 februari
Jag har tappat bort Olof Palmes autograf. Jag har haft den sedan 1981 på en en gul post-it lapp. Han och Harry Schein hade spelat tennis och efter matchen smög vi fram, mina kusiner och jag.
Jag har tappat bort mitt lugn, det som utmärkte mig bland andra förr i tiden.
Jag har tappat tidsuppfattningen, vet inte längre hur lång en vecka är eller en månad är mätt i handlingar. Jag kan inte mäta tid längre, jag övertrasserar hela tiden.
Jag har tappat många papperslappar och går med barfot själ på isen mellan ön och fastlandet.
Men jag har skor.
Jag har tappat bort min almanacka och min klocka och jag orkar inte leta efter dom. Nu är det ju ändå bara två tider - halvljust och beckmörkt.
Jag har tappat bort skattemärket till bilen. Beställer nytt.
Jag har tappat bort förmågan att vara trött utan att det syns.
Jag har tappat bort min föreläsning om runor och facit till Blueprint C.
Jag har tappat bort stora delar av mig själv till förmån för jobbet som inte klaras av med mindre än att man klipper en tå och skär en häl.
Fucking arbetsmarknad, hallå, det är ett samhällsproblem, inte ett individproblem - hör ni det! Ni som ska höra det - osynliga tidsanda med ansvarsfrihet.
Jag har tappat bort min musik.
Men jag har kvar
min trumma, mina kohorn och mina spilåpipor,
för dom hinner jag äntligen spela på
när allt annat är förlorat!
Barn's burnt down
Now I can see the moon
Jag har tappat bort Olof Palmes autograf. Jag har haft den sedan 1981 på en en gul post-it lapp. Han och Harry Schein hade spelat tennis och efter matchen smög vi fram, mina kusiner och jag.
Jag har tappat bort mitt lugn, det som utmärkte mig bland andra förr i tiden.
Jag har tappat tidsuppfattningen, vet inte längre hur lång en vecka är eller en månad är mätt i handlingar. Jag kan inte mäta tid längre, jag övertrasserar hela tiden.
Jag har tappat många papperslappar och går med barfot själ på isen mellan ön och fastlandet.
Men jag har skor.
Jag har tappat bort min almanacka och min klocka och jag orkar inte leta efter dom. Nu är det ju ändå bara två tider - halvljust och beckmörkt.
Jag har tappat bort skattemärket till bilen. Beställer nytt.
Jag har tappat bort förmågan att vara trött utan att det syns.
Jag har tappat bort min föreläsning om runor och facit till Blueprint C.
Jag har tappat bort stora delar av mig själv till förmån för jobbet som inte klaras av med mindre än att man klipper en tå och skär en häl.
Fucking arbetsmarknad, hallå, det är ett samhällsproblem, inte ett individproblem - hör ni det! Ni som ska höra det - osynliga tidsanda med ansvarsfrihet.
Jag har tappat bort min musik.
Men jag har kvar
min trumma, mina kohorn och mina spilåpipor,
för dom hinner jag äntligen spela på
när allt annat är förlorat!
Barn's burnt down
Now I can see the moon
lördag 31 januari 2009
Utmaning 30
30
Soppatorsk. Vad annars.
Måndagmorgon och U-sväng på Långholmsgatan,
ingen bra combo. Tvärstopp.
Fem filer i vardera riktningen, snöblandat regn och mörkt
som i en röv. Och rusning.
-Ja tuta ni, det hjälper föga! Arslen!
Ut och knuffa, hjälp till då istället för att tuta, mongobilister!
Idioter!
Hoppla! Ja just det nu kommer 4:an också, mög, och polisen.
Inte få panik, andas, ANDAS, sååå ja.
-Va, misstänkt? Men jag har ju bara slut på bensin, ska jag blåsa?
Jaha ja, visst, whatever. Förbjudet med U-sväng? Aj då jag glömde det,
eller såg inte för det snöar så mycket. Nä. Inga undantag. Just det.
Inga undanflykter heller. 700 spänn.
Som en full tank hade kostat. Körkortet också?
Jaha. Tar ni hand om bilen då? Nehej, inte det.
