Fel

210 - 29 juli

- Ja men det var jättebra hörni, klockrent. Du Ulrika levererade komplimangen jättefint,
rakt och ärligt. Inga konstigheter, pang på bara.
Ulrika ler och är rödsvettig i ansiktet, hennes ögon och mun går nästan ihop av leendet.
Johan ser bara nöjd och naturlig ut som den biolog han är. Föreläsaren har
lösgom. Eller bara fasader på tänderna och ett sjukt tandkött. Hans skjorta och byxor är så trendiga så det gör ont, han är snygg. Och självsäker och förlovad.
De utvalda är unga lärare som kämpat för en fast tjänst och som är beredda att bränna ut sig för att behålla den. Därför säger de " Stimulerande. Intressant. Utmanande" hela tiden.
De ser bra ut, är det för att de är unga eller är de utvalda efter sitt utseende?
Studierektorn har nyklippt bob och ler saligt.
Som om hon äntligen fått rätt efter år av argumentation för sin sak.
Hon ser alltid ut så, som en nyfrälst och aningen självrättfärdig nykterist.
De fula kärringarna är jag och Malin som passerat förti.
Vi har varit utbrända många gånger, ärrade frontsoldater med död blick och krig i hållningen.
Vi är skeptiska och försöker dölja det.
Studierektorn kommer på oss.
- Det är ju svårt att vara restaurangchef om man inte provsmakat alla rätterna, ler hon förnumstigt och triumferande.
Det ska betyda att vi kan inte vara bra pedagoger om vi inte gjort övningarna själva först.
I det ögonblicket rinner sinnet och jag vill klappa till henne och gå hem.
Jag är på kurs i att hantera aggressivt beteende och förstår att jag kommer att ha mest nytta av att tillämpa kunskaperna på henne.

185

4 juli

Min röst är stark och klar.
Den bär över skogen, över stock och sten, berg och gran.
Den kastar sig över stup och brer ut sig över vattnet.
Den fyller kyrkorum och ekar mellan husen.
När den vill.
Inte när jag vill.
Ty rösten är en kroppsdel, och när kroppen vägrar
är den tyst.
Den har vägrat i fyra år nu.
Idag ska ska be den följa mig
jag ska försöka kula ikväll
på ett ställe mitt i stan
där ingen ser och alla hör
om det lyckas.
Min röst är jag
och jag
är stark och klar

Inshallah!

180

180
Den första härmapan var lillasyster.
Jag var så arg, ville döda henne eller åtminstone klippa av fingrarna på henne.
Tyckte hon var osjälvständig och kände mig invaderad.
Jag var den förstfödde, den märkvärdiga, och så kommer
en liten äcklig unge som stjäl mamma och pappa.
Detroniserad.
Och sedan härmad.
Jag ger henne tjuvnyp.
I skolan härmar någon min frisyr, mina kläder, min attityd.
Jag hatar det. Vill klippa till dom.
Själv härmar jag friskt det jag tycker verkar coolt, snyggt, smart.
Och praktiskt.
Och bemödar mig om att det inte ska märkas
vem jag härmat.
Jag skulle ha dött av skam om någon kommit på mig med att härmas.
Ändå är härmandet livsviktigt för överlevnaden, redan som bäbisar
kör vi igång med spegelneuronandet.
Och fortsätter sedan resten av livet att spegla oss
i varandra.
Ty ingen människa är en ö.
Ibland går man vilse i speglingen
och tror sig vara ett med annan
det är härligt livsfarligt.
Nu härmar jag idén om en sekelskiftesdam
med lång kjol och stråhatt
blus med hög krage och brosch under hakan
snörpt
snöpt
och speglingen:
- leenden, goddag frun, respekt, en ärbar kvinna,
fläckfri och ordentlig.
Jag nickar och ler, rakryggad och bestämd.
Så underbart att få vara en illusion på riktigt.

