Det var för tio år sen jag sa ajöss och tack för kaffet åt mina soptunnefasoner och avstälpningsplatsbeteende för psykologiska tarmtömningar från andra människor som hade kunnat lösa problemen själva om de tänkt efter före och eventuellt lite efter också. Som Jesus har jag stått och sagt " Låten Edra problem komma till mig, förmenen dem det icke". Schluss und vorbei damit. Jag har en väninna och en lillasyster som inte riktigt hängde med på när jag slutade. Och en glömd svaghet för katter i nöd.
Det var lillasyster som tog sig förbi min avspärrning för åtta år sedan då hennes kattungar blivit nästan vuxna och hon inte pallade att ge bort dem. Till någon, för det var ingen som dög. Utom jag. Så jag lovade att ta hand om dem över vintern så kunde vi hitta nya bra ägare till våren. De är fortfarande kvar. Och igår gjorde jag det igen.
Föll till föga för väninnan som ville att katten ska bo hos mig hellre än hos sin kusin. Löste ett problem åt henne. Fast jag slutat med sånt. Det föregicks av känslan "nu gör jag igen det jag inte borde", det är ett sug i magen som ur ett stort hål som kallar mig att följa impulser och begär, det är sinnesutvidgande hypnotiskt. En rejäl alarmklocka som jag både hör och ser men välje att ignorera. Varför i hela fridens namn då? Katten är bedårande söt. Och trevlig. Mina gamla katter är skitförbannade. Och jag verkar aldrig lära mig.