Ja men då kan vi väl gå in på 7eleven och köpa fika då om vi ska stå här tills
fan avlöser oss.
Ironisk ja, vad annars?
Vad hände med att hjälpa en dam i nöd? Sexistiskt?
Ja ni är ju också damer, ursäkta.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, har ni läst den?
Nähä.
Ja men jag går väl och ställer mej mitt på vägen här då och väntar på nästa buss
och blir överkörd.
Nu tänker jag börja gråta. Bara så ni vet. Och gå härifrån.
Jag går nu. Hem. Ja, och lämna bilen.
Ingen soppa, inget körkort, alla är arga och jag orkar inte mer.
Adjö. Hej då.
(Springer därifrån med tusen tutande bilhorn tjutande i öronen)
(Poliserna springer efter, bärgaren kommer, Radio Stockholms trafikredaktion
talar om en övergiven bil mitt i korsningen och köer på flera mil.
Men det är en annan historia, den här får jag inte slut på.)
Soppatorsk. Vad annars.
Måndagmorgon och U-sväng på Långholmsgatan,
ingen bra combo. Tvärstopp.
Fem filer i vardera riktningen, snöblandat regn och mörkt
som i en röv. Och rusning.
-Ja tuta ni, det hjälper föga! Arslen!
Ut och knuffa, hjälp till då istället för att tuta, mongobilister!
Idioter!
Hoppla! Ja just det nu kommer 4:an också, mög, och polisen.
Inte få panik, andas, ANDAS, sååå ja.
-Va, misstänkt? Men jag har ju bara slut på bensin, ska jag blåsa?
Jaha ja, visst, whatever. Förbjudet med U-sväng? Aj då jag glömde det,
eller såg inte för det snöar så mycket. Nä. Inga undantag. Just det.
Inga undanflykter heller. 700 spänn.
Som en full tank hade kostat. Körkortet också?
Jaha. Tar ni hand om bilen då? Nehej, inte det.
Ja men då kan vi väl gå in på 7eleven och köpa fika då om vi ska stå här tills
fan avlöser oss.
Ironisk ja, vad annars?
Vad hände med att hjälpa en dam i nöd? Sexistiskt?
Ja ni är ju också damer, ursäkta.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, har ni läst den?
Nähä.
Ja men jag går väl och ställer mej mitt på vägen här då och väntar på nästa buss
och blir överkörd.
Nu tänker jag börja gråta. Bara så ni vet. Och gå härifrån.
Jag går nu. Hem. Ja, och lämna bilen.
Ingen soppa, inget körkort, alla är arga och jag orkar inte mer.
Adjö. Hej då.
(Springer därifrån med tusen tutande bilhorn tjutande i öronen)
(Poliserna springer efter, bärgaren kommer, Radio Stockholms trafikredaktion
talar om en övergiven bil mitt i korsningen och köer på flera mil.
Men det är en annan historia, den här får jag inte slut på.)
fredag 30 januari 2009
27
27
Civilstånd: skild sedan 1999-07
3 st anmärkningar på totalt 2,2 tkr finns registrerade.
Restförd studiemedelsavg 08-12-17 1.268
Restförd trängselskatt 08-06-04 310
Restförd felparkeringsavgift 08-02-20 600
Obs att en betalningsanmärkning har registrerats under den senaste 6-månadersperioden.
Anmärkning presenteras i tre år, dvs 36 mån.
Ännu inte:
Konkursansökan, Misskött kredit och missbrukat bankkonto, Missbrukad kontokredit, Skuldsanering, Näringsförbud.
Men det är bara en tidsfråga. Tänker jag.
Så ser den ut, skammen jag bär som egentligen inte borde bäras som skam.
Skild.
Pank.
Loser. Big time.
Tre år i kylan, igen.
Sånt pratar man inte om.
Det blir obehagligt. För alla.
Biter ihop och kämpar på.
UC:s brev påminner mig om vem jag är. Varje gång. Brev efter brev med strypta krediter och "vi vill erbjuda våra kunder det bästa och därför måste vi tyvärr säga upp din kredit". Och skilsmässa.
I förhållande till mig själv kan jag bära det. Jag har levt på snedden och på tvären och inte gjort som man sagt åt mig. Alltid tvärtom. Alltid följa hjärtat. Ända in i UC.
