73

73

Det kom som en överraskning, men i själva verket hade hon anat det länge.
Hon hade svalt Det Röda pillret istället för Det Blå.
Allt var så lungt, skönt och småtråkigt som hon ville ha det. Inga förändringar, samma kaffesort, samma allting. Det var bra. Skulle hon nu äntligen få sin hett eftertraktade Bingolotto-hjärna, den som nöjde sig.
Allt hon nånsin önskat: vara normal och vara nöjd.
Till skillnd från andra vet hon precis vad normal är.
Det är ett lugnt sinne som fridfullt går till ett lagom spännande jobb,
utan övertid. På hemvägen går man förbi Söderhallarna och köper något egoistiskt smaskigt
och tar med hem. Man är inte helt mentalt trashad efter en arbetsdag.
Varje lördag promenerar man till NK och gör ett fynd.
Sen tar man 66:an hem och känner sig nöjd. Sen tittar man på det som SVT tycker att man ska titta på på lördagar klockan 20. Vad det än är.
Man har lagom hög inkomst och inga skulder. Man är inte intresserad av politik, bara av TV-serier som är lagom spännande. Inget sjukt och skruvat.
Man går och lägger sig senast 22.30, helst 22 så man hinner läsa lite i sin - just det - lagom spännande bok. Av Jan Guillou eller Martina Haag. Sen släcker man och sover utan sömnpiller och utan mardrömmar. Och vaknar utsövd på måndag morgon och tänker Ja! En ny dag! Vad härligt! Men hon svalde det röda jävla pillret och blev tvungen att rädda hela fucking världen. Bara för att hon är färgblind.
Det stod alldeles klart nu.