180

180
Den första härmapan var lillasyster.
Jag var så arg, ville döda henne eller åtminstone klippa av fingrarna på henne.
Tyckte hon var osjälvständig och kände mig invaderad.
Jag var den förstfödde, den märkvärdiga, och så kommer
en liten äcklig unge som stjäl mamma och pappa.
Detroniserad.
Och sedan härmad.
Jag ger henne tjuvnyp.
I skolan härmar någon min frisyr, mina kläder, min attityd.
Jag hatar det. Vill klippa till dom.
Själv härmar jag friskt det jag tycker verkar coolt, snyggt, smart.
Och praktiskt.
Och bemödar mig om att det inte ska märkas
vem jag härmat.
Jag skulle ha dött av skam om någon kommit på mig med att härmas.
Ändå är härmandet livsviktigt för överlevnaden, redan som bäbisar
kör vi igång med spegelneuronandet.
Och fortsätter sedan resten av livet att spegla oss
i varandra.
Ty ingen människa är en ö.
Ibland går man vilse i speglingen
och tror sig vara ett med annan
det är härligt livsfarligt.
Nu härmar jag idén om en sekelskiftesdam
med lång kjol och stråhatt
blus med hög krage och brosch under hakan
snörpt
snöpt
och speglingen:
- leenden, goddag frun, respekt, en ärbar kvinna,
fläckfri och ordentlig.
Jag nickar och ler, rakryggad och bestämd.
Så underbart att få vara en illusion på riktigt.