64

64

Han kan inte skriva längre.
Fingrarna har separerat sig från hjärnan,
det är som om de inte fattar längre.
Händerna är stela men varma, endast långfingrarna går att använda.
Det går trögt.
Högerarmen domnar ibland, och då går den inte att använda alls.
Han undrar om det är så här det känns efter en stroke,
när orden försvinner och inte hittar ut genom munnen.
Hans stroke sitter i fingrarna, tankarna far runt som vanligt.
Fast de sitter inte heller ihop längre, de är fragment som inte låter sig fångas i handling.
Han skäms för sin glömska, skäms för sin oförmåga.
Det känns som om han ska kräkas varje gång han öppnar munnen för att prata.
Illamåendet sitter i magmunnen, och i halsen ett inåtvänt Adamsäpple.
Han vill ändå skriva, att inte kunna uttrycka sig är helvetet på jorden.
Bokstäverna byter plats i vartannat ord, han tål inte stavfel och måste rätta på en gång.
Det tar tid. Tid han inte har.
Han är som en långvårdspatient, rör sig frånvarande och stelt.
Han tänker att tiden ändå kommer att få honom på knä.
Men den ska inte få honom utan strid.
Han ska utkämpa striden halvsittande i sängen,
med TENS-apparaten på och alla värktabletter som finns.