73

73

Det kom som en överraskning, men i själva verket hade hon anat det länge.
Hon hade svalt Det Röda pillret istället för Det Blå.
Allt var så lungt, skönt och småtråkigt som hon ville ha det. Inga förändringar, samma kaffesort, samma allting. Det var bra. Skulle hon nu äntligen få sin hett eftertraktade Bingolotto-hjärna, den som nöjde sig.
Allt hon nånsin önskat: vara normal och vara nöjd.
Till skillnd från andra vet hon precis vad normal är.
Det är ett lugnt sinne som fridfullt går till ett lagom spännande jobb,
utan övertid. På hemvägen går man förbi Söderhallarna och köper något egoistiskt smaskigt
och tar med hem. Man är inte helt mentalt trashad efter en arbetsdag.
Varje lördag promenerar man till NK och gör ett fynd.
Sen tar man 66:an hem och känner sig nöjd. Sen tittar man på det som SVT tycker att man ska titta på på lördagar klockan 20. Vad det än är.
Man har lagom hög inkomst och inga skulder. Man är inte intresserad av politik, bara av TV-serier som är lagom spännande. Inget sjukt och skruvat.
Man går och lägger sig senast 22.30, helst 22 så man hinner läsa lite i sin - just det - lagom spännande bok. Av Jan Guillou eller Martina Haag. Sen släcker man och sover utan sömnpiller och utan mardrömmar. Och vaknar utsövd på måndag morgon och tänker Ja! En ny dag! Vad härligt! Men hon svalde det röda jävla pillret och blev tvungen att rädda hela fucking världen. Bara för att hon är färgblind.
Det stod alldeles klart nu.

71

71
Måste hon ha just det papper som jag ligger på?
Alltid samma sak. Man får aldrig sova ifred.
Räkningar är ju skönast att ligga på, fattar hon inte det?
Men det är ju inte lätt att ha människa,
de är svåra att uppfostra.
Min och brorsans är i och för sig rätt ok, vi har ju bättre lägenhet nu
än för tre år sen.
Och inomhusgräs i en balkonglåda, rätt schysst för innesnubbar som oss.
Hoppsan! Hårboll coming up!
*Klöök klök hulk klöööök*
På rena lakanen. Ja och?
Finns väl tvättmaskin. Titta vad hon springer hysteriskt nu
och ska ta bort. Slappna av!
Det är vår främsta uppgift, tycker jag.
Få henne att fatta att det är det som är grejen.
"Sitta stilla, göra ingenting, våren kommer och gräset växer av sig själv".
Man ska betrakta livet, inte jaga det.
Ibland jagar vi varandra jag och brorsan,
men det är för att hålla kroppen i trim så att vi kan vara stilla
så länge vi behöver.
Vi brukar visa henne hur man gör gymnastik när man just vaknat,
man kan inte bara rusa upp och stressa,
man måste sträcka på sig först och väcka hela kroppen.
Men hon far upp som skjuten ur en kanon när hon väl vaknat,
då blir iallafall jag lite rädd.
Jag undrar vad "gå till jobbet" betyder.
Hon säger det när hon går ut, det betyder att vi får sova ifred
iallafall tolv timmar.
Sen, när hon kommer tillbaka, då kan man lägga sig på henne,
och då ligger hon still.
Äntligen.
Nä, är det dags för eftermiddagsluren.

Zen Master Demetrius

70

70

Min författarsjäl lever av ilska och humor
och har ett hetsigt temperament till skillnad från
den övriga själen.
Den är svårskött, eller vill inte bli skött alls,
för den är förvildad sen födseln
och kan tyvärr inte ta regi alls.
Den bits, rivs och sätter snubbelben om man försöker.
Den blir dock glad av att få bli riktigt förbannad
så presentera gärna en orättvisa, en felbehandling,
något kränkt, utstött, trasigt eller ömt
så blommar den med alldeles för många och för stora blommor.
Det går också bra med sjuk humor, svart humor,
opassande skämt, lyteskomik, burleskerier
och rena bondhumorn.
Allt sånt går ner.
Den behöver också mycket frisk luft
och stora ytor, helst utan tak,
men om det ska vara tak så måste det vara
av katedralshöjd,
annars får den klaustrofobi.
En liten svart teaterscen kan funka,
då den ibland får för sig att den är skådis.
Men eftersom den inte kan ta regi går det dåligt med det.
Den behöver antidepressiva på vintern
och skitsnygga solglasögon på sommaren.
Tål inte halvskugga,
vill stå soligt hela tiden och gärna i centrum
trots viss social fobi.

