SkrivPuff: Utmaning 10
- Det blir aldrig som man tänkt sig.
Han suckar och för whiskeyglaset till munnen igen. Han botar sin ångest med sprit. Inget blev som han tänkt sig. Frågan är om han hade tänkt överhuvudtaget? Jag tror inte det.
Han trodde att han alltid skulle bli matad med silversked och att guldet skulle regna. Att han alltid skulle vara älskad och omtyckt och rik. Att han var född sån. Han ifrågasatte inte, han tog för givet att han var precis så lyckad, duktig och framgångsrik som hans fem mostrar sa. Han trodde inte att han behövde anstränga sig. Vid sextio års ålder sprack livslögnen. Och det gjorde ont. Han kunde inte allting automatiskt längre. Han upptäckte att han måste anstränga sig för att lära sig datorer. Han tyckte inte om det. Han var inte bäst längre. Det fanns något som han inte kunde. Och det var svårt att lära sig. Svårt att acceptera. Där någonstans började fallet. Han blev omsprungen, och mostrarnas mantran hjälpte inte längre.
- Hur kunde det bli så här? Han undrar verkligen. Han förstår inte. Det finns ett stänk av bitterhet i rösten, men mest är det sorg och förvåning. Den ultimata förnedringen kom när han efter trettio år som framgångsrik yrkesman tvingades gå på arbetsförmedlingens söka-jobb-kurs när han hade två år kvar till pension. Handläggaren var dessutom en av de ökända, en brukspatron-wannabe och översittare som njöt av sitt övertag. Hans sista rest av självkänsla försvann där. Han trodde samhället var gott, för han hade befunnit sig på solsidan. Nu fick han gå in i skuggan och förnedras av dess företrädare. Han är ute ur skuggan nu, men han har alltid ett litet grått moln hängande över sig, strax ovanför huvudet. Det skuggar högra ögat ibland, och då måste han ta sig en whiskey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar