SkrivPuff: Utmaning 17
Jag är författaren som inte tar livet av mig på sista sidan. Jag tar istället livet av andra. Jag har dödat min dagmamma nu, hon fick hjärnblödning. Äntligen. Det var skönt. Det var hämnd, och den var kall. När den är kall är den mest tillfredsställande. Varm går också bra, men jag sparar mig och väntar helst tills den kallnat. Jag är bra på att vänta. Jag kan vänta hur länge som helst. Till sist blir det som jag vill, därför kan jag vänta.
Det är irriterande för många, att jag är så envis och tålmodig. Trägen vinner. Jag säger bara det.
Jag är författaren som inte vågar vara författare eftersom jag är rädd att bli galen och tappa kontrollen. Om jag gör det kommer ingen och räddar mig. Jag borde inte vara rädd för att bli galen, jag är ju halvvägs där och jag vet vad som finns i botten av det svarta hålet. Jag skriver bäst när jag är galen och förtvivlad. Då kommer det blod och benflisor och hjärnsubstans och ryggmärgsvätska. Nu kommer det ord flata som stenar. Platta, tunna, ofarliga. Inget man mördar med. Då skriver jag kåserier, och får mig själv att skratta åt mina egna skämt.
Nu är författaren tungsint
har fått migrän
har ingen lust att leka Gud mer idag
tar ett par vita
och går och lägger sig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar