69

- Jag räknar baklänges från 30 till ett. Under tiden kommer du att gå djupare in i vila, in i dej själv.
Var uppmärksam på kroppens signaler, betrakta dom. Försök att mota ut alla tankar som kommer, sparka på dom om det behövs.
Hon ligger nerbäddad i en vilfåtölj, med en tung blå landstingsfilt över sej. Den talar om för kroppen att det är okej att slappna av. Hennes hjärna tycker inte det. Nacken vilar mot en tjock dunkudde, och under vardera armen sitter en skumgummibulle fastkilad. En hoprullad filt stöder knävecken. Hon känner sej som i Nirvana eller på ett lyxhotell. Upprymd av omtanken om hennes kropp, vaksam som en hök på mannen som ska räkna ner henne.
- Trettio.
Kroppen börjar sitt inbördeskrig. Vila-springa, vila-springa.
-Tjugonio.
Å hjälp vilken lång tid det tar mellan räkningarna. Jag hinner ju tänka hur mycket som helst. Inte tänka var det, sparka tankarna på Marie och hennes psykos. Kroppen signalerar, men vad? Surr? Bort med Vidar och hans slacker-liv. Bort sa jag! Stick! Chefen. Fuck off. Pengar. Skjut mig. Nu.
-Tjuogoåtta.
Reclaim my brain. Hur svårt kan det vara? Högersidan tung mot kudden, ansiktshalvan hänger, kroppen delad, en tredjedel av den har eget liv. Känner? Jo. Det är skönt. Skönt skönt skönt.
-Tjugosju.
Vänster ögonlock rycker, vill öppna sig och kika. Är intresserat av rummet, vill titta ut genom fönstret, se om han läser eller bara pratar fritt. Låter behagligt. Han läser nog. Monotont. Det är bra. Bra bra. Tvingar ögat att vara stängt. Curiosity killed the cat. Gardinerna är vita med stora gula cirklar. Tänk om en vaktmästare kommer in och säger att han ska ha in tjugofem sjukhussängar här nu. Vad jobbigt. Då får vi sparka ut honom.

- Din hjärna är som en gepard, säger han. Den är så snabb så det är svårt att samarbeta med den.
- Jag vet, den är hopplös. Jag kan inte heller samarbeta.
- Din kognition är liksom korsfäst. Han ser tveksam ut, hon skrattar högt. Ska måla av sin korsfästa hjärna och ge honom en bild nästa gång.
- Kan man jobba mot naturlagarna?
-Kan man väl. Men det går nog inget bra.
- Så får vi jobba med dom istället. Nästa gång ska vi försöka flytta tyngdpunkten från ditt huvud till fötterna.

Hon vill äga sina tankar, sin hjärna, sin kropp. Allt far omkring i ett moln av stoft, galna atomer låsta i en fysisk gestalt som faller samman av det inre trycket. Imploderar. Och exploderar. En hjärna som en gepard, vackert, men här finns ingen savann att springa på och bara inbillade bytesdjur. Bättre då att läsa på om Newton. Han levde också ensam hela sitt liv, och tyckte det var helt okej. Han fick vara ifred med sin hjärna och stördes av ingen. Hon ska bli Newton.