Det är i förhållande till min rika vän jag skäms.
Den vita, rena, fläckfria, solventa.
För vilken pengar aldrig varit ett problem och som inte förstår frågan ens.
Såsom jag inte förstår innebörden i ordet rik eftersom jag aldrig varit det.
Jag kan bara ha fördomar, han med.
Jag inbillar mig att jag luktar när vi ses. Att jag smittar.
Betalningsanmärkning.
Ekonomisk AIDS, pest, Ebola, smittkoppor.
Karantän tre år.
Allt jag inte kan göra under tre år.
Jag borde inte skämmas. Men jag gör det ändå.
Civilstånd: skild sedan 1999-07
3 st anmärkningar på totalt 2,2 tkr finns registrerade.
Restförd studiemedelsavg 08-12-17 1.268
Restförd trängselskatt 08-06-04 310
Restförd felparkeringsavgift 08-02-20 600
Obs att en betalningsanmärkning har registrerats under den senaste 6-månadersperioden.
Anmärkning presenteras i tre år, dvs 36 mån.
Ännu inte:
Konkursansökan, Misskött kredit och missbrukat bankkonto, Missbrukad kontokredit, Skuldsanering, Näringsförbud.
Men det är bara en tidsfråga. Tänker jag.
Så ser den ut, skammen jag bär som egentligen inte borde bäras som skam.
Skild.
Pank.
Loser. Big time.
Tre år i kylan, igen.
Sånt pratar man inte om.
Det blir obehagligt. För alla.
Biter ihop och kämpar på.
UC:s brev påminner mig om vem jag är. Varje gång. Brev efter brev med strypta krediter och "vi vill erbjuda våra kunder det bästa och därför måste vi tyvärr säga upp din kredit". Och skilsmässa.
I förhållande till mig själv kan jag bära det. Jag har levt på snedden och på tvären och inte gjort som man sagt åt mig. Alltid tvärtom. Alltid följa hjärtat. Ända in i UC.
Det är i förhållande till min rika vän jag skäms.
Den vita, rena, fläckfria, solventa.
För vilken pengar aldrig varit ett problem och som inte förstår frågan ens.
Såsom jag inte förstår innebörden i ordet rik eftersom jag aldrig varit det.
Jag kan bara ha fördomar, han med.
Jag inbillar mig att jag luktar när vi ses. Att jag smittar.
Betalningsanmärkning.
Ekonomisk AIDS, pest, Ebola, smittkoppor.
Karantän tre år.
Allt jag inte kan göra under tre år.
Jag borde inte skämmas. Men jag gör det ändå.
torsdag 29 januari 2009
Utmaning 29
29
Varning för trekanter!
De är totalt livsfarliga och helt oberäkneliga.
Är den rödkantad bör man vara
extra uppmärksam.
Kallas då också triangel, och märket återfanns förr
på läkemedel som man blev rolig av.
Då detta uppdagades togs varningstriangeln bort.
Allmänheten hindras från att försöka ha kul med tabletter
och hostmediciner genom att preparaten numera är kamouflerade
i vanliga vita askar.
Dock finns en underjordisk rörelse som håller minnet
av triangelmedicinerna vid liv och vidarebefordrar
kunskaperna muntligt. De är mycket svåra att få kontakt med,
likt papperslösa flyktingar gömmer de sig
i samhället, beskyddade av likasinnade.
Denna trekant, eller triangel, varnar dock
för något helt annat.
Den betyder "varning för vitt" och
återfinns på helt bisarra ställen.
I krogmiljöer betyder den till exempel
"här finns det kokain" och om man
går förbi måste man snorta, annars blir det dryga böter.
I tvättstugor betyder den "varning för tvättmedel"
och på bibliotek " varning för oskrivna blad".
Om man ignorerar den sistnämnda tvingas man
skriva en bok innan man får gå ut.
Den kan också betyda "varning för tomhet"
och återfinns i olika sammanhang.
Det kan vara en ihålig teaterpjäs, en film utan innehåll,
en hjärna utan tankar.
Då dessa är farliga och meningslösa måste de märkas ut
så att allmänheten kan akta sig.
När det gäller tomhet i själen används triangeln uppochner,
och fungerar då som radar för att dra till sig innehåll.
Utmaning 29/Scen
29
Han är långt borta i tankarna och ser inte att han passerat skylten.
Han är så inne i sitt letande att han inte noterar
att gestapokvinnan med rasselnycklarna närmar sig,
hennes skor är ljuddämpade och uniformen är gjord
av halvfranska band.
Hon knackar honom på axeln och harklar sig:
- Öhööhöööm, hur var det här då?
- Va? Ursäkta?
- Du är på tomma-bladavdelningen sedan en halvtimme och du har inte börjat skriva än.
- Ääää va säger du?
- Spela inte dum. Sätt dig där nu och skriv. 300 sidor.
-Men jag gick in av misstag. Jag såg inte skylten, jag svär!
- Jaha den har man hört förr. Men regler är regler. Här. Varsego. Penna och papper.
-Me...men ja kan inte skriva, jag har dyslexi och är analfabet, det går inte!
-Har du intyg?
-Nä brorsan har det, han är därborta.
-Om du inte har det själv gills det inte.
-Men jag svär, jag kan inte skriva! Och inte läsa heller!
-Nä just det, och då brukar man ofta gå till biblioteket, eller hur? Hur kan du veta att du har dyslexi om du inte är alfabetiserad? Du ljuger.
- Nej jag svär, jag kan inte!
- Sluta svär, det blir tjatigt. Gå och skriv nu, annars kallar jag på vakten.
- Men kärring sluta för fan, jag letade bara efter en sak, jag ska gå nu!
- Vad letade du efter här, här finns ju bara tomma böcker?
- Ja men jag vill ha en tom bok för jag kan ju ändå inte läsa men om jag har en bok ser det ut som om jag kan det och då ser jag normal ut när jag sitter och fikar och läser.
-Ha! Du sa att du inte visste att du var på den här avdelningen. Nu är du fast, vakt hitåt!
Efter fyra veckor sitter han fortfarande där. Ibland får han gå ut och ta en cig. Personalen kommer med mat, han sover på golvet med en filt över sig och och en rulle gamla Helsingin Sanomaat under huvudet. Han har just lärt sig alfabetet och kommer inom en snar framtid att börja på den första av de trehundra sidorna. Han beräknas vara färdig om två år.
Han är långt borta i tankarna och ser inte att han passerat skylten.
Han är så inne i sitt letande att han inte noterar
att gestapokvinnan med rasselnycklarna närmar sig,
hennes skor är ljuddämpade och uniformen är gjord
av halvfranska band.
Hon knackar honom på axeln och harklar sig:
- Öhööhöööm, hur var det här då?
- Va? Ursäkta?
- Du är på tomma-bladavdelningen sedan en halvtimme och du har inte börjat skriva än.
- Ääää va säger du?
- Spela inte dum. Sätt dig där nu och skriv. 300 sidor.
-Men jag gick in av misstag. Jag såg inte skylten, jag svär!
- Jaha den har man hört förr. Men regler är regler. Här. Varsego. Penna och papper.
-Me...men ja kan inte skriva, jag har dyslexi och är analfabet, det går inte!
-Har du intyg?
-Nä brorsan har det, han är därborta.
-Om du inte har det själv gills det inte.
-Men jag svär, jag kan inte skriva! Och inte läsa heller!
-Nä just det, och då brukar man ofta gå till biblioteket, eller hur? Hur kan du veta att du har dyslexi om du inte är alfabetiserad? Du ljuger.
- Nej jag svär, jag kan inte!
- Sluta svär, det blir tjatigt. Gå och skriv nu, annars kallar jag på vakten.
- Men kärring sluta för fan, jag letade bara efter en sak, jag ska gå nu!
- Vad letade du efter här, här finns ju bara tomma böcker?
- Ja men jag vill ha en tom bok för jag kan ju ändå inte läsa men om jag har en bok ser det ut som om jag kan det och då ser jag normal ut när jag sitter och fikar och läser.
-Ha! Du sa att du inte visste att du var på den här avdelningen. Nu är du fast, vakt hitåt!
Efter fyra veckor sitter han fortfarande där. Ibland får han gå ut och ta en cig. Personalen kommer med mat, han sover på golvet med en filt över sig och och en rulle gamla Helsingin Sanomaat under huvudet. Han har just lärt sig alfabetet och kommer inom en snar framtid att börja på den första av de trehundra sidorna. Han beräknas vara färdig om två år.
måndag 26 januari 2009
Ursäkta röran, vi bygger om igen
Nu är jag i farten igen.
Har stora bryderier om hur den här bloggen ska se ut. Det är alltid något fel, och då måste jag ändra.
Men ge inte upp om mig, jag kan bestämma mig! Lovar!
:)
26
SkrivPuff: Utmaning 26
"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till"
Han skrattar, och inser än en gång att det är det enda rätta, den enda möjliga vägen framåt.
Naiv, kallas han. Lättmanipulerad. Det gör ont. Men han kan inte sluta.
Kan inte släppa in misstänksamheten och cynismen i sig igen, då blir han sjuk. Det vet han. Det vet inte de andra.
Ibland låter han sig sjunka ner i förtvivlans djupa träsk för att han inte orkar.
Han orkar inte.
"Livet är inte ett krig" säger någon till honom.
Jo, det är det tamejfan visst det, tänker han då. Ett jävla skitkrig.
Med vapenvilor, förhandlingar, svek, manipulation, list, illvilja, bomber och missiler, väntade och oväntade.
Ibland syns Fi, ibland vet han inte vem det är. Orkar inte.
De som har lösningen når inte honom. Han lever inte ett liv, han ska vinna ett krig.
Han sitter i meditationsställningen som de medeltida munkarna gjorde.
På knä, med en kudde under baken. Det är skönt. Vilsamt. Han landar i sig själv och i universum.
Den goda människan lägger händerna på hans axlar och trycker milt neråt, det blir tungt.
Han trycks ner i kudden men vacklar inte, tappar inte balansen. Blir bara tyngre.
Det är inte obehagligt. Han blir förvånad men rör sig inte.
" För att du ska känna hur mycket du orkar bära" viskar hon med sin änglaröst i hans öra.
Då ler han.
Värmen från hennes händer och röst sprider sig i kroppen och han sitter stilla i tjugo minuter till.
Utan att röra sig, bara andas.
Och han bär. Han bär sig själv, han bär andra, han bär böcker och mat, kattsand, konflikter, skurhinkar, bildäck, ångest och oro.
Han ser inte nyttan med det alls, men kan inte sluta. Det finns bara en väg - framåt.
Den största bördan, näst efter den kroniska bristen på pengar och tid, är hans egen längtan efter kärlek, närhet, ömhet.
Och det är då orden kommer till honom, hans mantra.
"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till".
Och det är precis så han kommer att göra, den dag det är dags igen.
”Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen.”
Han är så full av osammanhängande ord och fraser. Vet inte varför, struntar i varför.
Han vill inte ha torra ben i kroppen och en nedslagen ande. Han vill ha ett möte med en annan människa, ett äkta möte, äntligen, igen, för sjuttioelfte gången.
För det är ju den enda vettiga vägen att gå.
Han ska än en gång frimodigt och frivilligt gå att möta en annan människa,
veta att det antagligen slutar i tårar denna gång med, men kanske kanske slutar det i skratt denna gång?
Bara för att de första sjuttioelva gångerna slutat i sorg betyder ju inte det att de måste göra det alltid?
Han ska springa fram mot det nya mötet och bli lurad minst en gång till.
Men han klarar det. Han vill det. Han orkar bära mer än han tror, varje gång.
"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till"
Han skrattar, och inser än en gång att det är det enda rätta, den enda möjliga vägen framåt.
Naiv, kallas han. Lättmanipulerad. Det gör ont. Men han kan inte sluta.
Kan inte släppa in misstänksamheten och cynismen i sig igen, då blir han sjuk. Det vet han. Det vet inte de andra.
Ibland låter han sig sjunka ner i förtvivlans djupa träsk för att han inte orkar.
Han orkar inte.
"Livet är inte ett krig" säger någon till honom.
Jo, det är det tamejfan visst det, tänker han då. Ett jävla skitkrig.
Med vapenvilor, förhandlingar, svek, manipulation, list, illvilja, bomber och missiler, väntade och oväntade.
Ibland syns Fi, ibland vet han inte vem det är. Orkar inte.
De som har lösningen når inte honom. Han lever inte ett liv, han ska vinna ett krig.
Han sitter i meditationsställningen som de medeltida munkarna gjorde.
På knä, med en kudde under baken. Det är skönt. Vilsamt. Han landar i sig själv och i universum.
Den goda människan lägger händerna på hans axlar och trycker milt neråt, det blir tungt.
Han trycks ner i kudden men vacklar inte, tappar inte balansen. Blir bara tyngre.
Det är inte obehagligt. Han blir förvånad men rör sig inte.
" För att du ska känna hur mycket du orkar bära" viskar hon med sin änglaröst i hans öra.
Då ler han.
Värmen från hennes händer och röst sprider sig i kroppen och han sitter stilla i tjugo minuter till.
Utan att röra sig, bara andas.
Och han bär. Han bär sig själv, han bär andra, han bär böcker och mat, kattsand, konflikter, skurhinkar, bildäck, ångest och oro.
Han ser inte nyttan med det alls, men kan inte sluta. Det finns bara en väg - framåt.
Den största bördan, näst efter den kroniska bristen på pengar och tid, är hans egen längtan efter kärlek, närhet, ömhet.
Och det är då orden kommer till honom, hans mantra.
"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till".
Och det är precis så han kommer att göra, den dag det är dags igen.
”Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen.”
Han är så full av osammanhängande ord och fraser. Vet inte varför, struntar i varför.
Han vill inte ha torra ben i kroppen och en nedslagen ande. Han vill ha ett möte med en annan människa, ett äkta möte, äntligen, igen, för sjuttioelfte gången.
För det är ju den enda vettiga vägen att gå.
Han ska än en gång frimodigt och frivilligt gå att möta en annan människa,
veta att det antagligen slutar i tårar denna gång med, men kanske kanske slutar det i skratt denna gång?
Bara för att de första sjuttioelva gångerna slutat i sorg betyder ju inte det att de måste göra det alltid?
Han ska springa fram mot det nya mötet och bli lurad minst en gång till.
Men han klarar det. Han vill det. Han orkar bära mer än han tror, varje gång.
söndag 25 januari 2009
Tråkigt, utmaning 22
Det är arbetskväll och Den Stora Ledaren talar till fångarna i Gulag. Jag tänker på Stalin och Sovjet. Hon är med via telebild som inte funkar, man hör hennes röst men bilden fastnar och hänger sig hela tiden så jag måste blunda för att höra vad hon säger. Hon redovisar resultatet av vår förment anonyma arbetsmiljöenkät, där 85 % av de som svarat tycker att arbetskvällarna är bra och meningsfulla. Övriga 15 % tycker att de suger, men eftersom enkäten inte är så anonym är det lätt att lista ut vilka de är och de ska kallas in till samtal. För så är det här.
Likt en religiös sekt där klentrogna och tvivlare kallas till församlingens äldste för att antingen få Satan utdriven ur sig eller lämna sekten. Vi andra, de 85 % som inte tyckte det var någon idé att säga annat än att arbetskvällarna är bra och meningsfulla, sitter tysta. Här får inte finnas tvivel, inte kritik, man har skrivit på, basta.
Vi kallas Medarbetare, inte Anställda. Det är för att vi ska tro att vi arbetar i en platt organisation, där alla är lika mycket värda och alla arbetsuppgifter är lika viktiga. Det är för att dölja att vi inte har råd att ha någon anställd administration, det ställs mot att det skulle bli en lärartjänst mindre om vi hyrde in någon som kunde administrera. Man måste sköta all administration själv, inklusive skruva i glödlampor och renovera lokalerna. Vi slipper städa dock, det gör en städfirma som använder våra datorer för att surfa runt och titta på djurporr på nätterna.
Vi pratar mycket sällan pedagogik, vi pratar listor, elevantal och ekonomi. Vi byter chef var tredje månad. Det ena UFO:t avlöser det andra.
