26

SkrivPuff: Utmaning 26

"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till"

Han skrattar, och inser än en gång att det är det enda rätta, den enda möjliga vägen framåt.
Naiv, kallas han. Lättmanipulerad. Det gör ont. Men han kan inte sluta.

Kan inte släppa in misstänksamheten och cynismen i sig igen, då blir han sjuk. Det vet han. Det vet inte de andra.
Ibland låter han sig sjunka ner i förtvivlans djupa träsk för att han inte orkar.
Han orkar inte.
"Livet är inte ett krig" säger någon till honom.
Jo, det är det tamejfan visst det, tänker han då. Ett jävla skitkrig.
Med vapenvilor, förhandlingar, svek, manipulation, list, illvilja, bomber och missiler, väntade och oväntade.
Ibland syns Fi, ibland vet han inte vem det är. Orkar inte.
De som har lösningen når inte honom. Han lever inte ett liv, han ska vinna ett krig.

Han sitter i meditationsställningen som de medeltida munkarna gjorde.
På knä, med en kudde under baken. Det är skönt. Vilsamt. Han landar i sig själv och i universum.
Den goda människan lägger händerna på hans axlar och trycker milt neråt, det blir tungt.
Han trycks ner i kudden men vacklar inte, tappar inte balansen. Blir bara tyngre.
Det är inte obehagligt. Han blir förvånad men rör sig inte.
" För att du ska känna hur mycket du orkar bära" viskar hon med sin änglaröst i hans öra.
Då ler han.
Värmen från hennes händer och röst sprider sig i kroppen och han sitter stilla i tjugo minuter till.
Utan att röra sig, bara andas.

Och han bär. Han bär sig själv, han bär andra, han bär böcker och mat, kattsand, konflikter, skurhinkar, bildäck, ångest och oro.
Han ser inte nyttan med det alls, men kan inte sluta. Det finns bara en väg - framåt.
Den största bördan, näst efter den kroniska bristen på pengar och tid, är hans egen längtan efter kärlek, närhet, ömhet.
Och det är då orden kommer till honom, hans mantra.
"Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till".
Och det är precis så han kommer att göra, den dag det är dags igen.

”Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen.”
Han är så full av osammanhängande ord och fraser. Vet inte varför, struntar i varför.
Han vill inte ha torra ben i kroppen och en nedslagen ande. Han vill ha ett möte med en annan människa, ett äkta möte, äntligen, igen, för sjuttioelfte gången.
För det är ju den enda vettiga vägen att gå.
Han ska än en gång frimodigt och frivilligt gå att möta en annan människa,
veta att det antagligen slutar i tårar denna gång med, men kanske kanske slutar det i skratt denna gång?
Bara för att de första sjuttioelva gångerna slutat i sorg betyder ju inte det att de måste göra det alltid?
Han ska springa fram mot det nya mötet och bli lurad minst en gång till.
Men han klarar det. Han vill det. Han orkar bära mer än han tror, varje gång.