115
- Du kan aldrig gissa vad jag har för ursäkt den här gången.
Syrran är på Säter igen.
Klart jag kan komma på partajet ändå, men det känns liksom lite tungt härinne. Typ sten i bröstet.
Hon måste samla kraft nu, så att hon orkar ta hand om mamma och sitt gudbarn. Hon vet att de har en jobbig tid framför sig nu med gråt, skrik, anklagelser, det vanliga, det oändliga.
Måste skydda barnet.
Måste skydda barnet från mammans vårdslösa inbjudande av losermän i deras vardag.
Måste skydda barnet från en psykiskt sjuk förälder
och en psykiskt sjuk morfar.
Måste skydda mormor så att hon orkar.
Måste få kraft från något hittills oupptäckt batteri eller kärnkraftverk.
Superkvinnan kallade de henne igår, med en underton av ironi. Det gjorde ont.
Superkvinnor föds ur ensamhet, finner sig ensamma och gör det de kan för att klara sig.
De skaffar bettskenor och spikmattor.
För de vet, att om de faller, tar ingen emot.
De måste hela tiden klara sig själva.
Och framförallt inte bli bittra.
jag tycker att du borde satt stopp efter meningen "För de vet att om de faller tar ingen emot."
SvaraRaderaAnnars en fin och stark krigartext, och rolig, "typ sten i bröstet" ska jag sno rakt av.
Kram
krigartext gillade jag!!!
SvaraRaderamer sånt!!!
Strålande bra, tycker jag! Och håller ändå med Lillemor om slutet. Det var så snyggt, just "För de vet att om de faller tar ingen emot". "Måste skydda barnet från mammans vårdslösa inbjudande av losermän i deras vardag." kändes djupt svart. Cissi
SvaraRaderaväntar på ditt skapande geni...
SvaraRaderaTack för kommentarerna! Håller med om strykningarna. Desperationen är svår att tygla nu, det blir lätt för många ord... Just nu anstränger jag mig för att bara skriva, jag inbillar mig att det hjälper. Och det gör det faktiskt, när jag läser texten igen såhär några veckor efteråt så känns det bra att jag alls skrev!
SvaraRaderaKärlek!
Anna