69

- Jag räknar baklänges från 30 till ett. Under tiden kommer du att gå djupare in i vila, in i dej själv.
Var uppmärksam på kroppens signaler, betrakta dom. Försök att mota ut alla tankar som kommer, sparka på dom om det behövs.
Hon ligger nerbäddad i en vilfåtölj, med en tung blå landstingsfilt över sej. Den talar om för kroppen att det är okej att slappna av. Hennes hjärna tycker inte det. Nacken vilar mot en tjock dunkudde, och under vardera armen sitter en skumgummibulle fastkilad. En hoprullad filt stöder knävecken. Hon känner sej som i Nirvana eller på ett lyxhotell. Upprymd av omtanken om hennes kropp, vaksam som en hök på mannen som ska räkna ner henne.
- Trettio.
Kroppen börjar sitt inbördeskrig. Vila-springa, vila-springa.
-Tjugonio.
Å hjälp vilken lång tid det tar mellan räkningarna. Jag hinner ju tänka hur mycket som helst. Inte tänka var det, sparka tankarna på Marie och hennes psykos. Kroppen signalerar, men vad? Surr? Bort med Vidar och hans slacker-liv. Bort sa jag! Stick! Chefen. Fuck off. Pengar. Skjut mig. Nu.
-Tjuogoåtta.
Reclaim my brain. Hur svårt kan det vara? Högersidan tung mot kudden, ansiktshalvan hänger, kroppen delad, en tredjedel av den har eget liv. Känner? Jo. Det är skönt. Skönt skönt skönt.
-Tjugosju.
Vänster ögonlock rycker, vill öppna sig och kika. Är intresserat av rummet, vill titta ut genom fönstret, se om han läser eller bara pratar fritt. Låter behagligt. Han läser nog. Monotont. Det är bra. Bra bra. Tvingar ögat att vara stängt. Curiosity killed the cat. Gardinerna är vita med stora gula cirklar. Tänk om en vaktmästare kommer in och säger att han ska ha in tjugofem sjukhussängar här nu. Vad jobbigt. Då får vi sparka ut honom.

- Din hjärna är som en gepard, säger han. Den är så snabb så det är svårt att samarbeta med den.
- Jag vet, den är hopplös. Jag kan inte heller samarbeta.
- Din kognition är liksom korsfäst. Han ser tveksam ut, hon skrattar högt. Ska måla av sin korsfästa hjärna och ge honom en bild nästa gång.
- Kan man jobba mot naturlagarna?
-Kan man väl. Men det går nog inget bra.
- Så får vi jobba med dom istället. Nästa gång ska vi försöka flytta tyngdpunkten från ditt huvud till fötterna.

Hon vill äga sina tankar, sin hjärna, sin kropp. Allt far omkring i ett moln av stoft, galna atomer låsta i en fysisk gestalt som faller samman av det inre trycket. Imploderar. Och exploderar. En hjärna som en gepard, vackert, men här finns ingen savann att springa på och bara inbillade bytesdjur. Bättre då att läsa på om Newton. Han levde också ensam hela sitt liv, och tyckte det var helt okej. Han fick vara ifred med sin hjärna och stördes av ingen. Hon ska bli Newton.

Bonustankar att sätta upp på kylskåpet (inte skrivna av mej!)

Varje vecka har två dagar, för vilka vi inte ska hysa oro,
två dagar som ska hållas fria från fruktan och farhågor

En av dessa dagar är gårdagen,
med dess misstag och bekymmer,
dess värk och smärta.
Gårdagen har för alltid passerat bortom horisonten.
All världens rikedomar kan ej göra ogjord
en enda av våra handlingar, ej få ett enda av våra ord osagt.
Gårdagen är för alltid borta.

Varje vecka har också en morgondag,
vars börda ej ska tynga oss,
dess stora möjligheter och små prestationer.
Också morgondagen ligger bortom horisonten.
Men också morgondagens sol ska lysa.
Strålande mot en klarblå himmel eller dold bakom en mask av moln
-men den kommer att lysa.
Och tills dess den stiger fram har vi ingen andel i morgondagen.
Den är ännu ofödd.

Så återstår då bara en dag. Idag.
Varje människa orkar strida en enda dags strid.
Det är bara när du och jag bär bördan
av dessa två fruktansvärda evigheter
- gårdagen och morgondagen - som våra krafter sviktar.
Det är inte dagens upplevelser som tynger våra axlar mot jorden
- det är vår känsla av skuld och bitterhet för vad som skedde i går
eller bävan inför vad morgondagen månde ha i sitt sköte.

Så låt oss då leva bara en dag i sänder!

Christer L. Nordlund

Jag tycker visserligen att det är lite pekoral-varning, men jag gillar den ändå. För det högstämda, kvasi-religiösa Stagnelius-wannabee-ismen. Eller är det Tegnér jag tänker på? Blandar alltid ihop dem. Men sanningar kan ju sägas på flera olika sätt, och jag tycker det här ändå var sympatiskt och tröstande i det läge jag befinner mig nu. Chranna.