Trots att 85 % av oss sägs gilla arbetskvällarna är ledningens paranoida kontrollbehov gränslöst. Vi prickas av, vaktar svartsjukt på vem som kommer för sent och går tidigare. Det har talats om löneavdrag om man inte dyker upp alls. Om någon kollega plötsligt står utan barnvakt är det illa sett om hon eller han måste stanna hemma. Om en chef inte har någon barnvakt är det ok att stanna hemma. Då och då är det snoriga ungar med på våra arbetskvällar för att föräldern inte vågat vara hemma. Rädslan för det subtila ogillandet är för övermäktig.
Jag skriver det här medan Den Stora Ledaren talar. Hon ser mig inte, så jag kan skriva i min anteckningsbok och alla tror att jag antecknar det hon säger. Jag är en duktig Medarbetare. Vi sitter i bio-sittning och lyssnar skenheligt. Vi har fått ett papper i handen där vi kan läsa exakt det Ledaren säger. En kollega har somnat, två till är på väg. Jag är rädd för Ledaren. Hon är falsk och listig och dominant. Jag skulle aldrig ge mig in i en diskussion med henne, för jag vet att jag skulle säga allt det där som man inte får säga och då skulle jag få sparken. Och ljuga kan jag inte, det vänder sig i magen på mig och jag börjar skämmas inför mig själv, så det är inget alternativ. Jag håller mig ur vägen för henne så gott jag kan.
Efteråt får vi en föreläsning om hermeneutik. Jag har två vetenskapliga grundutbildningar, jag kan det här, och föreläsaren är tråkig. Jag får ont i magen av ångest och stress, jag pallar inte att sitta kvar så jag smyger ut och sätter mig på toa en stund. Det känns som om jag håller på att kvävas. Jag kan inte förmå mig till att gå tillbaka in igen, jag känner mig intellektuellt kränkt av att tvingas åhöra något som jag redan kan och som jag tycker är slöseri med tid. Jag har så mycket annat jag hade kunnat göra, min inbox är full av olästa och obesvarade mail, min rättningshög är decimetertjock och jag har föreläsning i engelska B imorgon. Förbereda sig behöver man inte heller, för man ska kunna sitt ämne när man börjar jobba här. Man ska svara i telefon istället för att planera. Annars är man en Dålig Medarbetare.
Ja, mina systrar som är kvar i smeten, en dag ska någon av oss säga att kejsaren inte har några kläder.
lördag 24 januari 2009
SkrivPuff: Utmaning 23
SkrivPuff: Utmaning 23
Hon sitter vid bordet med vita duken och försöker att inte smutsa ner den med sin blotta närvaro. Kaos sprider sig. Termodynamikens första lag. Skrämmande. Hon ytandas för att håla kaoset och fattigdomen och losern inom sig, den får inte synas här. Hon ler hela tiden. Reseledarleendet som efter ett tag blir läderartat och lite skevt. Hon vet hur man uppför sig, hon har fått en borgerlig uppfostran av sin mamma som gått i flickskola. Men hon hatar att prata om inredning, kuddar, tapeter, guuuuud vilken vacker lägenhet eller ska man säga våning hi hi, är det en äkta Renoir ja så klart, har ni sett vilka vackra tyger de fått in på Svenskt Tenn Nähäää men guuuuud då måste vi åka dit och titta och vi åker till Salzburg nästa vecka jaha och vi åker till Maldiverna i tre månader guuuud va trevligt ja eller huuuur det är så fiiiiint där och jo vi var ju i Japan och på rundresa i Kina det var jättetrevligt fina hotell och bra guider det verkar ju bra där i all oändlighet. Så länge de inte tilltalar henne går det bra, så länge hon håller fokus från sig själv genom att ställa motfrågor hela tiden kommer hon oftast undan. Men idag gör hon inte det.
- Och hur går det på jobbet då? Var var det du jobbade nu igen? Trivs du?
Det är nu hon hoppar. Orkar inte detta en gång till.
- Nä, min chef är en nervös kontrollfobiker, min närmaste kollega är alkoholist och går på Antabus och min andra kollega är kvar i det anala stadiet. Så det är rätt tufft.
- Men eleverna då, de är väl trevliga?
Allt ska vara trevligt. Inga fläckar på det trevliga.
- Ja, när de inte är bakfulla eller påtända. De mår ju så dåligt också, men det är ju inte så konstigt när de vuxit upp med incest och övergrepp och i knarkarkvartar och på fosterhem. Har ni incest i familjen förresten? Jag har alltid tyckt att det är lite konstig stämning hos er. Som om ni aldrig pratar med varandra, bara om gardiner och NK och lägenheter. Jag tycker det är rätt trist. Har ni läst Martin Buber förresten? Inte? Kalle, berätta när du hittade Majsan i sängen med en annan kvinna. Hur var det? Hur kändes det? Och Bitte, vad har du för åsikt om konflikten i Gaza? Hur ska du rösta nu till EU-parlamentet? Jasså du vissste inte att det var val? Nä man kan ju inte veta allt, det är sant. Nä hörni, nu ska jag hem och räkna kuverten från Kron-Kalle, och inkassobreven. Är det inte du Dutte som brukar segla den där Intrum-Justitia-båten? Det är jag som betalat den vettu. Jorå. Är det ok om jag lånar toan innan jag går? Måste skita, har varit förstoppad i flera dagar men nu känner jag att det kommer.
Det är tyst runt bordet. Hon går rakt ut genom dörren, utan att passera toan.
Hon sitter vid bordet med vita duken och försöker att inte smutsa ner den med sin blotta närvaro. Kaos sprider sig. Termodynamikens första lag. Skrämmande. Hon ytandas för att håla kaoset och fattigdomen och losern inom sig, den får inte synas här. Hon ler hela tiden. Reseledarleendet som efter ett tag blir läderartat och lite skevt. Hon vet hur man uppför sig, hon har fått en borgerlig uppfostran av sin mamma som gått i flickskola. Men hon hatar att prata om inredning, kuddar, tapeter, guuuuud vilken vacker lägenhet eller ska man säga våning hi hi, är det en äkta Renoir ja så klart, har ni sett vilka vackra tyger de fått in på Svenskt Tenn Nähäää men guuuuud då måste vi åka dit och titta och vi åker till Salzburg nästa vecka jaha och vi åker till Maldiverna i tre månader guuuud va trevligt ja eller huuuur det är så fiiiiint där och jo vi var ju i Japan och på rundresa i Kina det var jättetrevligt fina hotell och bra guider det verkar ju bra där i all oändlighet. Så länge de inte tilltalar henne går det bra, så länge hon håller fokus från sig själv genom att ställa motfrågor hela tiden kommer hon oftast undan. Men idag gör hon inte det.
- Och hur går det på jobbet då? Var var det du jobbade nu igen? Trivs du?
Det är nu hon hoppar. Orkar inte detta en gång till.
- Nä, min chef är en nervös kontrollfobiker, min närmaste kollega är alkoholist och går på Antabus och min andra kollega är kvar i det anala stadiet. Så det är rätt tufft.
- Men eleverna då, de är väl trevliga?
Allt ska vara trevligt. Inga fläckar på det trevliga.
- Ja, när de inte är bakfulla eller påtända. De mår ju så dåligt också, men det är ju inte så konstigt när de vuxit upp med incest och övergrepp och i knarkarkvartar och på fosterhem. Har ni incest i familjen förresten? Jag har alltid tyckt att det är lite konstig stämning hos er. Som om ni aldrig pratar med varandra, bara om gardiner och NK och lägenheter. Jag tycker det är rätt trist. Har ni läst Martin Buber förresten? Inte? Kalle, berätta när du hittade Majsan i sängen med en annan kvinna. Hur var det? Hur kändes det? Och Bitte, vad har du för åsikt om konflikten i Gaza? Hur ska du rösta nu till EU-parlamentet? Jasså du vissste inte att det var val? Nä man kan ju inte veta allt, det är sant. Nä hörni, nu ska jag hem och räkna kuverten från Kron-Kalle, och inkassobreven. Är det inte du Dutte som brukar segla den där Intrum-Justitia-båten? Det är jag som betalat den vettu. Jorå. Är det ok om jag lånar toan innan jag går? Måste skita, har varit förstoppad i flera dagar men nu känner jag att det kommer.
Det är tyst runt bordet. Hon går rakt ut genom dörren, utan att passera toan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)