346

12 december

Det luktar myr
knotten är osynliga men känns
jag har just lagt av ryggsäcken och satt mig på en varm sten
tar av gummistövlarna för att lufta fötterna
det är värt det
att gå med oändligheten i tankarna och soltorkat renkött i påsen
jag är odödlig
ett med naturen och därför odödlig
inte rädd för något
allt är lugnt
det är som det ska

11 december

345


Jag kommer ingenstans och ingenting blir bättre

Jag ser att det är jul snart
och jag bryr mig inte
min katt ska ha insulin och jag har inga pengar
medges ej
står det
överallt
i min panna
medges
ej
om det gick att räkna ner
om det gick att se ett slut
eller en början
men livet är ingen film
det bara fortsätter
oändligt ovisst
allt jag vet gäller inte längre
det är något annat som behövs
något jag inte ser, inte anar, inte förstår
jag skulle inte bli ledsen om min livstråd klipptes av nu
det skulle vara rätt skönt
men bli inte rädda nu
jag reser mig alltid på nio
jag har varit uträknad förr
det är bara så
jävligt
just nu

343

9 december

Det är hans sätt att prata som får hennes omdöme att ta semester.
Det vackra språket med de många orden är en egen värld uppdelad i oräkneliga nivåer
och möjliga kombinationer.
Allt kan uttryckas, allt vill uttryckas i hans mun.
Hon är inte kär i honom, hon är kär i hans modersmål.
När hon läser något han skriver till henne tar hon på sig förundrans prästkappa och håller andakt i sig själv.
Han blir till en helig odödlig för sin meningsbyggnads skull.

När han går kraschar hennes hårddisk i ren förtvivlan
och tar hans ord med sig till skroten.

16 november

SkrivPuff: Utmaning 320 - 16 november


- Baaaaanan, banaaaaan.
Hon överdriver betoningen på vokalerna för att de ska höra skillnaden.
En del hör ändå inte.
- Banan, banan. Anden och anden. Vaddå man förstår ju ändå
av sammanhanget säger dom.

Gillar inte bananer. De är mjuka, kladdiga och alldeles för söta. Går inte att äta på ett värdigt sätt heller. Vad åt småbarnen innan bananerna kom? Är det därför hon inte vill ha barn - för då måste hon kladda med bananer i all oändlighet?

Hålla mig på banan. Komma upp på banan.
Hålla sig på bananen, det är fan svårare än att hålla sig på banan.
Inte med på banan, inte med i matchen.
Ute ur matchen.
Banan var illa lagd. Bananformad. Skruvad.
Och brunfläckig.
Det gick helt enkelt inte

