Det är arbetskväll och Den Stora Ledaren talar till fångarna i Gulag. Jag tänker på Stalin och Sovjet. Hon är med via telebild som inte funkar, man hör hennes röst men bilden fastnar och hänger sig hela tiden så jag måste blunda för att höra vad hon säger. Hon redovisar resultatet av vår förment anonyma arbetsmiljöenkät, där 85 % av de som svarat tycker att arbetskvällarna är bra och meningsfulla. Övriga 15 % tycker att de suger, men eftersom enkäten inte är så anonym är det lätt att lista ut vilka de är och de ska kallas in till samtal. För så är det här.
Likt en religiös sekt där klentrogna och tvivlare kallas till församlingens äldste för att antingen få Satan utdriven ur sig eller lämna sekten. Vi andra, de 85 % som inte tyckte det var någon idé att säga annat än att arbetskvällarna är bra och meningsfulla, sitter tysta. Här får inte finnas tvivel, inte kritik, man har skrivit på, basta.
Vi kallas Medarbetare, inte Anställda. Det är för att vi ska tro att vi arbetar i en platt organisation, där alla är lika mycket värda och alla arbetsuppgifter är lika viktiga. Det är för att dölja att vi inte har råd att ha någon anställd administration, det ställs mot att det skulle bli en lärartjänst mindre om vi hyrde in någon som kunde administrera. Man måste sköta all administration själv, inklusive skruva i glödlampor och renovera lokalerna. Vi slipper städa dock, det gör en städfirma som använder våra datorer för att surfa runt och titta på djurporr på nätterna.
Vi pratar mycket sällan pedagogik, vi pratar listor, elevantal och ekonomi. Vi byter chef var tredje månad. Det ena UFO:t avlöser det andra.
Trots att 85 % av oss sägs gilla arbetskvällarna är ledningens paranoida kontrollbehov gränslöst. Vi prickas av, vaktar svartsjukt på vem som kommer för sent och går tidigare. Det har talats om löneavdrag om man inte dyker upp alls. Om någon kollega plötsligt står utan barnvakt är det illa sett om hon eller han måste stanna hemma. Om en chef inte har någon barnvakt är det ok att stanna hemma. Då och då är det snoriga ungar med på våra arbetskvällar för att föräldern inte vågat vara hemma. Rädslan för det subtila ogillandet är för övermäktig.
Jag skriver det här medan Den Stora Ledaren talar. Hon ser mig inte, så jag kan skriva i min anteckningsbok och alla tror att jag antecknar det hon säger. Jag är en duktig Medarbetare. Vi sitter i bio-sittning och lyssnar skenheligt. Vi har fått ett papper i handen där vi kan läsa exakt det Ledaren säger. En kollega har somnat, två till är på väg. Jag är rädd för Ledaren. Hon är falsk och listig och dominant. Jag skulle aldrig ge mig in i en diskussion med henne, för jag vet att jag skulle säga allt det där som man inte får säga och då skulle jag få sparken. Och ljuga kan jag inte, det vänder sig i magen på mig och jag börjar skämmas inför mig själv, så det är inget alternativ. Jag håller mig ur vägen för henne så gott jag kan.
Efteråt får vi en föreläsning om hermeneutik. Jag har två vetenskapliga grundutbildningar, jag kan det här, och föreläsaren är tråkig. Jag får ont i magen av ångest och stress, jag pallar inte att sitta kvar så jag smyger ut och sätter mig på toa en stund. Det känns som om jag håller på att kvävas. Jag kan inte förmå mig till att gå tillbaka in igen, jag känner mig intellektuellt kränkt av att tvingas åhöra något som jag redan kan och som jag tycker är slöseri med tid. Jag har så mycket annat jag hade kunnat göra, min inbox är full av olästa och obesvarade mail, min rättningshög är decimetertjock och jag har föreläsning i engelska B imorgon. Förbereda sig behöver man inte heller, för man ska kunna sitt ämne när man börjar jobba här. Man ska svara i telefon istället för att planera. Annars är man en Dålig Medarbetare.
Ja, mina systrar som är kvar i smeten, en dag ska någon av oss säga att kejsaren inte har några kläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar