54

54

Det ingen vet är att det var jag som förde bort honom.

Jag kan inte berätta hur förrän det är preskriberat.

En gång tyckte jag faktiskt om honom.

Han var snäll och ödmjuk och en reko grabb.

Men samma dag han blev klassföreståndare fick han något hårt och skrämt i blicken.

Vår relation blev aldrig mer densamma.

Han började befalla, som om han hade något att befalla över.

Han blev en småpåve, en vit medelålders man med alla sedvanliga attribut.

Han skulle styra upp det hela. Han skulle styra upp mig.

Han planerade saker på mina lektioner så att det plötsligt inte fanns engelska på schemat den dag jag skulle ha det. - Oj då, sa han. Och ändrade inte tillbaka.

Det hände flera gånger. -Oj då, sa han. Och gjorde inget åt det.

Han skällde ut mig för att jag inte talat om för honom att jag gett eleverna sovmorgon.

Han skulle ju inte ens vara där?!

Jag har aldrig blivit utskälld av en kollega. Blir det strul talar man som civiliserade till varandra och försöker lösa situationen. Alla vet att det är ett stressigt jobb, det blir fel ibland, och då backar man upp varandra. Det kan hända stjärn-pedagogen likaväl som den nybakade.

Solidaritet, tror jag det kallas.

Han kämpade för att få kontroll, för att få allt att passa i hans fyrkantiga värld.

Och när människorna runtom är runda är det svårt att få till det.

Och det gick inte längre.

Jag blev tvungen att agera på eget mandat.