Bagarmossen 3 juli

Ett rum

Linoleummatta, vitbeiga väggar. En stor svart undersökningsbrits i robust gummi. Många har kloat här, det syns små märken. Den är nyss desinficerad. På vägghyllorna provrör, hundgodis, tops. Handfat, tvål. Två stolar. Jag lyfter upp transportburen med min lealösa katt i. Försöker locka ut honom, men den här gången vill han inte. Jag får dra ut honom. Han vet vad som väntar, vi har gjort det tusen gånger. Han är less. Jag håller honom med bakdelen mot mig, ena handen under huvudet, den andra under bröstkorgen. Sköterskan rakar hans framben och stasar. Sätter i kanylen, han gnyr lite men inte mer. Han kan det här. Efteråt hopar han ner på golvet, försöker slita av bandaget med kanylen, men det är väl lindat. Han ger upp och lägger sig i ett hörn. Jag sätter mig på golvet. han reser sig och kommer fram till mig, stryker sig mot mig. Varje gång vi åker hit tror jag att jag ska få åka ensam hem. Ett djur som inte mår bra är mer hjärtskärande än ett barn. För mig. Jag gråter inombords. Dessa kala desinficerade rum. Ska vi gå till dödsrummet nu? Där det finns sköna korgstolar och värmeljus? Mitt hjärta håller på att sprängas. Men vi klarar oss, den här gången också. Vi åker hem med nya förhållningsorder om kost och rutiner. Jag tackar det jag kallar Gud. Mina ögon är torra och skrynkliga som russin. Jag har inga pengar kvar alls denna månad, men katten är med hem. Det är det enda som räknas.