SkrivPuff: Utmaning 179 - 28 juni

SkrivPuff: Utmaning 179 - 28 juni
Jag ville skriva om förändring
vad det är
hur det fungerar
varför somliga räds den
och bygger vindskygg
medan andra
bygger väderkvarnar
il faut'en profiter!
Men det blev åter självbiografiskt
jag är i förändring
ständig förvandling
allt som är fast förflyktigas
jag är skenbart densamma
innan det inre manifesterat sig i det yttre
inte ens jag vet
hur det kommer att se ut

En dag blir det mors dag

31 maj

Mamman skickar sms till sin äldsta dotter:
"De är fortfarande kvar. Jag är SKITTRÖTT" står det.
Sen tar hon fram tallrikar till våldgästerna.
Röjer inte med minsta suck sitt missnöje, sin trötthet.
För om hon gjorde det, skulle det bli bråk.
Och hysterisk gråt. Smäll i dörrar, skrik som får Hesa Fredrik
att låta som en viskning. Och då får hon ta reda på det också.
Pappan är långt inne i sitt skal. Han ser på TV och låtsas
att inget av detta angår honom.
Den yngsta dottern som nyss fyllt förti har än en gång flyttat hem till sina föräldrar
tillsammans med man och barn. Barnet är detsamma, men mannen är ny.
Mannen är femti. Mamman fyller sjutti i år.
Den äldsta dottern är sjukligt styvnackad och kräver inget.
Bär mamman, rädd att hon går sönder i förtid.
Önskar att mamman kunde be allihop fara åt helvete, omedelbart.
Väx upp, klipp er, skaffa jobb. Parasiter.
Men det gör hon inte, för alla är sjuka.
Och då är det synd om dom.
Psykiska åkommor av diffust slag som förlamar.
Den nye mannen är sjukpensionär.
Pappan och de båda döttrarna har varit inlagda på psykiatrisk klinik.
Mamman har jobbat på psykiatrisk klinik.
En vårdare, tre patienter. Fyra med den nye mannen.
Varför går hon inte?

90-talet

Jag fick äntligen se Henrik Schyfferts föreställning,
fast på TV. Och av en slump, jag visste inte att den skulle sändas
förrän mitt håglösa zappande tvärnitade på SVT och jag satt som
i trans i nästan två timmar.
Varför?
Fortfarande är han en av de vackraste människor jag sett.
Och en av de jag verkligen, verkligen skulle vilja vara kompis med för hans skarpa intelligens och gränslösa humor. Hur många gånger har jag inte önskat vara en i Killinggänget?
Eller önskat mig ett eget dysfunktionellt humorgäng att dra runt med och göra TV-program?
Vi är generationskamrater och jag älskade som alla andra allt de gjorde.
Och plötsligt var det afton.
Ironi är svårt.
Min far är min första läromästare.
Min vassa trut levererade verbala smockor så fort någon
försökte mobba mig. Det var bra. Och blev en överlevnadsmekanism.
Det tog många år att förstå att ironi inte går ihop med barnuppfostran.
Jag var redan skadad, och kämpade mig sedan bort till andra ringhörnan
och blev gravallvarlig.
Nuförtiden blir jag anklagad för att inte förstå ironi och skämt.
Iallafall inte om det riktas mot mig.
Jag tar åt mig, sägs det.
Kanske har begreppen flutit ihop så att jag inte uppfattar skillnaden längre, jag blir en Aspergare
och tar allt bokstavligt. Det är tråkigt.

142

142

Upprättelse.
Hon vet inte att det är det hon kämpar för,
hon kallar det inte så än.
Hon kallar det ingenting, det är jag som ser på som benämner.
Det sociala arvet klibbar som tjära, hon klafsar med stora kliv
och höga knän för att fötterna inte ska hinna fastna för varje steg hon tar.
Hon får eld i blicken och rasar när någon säger
att Det Sociala Arvet inte finns, att man väljer själv.
Hennes stora hjärta lånar ut pengar hon inte har till kompisens pojkvän.
Som köper gräs för pengarna. Hon får inte tillbaks dom.
I hennes värld hjälps man åt för att överleva,
och hon märker inte att det är hon som hjälps åt mest.
Hon har fullt upp med att hålla sig på banan.
Ibland trillar hon av, då låser hon in sig i flera dagar
och förbannar sig själv.
Jag vet ännu inte vad hon går för,
jag vet inte om hon klarar sommaren, om hon kommer tillbaka i höst.
Är hon av det sega virket, eller bryts hon
under inflytandets obönhörliga makt?
Hon vill bli journalist. Hon skulle bli en bra sån,
orädd, fräck och smart som hon är.
Hon har flyttat långt in i mitt hjärta
och jag skulle kunna gå hur långt som helst
för att jämna ut vägen och ta bort hindren
så att hon kan gå rakt och stadigt dit hon vill.
Men jag har en annan roll
så jag håller mig i bakgrunden och vaktar på avstånd
med värkande oro i bröstet.