68

68

Gud satt vid skrivbordet och tänkte. Han var bekymrad. De senaste skapelserna hade inte blivit bra. Adam och Eva hade pallat förbjudna äpplen och han blev tvungen att kasta ut dom ur paradiset. Noa hade i och för sig lyckats, men dinosaurierna fick inte plats på arken så dom dränktes i syndafloden.
Moses bara tjatade på honom, trots allt han hade gjort för att rädda den token undan egyptierna och uppenbara sig i brinnande buskar. Kasta ner manna och stekta sparvar och då ville han ha skedar också. Nån måtta får det vara, använd händerna. När Moses kom och krävde tjugo budord för att få ordning på sitt folk prutade Gud ner dom till tio, och la in några riktigt svåra bara för att se hur dom skulle fixa det. Gud hade tänkt be Moses hämta budorden på K2, men då hade han väl knorrat ännu högre, så det fick bli Siani. Det låg ju ändå i närheten. Det var roligt att se hur dom kämpade, Gud skrattade roat för sig själv. Dom fattar ännu inte att dom måste tänka själva. Gabriel kom flygande så fjädrarna yrde och taxade in i Guds rökrum.
-Jag har en idé!
-Men Gabriel titta vad det blir av dina idéer. Dom funkar inte!
-Jamen den här är klockren, det är vår sista chans att skapa nåt bra. Du måste lyssna, snälla?
-Du tappar fjädrar överallt, håller du på att bli en rugguggla istället för en ängel?
-Nej jag tror det är en personlig kris, jag går igenom en metamorfos och då tappar jag alltid vingarna.
- Okej berätta då. Vad är det för idé?
Gabriel viskar i Guds öra så att inte Satan ska höra, den jäveln är ju överallt.
- Va? Ett barn? Som är mitt?
-Ssssscchh inte så högt, han kan höra.
-Men hur skulle det gå till?
-Tadaaa! Här, redan fixat! Jag åker ner med det till Maria och säger att han heter Jesus Kristus och är Guds son.
- Men hon är ju oskuld, vad ska Josef tänka? De har inte haft sex än, bara hånglat lite i snickarverkstan.
- Vad skulle folket tänka, om Guds son kom från en kvinna som haft sex med en vanlig man? Och sen övertalas att det är Gud som är pappa? Och att ungen är sänd för att rädda världen?
-Du har rätt. Vi chansar. Det kan ju bara gå åt helvete, eller hur, ha ha!
-Haha, det är nästan lika roligt som Telenors reklam, har du sett den?
-Vilken då?
-Okej, person 1: "-Jag mår urdåligt" person 2: "-Har du också svalt en klocka". Hahaaahaha kul va?
- Måttligt. Jag tycker den här är bättre: Per, vad gör du i skåpet? Jag leker periskåp! hahahahihihoho
- Nä, seriöst. Ska jag flyga ner med grabben?
-Ja gör det.
-Det kan bli hemskt för honom, därnere. Kan bli mobbad för att hans pappa inte syns. Kanske tror dom att han är idiot.
-Men då får jag väl rycka in på nåt sätt. Göra nåt mirakel.
-Då drar jag nu. Whish me luck!
- Guds fred Gabriel! God speed!
-Ciao!

Forts. följer...

(Fritt efter O Grande Criado)

64

64

Han kan inte skriva längre.
Fingrarna har separerat sig från hjärnan,
det är som om de inte fattar längre.
Händerna är stela men varma, endast långfingrarna går att använda.
Det går trögt.
Högerarmen domnar ibland, och då går den inte att använda alls.
Han undrar om det är så här det känns efter en stroke,
när orden försvinner och inte hittar ut genom munnen.
Hans stroke sitter i fingrarna, tankarna far runt som vanligt.
Fast de sitter inte heller ihop längre, de är fragment som inte låter sig fångas i handling.
Han skäms för sin glömska, skäms för sin oförmåga.
Det känns som om han ska kräkas varje gång han öppnar munnen för att prata.
Illamåendet sitter i magmunnen, och i halsen ett inåtvänt Adamsäpple.
Han vill ändå skriva, att inte kunna uttrycka sig är helvetet på jorden.
Bokstäverna byter plats i vartannat ord, han tål inte stavfel och måste rätta på en gång.
Det tar tid. Tid han inte har.
Han är som en långvårdspatient, rör sig frånvarande och stelt.
Han tänker att tiden ändå kommer att få honom på knä.
Men den ska inte få honom utan strid.
Han ska utkämpa striden halvsittande i sängen,
med TENS-apparaten på och alla värktabletter som finns.