När du nått bergets topp, fortsätt opp

271

Gummistövlarna är nya och nyper bra mot stenblocken. Jag har mjölksyra i benen och stannar och flåsar med jämna mellanrum. Min Helly Hansen-anorak är orange. För att fjällräddarna ska hitta mig om det behövs. Pappa går före och mutar mig med druvsocker. - Jodå, lite till. När jag förstår att vi ska ända upp till toppen svindlar det och jag får ny fart, lite rädd men detta tänker jag inte gå miste om. Vet att mamma är orolig och redan väntar på att vi ska komma tillbaks. Pappa ser att jag kommer att orka och ger mig mer druvsocker och sitt oändliga tålamod. Jag sinkar honom, han är van att kliva omkring bland stenblock i oländig terräng och det bekommer honom inte. Det är han som vill upp till toppen, berget har tagit honom och jag ska med. Han vill inte vända, han vet vad som väntar i belöning när klättringen är klar. Han kan inte gå miste om det och vända tillbaka för att jag är trött och inte ser målet. Och han kan inte lämna mig ensam för att springa upp själv och sen komma tillbaka, mamma skulle bli vansinnig om jag berättade att han lämnat mig ensam på fjället för att själv springa upp och vända. Så jag ska med upp. Jag ser i hans ögon att det är något viktigt med detta, något särskilt, och vi gör en tyst överenskommelse med blicken.
Något händer där i mig i det ögonblicket, jag får plötsligt en kraft som är annorlunda än bara muskelstyrka och uthållighet. Vi går tysta, han lite före. Vi säger inget för att spara på syret och för att utsikten kräver tystnad. När vi kommit upp är jag en annan. Jag får ligga på mage och titta ner över stupet, pappa håller i mina fötter för att mota illusionen och impulsen att bara kasta sig ut. Det är trehundra meter slät bergvägg ner till glaciären och jag har aldrig varit med om något liknande. Jag är rädd men njutningen är större och vinner. När vi är klara hoppar jag som en stenget nerför stenskravlet, jag flyger nerför bergssidan i jubel, fötterna dansar och jag snubblar inte en enda gång. Vi kommer överens om att inte säga till mamma att vi varit på toppen.
När vi kommer ner står hon och spanar uppåt fjället med handflatan som skärm över ögonen för att skärpa sikten. Jag ser hennes oro och vill att hon ska se mig och bli lugn för att vi inte ramlat och dött.
Jag strålar antagligen när vi äntligen är på platt mark.
- Har ni varit på toppen? frågar hon fast hon vet.
Jag lämnar henne och pappa ifred för jag behöver inte få utskällningen, det är han som får den. Hon mjuknar när hon hör hur "fantastiskt duktig ungen var på att klättra, klagade ingenting och gick som om hon var född till det".
Själv är jag bara lycklig och stolt, jag kom upp på Helags topp. Jag fick med mig en sten från toppen hem. Och insikten att toppar ska bestigas, det är möjligt och det bör göras.

259

16 september


Emelie hade blivit en riktig gammtskrytsa. Hon talade med ingen och höll sina bittra tankar innanför huden, de pös ut genom porerna och gav luften omkring henne en knappt förnimbar stank av gamla oförrätter. Hennes bror gälbgjutaren hade försnillat hela sin affär, supit bort hela rörelsen och endast Emelies takkrona i jugendstil fanns kvar som tecken på att en i familjen hade en talang. Andra månvarvet efter trettondagen närmade sig och göjemånaden såg ut att bli kall. Utanför sitt pörte uppe på Åsen satt Emelie och studerade stjärnhimlen. Vinden vänder imorgon konstaterade hon. Gnomerna blir oroliga. Det blir en bra dag för isklättring på den lilla glaciären vid Galdhöpiggen. Emelie är traktens driftkucku och byidiot, men det bryr hon sig inte om.

Texten till bilden

Det var för tio år sen jag sa ajöss och tack för kaffet åt mina soptunnefasoner och avstälpningsplatsbeteende för psykologiska tarmtömningar från andra människor som hade kunnat lösa problemen själva om de tänkt efter före och eventuellt lite efter också. Som Jesus har jag stått och sagt " Låten Edra problem komma till mig, förmenen dem det icke". Schluss und vorbei damit. Jag har en väninna och en lillasyster som inte riktigt hängde med på när jag slutade. Och en glömd svaghet för katter i nöd.
Det var lillasyster som tog sig förbi min avspärrning för åtta år sedan då hennes kattungar blivit nästan vuxna och hon inte pallade att ge bort dem. Till någon, för det var ingen som dög. Utom jag. Så jag lovade att ta hand om dem över vintern så kunde vi hitta nya bra ägare till våren. De är fortfarande kvar. Och igår gjorde jag det igen.
Föll till föga för väninnan som ville att katten ska bo hos mig hellre än hos sin kusin. Löste ett problem åt henne. Fast jag slutat med sånt. Det föregicks av känslan "nu gör jag igen det jag inte borde", det är ett sug i magen som ur ett stort hål som kallar mig att följa impulser och begär, det är sinnesutvidgande hypnotiskt. En rejäl alarmklocka som jag både hör och ser men välje att ignorera. Varför i hela fridens namn då? Katten är bedårande söt. Och trevlig. Mina gamla katter är skitförbannade. Och jag verkar aldrig lära mig.