142

142

Upprättelse.
Hon vet inte att det är det hon kämpar för,
hon kallar det inte så än.
Hon kallar det ingenting, det är jag som ser på som benämner.
Det sociala arvet klibbar som tjära, hon klafsar med stora kliv
och höga knän för att fötterna inte ska hinna fastna för varje steg hon tar.
Hon får eld i blicken och rasar när någon säger
att Det Sociala Arvet inte finns, att man väljer själv.
Hennes stora hjärta lånar ut pengar hon inte har till kompisens pojkvän.
Som köper gräs för pengarna. Hon får inte tillbaks dom.
I hennes värld hjälps man åt för att överleva,
och hon märker inte att det är hon som hjälps åt mest.
Hon har fullt upp med att hålla sig på banan.
Ibland trillar hon av, då låser hon in sig i flera dagar
och förbannar sig själv.
Jag vet ännu inte vad hon går för,
jag vet inte om hon klarar sommaren, om hon kommer tillbaka i höst.
Är hon av det sega virket, eller bryts hon
under inflytandets obönhörliga makt?
Hon vill bli journalist. Hon skulle bli en bra sån,
orädd, fräck och smart som hon är.
Hon har flyttat långt in i mitt hjärta
och jag skulle kunna gå hur långt som helst
för att jämna ut vägen och ta bort hindren
så att hon kan gå rakt och stadigt dit hon vill.
Men jag har en annan roll
så jag håller mig i bakgrunden och vaktar på avstånd
med värkande oro i bröstet.