Jag har alltid velat skriva med fötterna, så när jag ser den vidöppna laptopen med sina vita tangenter ser jag mig om försiktigt så att ingen av DOM ska se mig. Jag sätter andäktigt foten på datorn. Den är vacker. Skärmen lyser som det Joniska havet och jag längtar tillbaka till Grekland. Men Grekland är historia, jag måste glömma och gå vidare. Blå som en djup klorbassäng, säger jag istället. Och det är skriva jag ska, inte bada och drömma. Fokus nu, fokus! och jag börjar skriva. Jag hoppar mellan bokstäverna med mina träfötter, de är inte så smidiga men stadiga. Till slut går det bättre och jag kan nästan dansa fram mitt meddelande på skärmen.
Jag får jobba snabbt så att inte DOM hinner komma tillbaka innan jag är klar. Då skulle jag vara rökt, bli kastad i kakelugnen som alla de andra. Trämodeller ska stå still och bli böjda i alla möjliga poser, inte avslöja sina riktiga jag. Nu slösar jag mina 200 ord, shit, de är här, de ser mej, fuckfuckfuck. Jag deletar och ställer mej i pose tills de gått. Jag börjar om, imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar